det blir inte roligare än så här

Affär som affär

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson.

Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet.

Det har jag emellertid aldrig blivit. Hittills.

Det är nog lika bra det. Jag passar illa i frack.

Därtill är matsedeln på franska. Ett språk mig lika främmande som grodlår i olja.

Däremot är jag ganska förtjust i småfranska. Det skulle dock förvåna om ”fralla” med ost stod på menyn när kungen bjuder till bords.

Det är få som får en affär uppkallad efter sig. Som Ebbe Carlsson och Ebbe Carlsson-affären. Jag kan bara komma på en person till som åtnjutit samma ryktbarhet, nämligen Nils Anderssons efterträdare, en förfallen konsumbutik intill landsvägen förbi Björkvik.

Ni kommer ihåg Ebbe Carlsson? Mannen som under ett par år i slutet av 1980-talet iklädde sig rollen som Ture Sventon i Palmeutredningen.

Det slutade med skandal. Politisk skandal.

Vad värre var att privatdetektiv Ture Sventon inte heller lyckades fånga någon baneman.

Bokförläggare Ebbe Carlsson hamnade under en period i skärselden, ständigt jagad av Janne Josefsson, svensk media och världspressen.

Ebbe sa emellertid kategoriskt nej till alla intervjuer. Jag fick däremot ett ja. Varför frågade sig många, inte minst jag själv.

Möjligen föredrog Carlsson min knallpulverjournalistik framför den skjutjärnsjournalistik som väntade runt hörnet.

Ebbe Carlsson var tillika ordförande i Kanotförbundet och det klickade direkt när vi möttes i skrymslena vid Nyköpings Kanotstadion.

Vi samspråkade glatt om väder och vind och kanottävlingarna som pågick på Stadsfjärden. Däremot förde jag aldrig Palme-utredningen på tal. Jag var trots allt en snäll sportreporter på ortsbladet, inte en snokande polisreporter på Expressen.

Då dök Ebbe Carlsson upp i egen hög person. Jag hade intervjuvat fel människa! Må vara en  trevlig åskådare till paddlandet ute på fjärden.

Jag tackade för visat intresse och vände mig istället snabbt mot Ture Sventon, eller i det aktuella sammanhanget celebriteten Ebbe Carlsson. Han såg lätt road ut över hela situationen. Det får man vara glad för. Det var jag också.

Jag vill till mitt försvar anföra att i mina gråstarssuddiga ögon var herrarna ifråga snarlika som en kanotpaddel och en pizzaspade. Därmed inget illa ment om dessa tillbehör.

Häromdagen klämde jag för övrigt tummen i en musfälla. Jag dog inte. Men det gjorde ont.

Det ska sjutton vara hygglig och preparera utställda giljotiner i torpet med färsk Grevéost.

Ni som ställer er tveksamma till allmänintresset i ovan beskrivna olyckshändelse ska veta att ”avslöjandet” är i linje med nutidens nyhetsjournalistik. Och vem vill verka efter sin tid.

Denna inblick i dagens nyhetsmedia förmedlad i förbigående. Och egentligen av ingen som helst anledning.

Lätt uppstressad hann jag knappt presentera mig innan Ebbe Carlsson ställde den högst befogade frågan: ”Var har du anteckningsblocket?”.

Tja, vad skulle jag säga. Det är för en tidningsreporter lika viktigt med block och blyertspenna som borr och plackborttagare för en tandläkare.

Där stod jag utan efterfrågad rekvisita. Jag tvingades kasta mig ut på okänt vatten även om Stadsfjärden är mig väl bekant.

”Här”, sa jag och pekade på mitt huvud.

Det fick Ebbe Carlsson att utbrista i ett hjärtligt garv. I alla fall som jag tolkade reaktionen. Det kan ha varit ett neurotiskt skratt också.

Mitt anteckningsblock och blyertspennan återfann jag på mitt skrivbord på sportredaktionen. Det är ingen önsklig egenskap, tankspriddhet.

Nu kanske någon fastnat vid det här med kungamiddagar och kanske frågar sig vad jag vet om den saken när jag aldrig ens varit i närheten av den kungliga taffelns glas och porslin.

Jo, jag har läst en bok om kungligt vett och etikett. Till vilken nytta är väl oklart.

Till exempel har värden herr Bernadotte vid sin plats vid bordet ett eget saltkar. Det är han ensam om. Det kan eventuellt bli lite bökigt.

Ponera att du tycker marulken är smaklös. Det du kan göra från din plats i bortre änden av långbordet är att påkalla uppmärksamhet: ”Kan Ers Majestät vara vänlig och skicka saltet”.

Eller om du är tjenis med ”Tjabo”: ”Hörru, din gamle drott, ta och langa hit saltet”.

Det är å andra sidan antagligen mot etiketten och skulle få den övervakande hovmarskalken att med sur min önska dig dit pepparn växer. Och det lär vara i sydamerikanska Guyana.

Vad kan man göra på ålderns höst annat än prata med krukväxterna och ta sin hjärtmedicin.

Den som kan och vill kan förstås aktivera sig. Till exempel genom att vicka på gungstolen.

Den som siktar högre med sitt motionerande kan istället parkera framför TV:n och ”Gympa med Sofia”. Det räcker dock inte med att titta. Hur dejligt det än kan vara för ålderssvaga ögon.

Personligen har jag fastnat för lågintensiv träning. Den dagliga duvningen har en klar fördel. Den minimerar de facto risken för överträning.

Det handlar för min del om sävliga spatserturer med inslag av start och stopp, allt efter vovvens gottfinnande. Det blir man ingen William Poromaa av. Däremot blir vovven glad och lycklig.

Jag har förresten även en motionscykel som fyller sin plats i badrummet. Det är mer dunkelt vad den fyller för funktion. Här hemma används den oftast som torkställning för handdukar.

Vi som är på väg nedför livets ålderstrappa nickar medhåll till tänkespråket: ”På staven stödd med gråa hår, du räknar dina sjuttio år”.

Dystert, dystert, men i ett plötsligt anfall av förnöjelse letar jag ur en byrålåda fram mina dammiga urklippsböcker. Där har jag klistrat in mina en gång i världen omskrivna idrottsbedrifter. Det förklarar i sin tur antalet tomma sidor.

Då ska poängteras att det i idag är lättare att få ett omnämnande på ortsbladets sportsidor. Det kan räcka med ett regelrätt utfört inkast. Eller att du skapat nervdaller i en match genom att ha trampat på innebandybollen och stukat foten.

Vissa av mina sportsliga prestationer under min aktiva tid på 1970-talet har jag glömt. Det får man hoppas även gäller åskådarna. I den mån det eventuellt infann sig några sådana.

Detta oaktat har jag trots allt beträtt traditionsrika fotbollsarenor som exempelvis Stora Valla i Degerfors och Kopparvallen i Åtvidaberg, vilket vid ett tillfälle fick en avlägsen bekant att insinuant spörja: ”Jaha, som vaktmästare, då?”. Nej, men merendels som fast bänknötare i gästande lag.

Det kan nämnas att jag även sparkat folk på benen på fotbollsplaner belägna i nejder som Marsjö/Byle, Gropptorp och Skebokvarn. Pastorala bygder där kulan oftast var i luften. Detta av lätt insedda skäl, fotbollsplanerna på dessa gudsförgätna platser hade glest med grässtrån och var därtill svårt ondulerade

Jag läser ur ett gulnat tidningsurklipp att signaturen ”INGE” en gång gav en av mina lagkamrater ett plus för hans försök att idka lagspel, ”vilket man inte odelat kan säga om exempelvis Leif König”. Den kängan visste var den tog. I min byxbak.

Det är sånt man tar lärdom av. Eller tydligen inte. Lite längre fram i en fotbollsnotis på urklippssidorna beskriver signaturen ”LENNART” mig som ”bollkär”. Det är inte att ses som beröm kan jag upplysa er mindre insatta i sportjargongen om.

Va fasen! Det är i andra sammanhang inte direkt orkestern som inhöstar publikens jubel och applådåskor. Det är givetvis solisten. Eller hur?

Jag fick emellertid min revansch när jag vid ett tillfälle tilldelades epitetet ”Oxelösunds bästa fotbollsspelare” av ortsbladets frilansande sportkrönikör. Det tycker jag visar att det även finns professionella och objektiva sportskribenter.

Just i det här fallet en nära bekant till mig.

 

Dela detta:

Kommentera detta:

14 svar

    1. Dom var inte snällare förr, Börje. Jag tänker därvidlag på sportskribenterna. Det är lite av ett trauma att bläddra i sina gamla urklippsböcker med fotbollsreferat, men mycket kul också, förstås.

  1. Det är en fröjd att läsa från en som verkligen kan det där med att skriva. Att det sen är jäkligt roligt också är ju inte fel.

  2. Jaha ja, då var en av månadens höjdpunkter läst
    Som vanligt ett kåseri med hög lägstanivå!
    Ser fram emot julkåseriet med tillförsikt!

    1. Tack, Lundell. Håller som bäst på och lägger sista handen vid julkåseriet. Jag har inte riktig bestämt publiceringsdag, troligtvis torsdagen den 22 december.

  3. Alltid lika roligt och välskrivet! Och den här gången lärde jag mig ett nytt ord “bollkär”. Tack för denna månads djupa tankar.

    1. Tack, Peter. Det är aldrig för sent att lära, sägs det. Jag har inför det julkåseri jag skriver lärt mig en del om gamla julseder och bruk som jag tänkt förmedla till bloggens läsare.

  4. Tack för en härlig läsning, den sätter lite ljus på den regntunga väderleken
    Väntar nu på nästa kåseri

  5. Som vanligt jäkligt roligt kåseri. Jag tycker precis som Danielsson här ovanför och ser mycket fram mot julkåseriet. Jag kan nämna att jag fått “receptet” jordnötssmör i musfällorna, så det har jag i mina på vinden. Men dom är helt orörda sen månader tillbaka, så jag vet inte vad det beror på. Just nu kom jag att tänka på att man kanske skulle fixa dit lite färskare smör.

    1. Jodå, Bengt, jag har testat lite av varje i musfällorna i torpet, bland annat jordnötssmör och Japp. Detta med varierat resultat. Förhoppningsvis är det ett dåligt musår i år. Det har varit glest med fångstt även i mina fällor.

  6. Tack Leif. En härlig upplevelse att få läsa ditt kåseri vid en strand i Spanien. ”Bollkär” är ett ord som försvunnit ur mitt vokabulär, men som nu gjorde en snabb comeback.👍

    1. Tack Ingo. Hur många gånger fick man inte höra att man var “bollkär”. Det var heller inte så att jag lyssnade på det örat. Jag var ju för fasen mest bänknötare och det var väl inte så konstigt att man gärna vill ha bollen för sig själv de få minuter jag eventuellt fick hoppa in och spela.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Affär som affär

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid

Läs vidare »

Spelmissbrukare

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga

Läs vidare »

Transpirationstransportmedel

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är

Läs vidare »

Valspråk i tiden

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som

Läs vidare »

Lovsånger och klagolåtar

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou.

Läs vidare »