det blir inte roligare än så här

Bob Marleys kusin

Häromveckan ringde en bekant. Han var sur över sommarvädret.

Varför han kontaktade mig i den frågan är lika förvånande som när solen tittar fram. Som om jag nu vore en nutida Enok Sarri.

Det vore mer logiskt att den som är missnöjd med vädrets makter vänder sig till högre makter. Då med en önskan om en plats på Noaks ark II.

Jag ska för ordningens skull förklara att Enok Sarri var en sägenomspunnen väderspåman som förutspådde vädret i fisk- och renmagar.

Vid något tillfälle lär också prognosen ha stämt.

Det visar hur enkelt det är att hitta ett hög- eller lågtryck över Sverige. Särskilt det senare.

Min bekant hörde av sig samma dag som den högsta temperaturen i landet uppmätes i Karesuando, 23,5 grader. Det är för fanken bara ett snöbollskast från Polcirkeln, och i den trakten har väl knappt årets islossning kommit igång.

Nu var jag överens med uppringaren angående större delen av sommarens väder. Det är ovanligt. Vanligen är jag inte ens överens med mig själv.

Vad kunde jag förresten annat vara eftersom jag nyss är hemkommen efter en promenad med vovven i närmast stormvindar, sidledsregn och 11,8  grader på termometern på stugväggen.

Då är man tacksam över att man har bastu.

Den tacksamheten varar dock inte länge.

Torpet är strömlöst. För tusende gången.

Här i bygden har strömavbrotten senaste tiden varit fler än det finns stickor i en tändsticksask.

Det föranleder mig att haspla fram en ström av plebejiska eder. Det får inte bastuaggregatet att hoppa igång.

”Reparationer pågår”, lyder elbolagets kundinformation med tillägget att felet ska vara åtgärdat 11.00, vilket ändras till 14.00, vilket ändras till 16.00, vilket till sist blir 16.45.

Vi skulle ha skaffat en vedbastu istället.

Jag tänker på the good old days.

Biljetten ut i världen var interrailkortet. Eller ut i det outforskade Europa där ingen svensk satt sin fot sedan Westfaliska freden 1648.

Tågluffarkortet gjorde att man kom dit man skulle komma eller lika ofta vart som helst.

Vart som helst var gudsförgätna järnvägsstationer i öststatsländer där tågen kom och gick men sällan efter tidtabell. Och ibland inte alls.

Vad gjorde nu det när livet gick som på räls.

Det var tider det. Det är det i och för sig nu också. Tider. Eller för att vara konkret, dyrtider.

Det ser man på priserna från Bregottfabriken.

Livsmedelsmarknaden har numera samma slogan som finansmarknaden: The sky is the limit.

Detta faktum resulterar i fler strykningar på inköpslistan än under en travkväll på Solvalla.

Det är inte odelat en negativ utveckling.

Det blir lättare att bära hem matkassen.

Hoppade på tåget ut i Europa gjorde så gott som alla Who was part of My Generation. Utom jag själv.

Jag vill därvidlag hävda att jag var före min tid och en föregångare vad avser hemester.

Däremot åkte jag som liten gosse rälsbuss genom hela Sörmland till min moster i Bälgviken.

Det var även det en spännande upplevelse.

Jag var förresten ensam avstigande vid Bälgvikens stationshus. Det är förståeligt.

Det finns ingen anledning att stiga av där. Såvida du inte har en moster att hälsa på.

Den bild jag ger av interrail är sålunda sånt jag hört av tågluffande pionjärer. Till dessa hör en vän till mig. Hon hade en gång hamnat på en restaurang i Jugoslavien, tittade på menyn och frågade servitören vad som rekommenderades:

”Du kan beställa vad du vill men det finns bara Cevapcici”, löd det lakoniska svaret.

Cevapcici tror jag är som svenska järpar och än idag en traditionell rätt på Balkanhalvöns restauranger. Däremot finns inte längre Jugoslavien.

Nowadays känner jag inget behov av ett interrailkort utan mer behövligt vore ett färdtjänstintyg.

Vad som sätter färg på vardagen för oss i livets utförsbacke är månatliga dagsutflykter till fotvården.

Det är i alla fall vad jag inbillar mig. Men varför ta ut svårmodet i förskott.

Jag är glad så länge jag kan knyta skorna och inte behöver skor med kardborreband.

Det händer sig en gång på 1970-talet att även jag sviker fosterlandet för att upptäcka och bese annat än Sörmlands runstenar och gravhögar.

Det är en världsvan kamrat och jag som skaffar flygbiljetter till USA.

Tanken är att hyra en bil och ta oss från The Big Apple till The Big Orange.

Det är inte min idé. Jag är ingen spänningslysten person som likt den amerikanske författaren Jack Kerouac stundtals lär ha levt on the road.

Nu lever han inte alls. Till skillnad mot hans kultförklarade böcker som överlevt hans frånfälle.

Det är min djärve kamrat som frågar om vi inte ska ta och billuffa tvärsöver United States. Min underförstådda resemedverkan är kartläsarens.

”Nja”, säger jag osäkert som en 10-dygnsprognos från SMHI. Jag är som sagt ingen längtabortare och känner mig lika vilsegången på främmande mark som förmodligen en sjöman på fast mark.

Det finns heller inget som lockar mig över hövan over there. Därtill riskerar jag att missa den årliga folkfesten hemmavid –– kosläppet i Björkvik.

Hur som helst stannar vi en vacker dag hyrbilen intill en trottoarkant i en stad i Tennessee

Vi har kommit ur kurs på vägen västerut.

Jag vecklar upp vägkartan över Nordamerika. Det är en nog så invecklad procedur.

Den är fullt utvecklad till storleken i paritet med den mönstrade vaxduken hemma på min mors köksbord.

Här fattas dock av naturliga skäl ett köksbord.

Det hade annars underlättat när jag istället brer ut vägkartan inuti bilen och över mina knän.

Min slutsats, vilken får stöd av chauffören, är att vi befinner oss i Memphis.

Det är något förvånande. Det är nämligen utanför den i vårt tycke noggrant planerade resrutten.

Problemet är att vi har svårt att hitta ut ur stan.

Memphis är i det avseendet inte typ Mariefred.

Det är förresten en Buick Skylark som en upplysning för er som intresserar er för bilmärken.

Det gör inte jag. Det är heller inte nödvändigt. Den uppgiften står att läsa i hyrbilspappren.

Vi ser oss villrådigt omkring. Det vi ser är ett hus i sydstatsstil. Det är till föga hjälp. Likaså kartan.

Det kunde den dock ha varit om jag tittat på atlasens baksida där man kunde ta del av Memphis avenyer.

Min kamrat bakom ratten på Buicken trycker på en knapp vid dörrhandtaget varvid sidorutan automatiskt åker ned. Amerikanarna kan dom.

Hemma i gamla Svedala puttrar jag vid den här tiden runt  i en Saab 93 med tvåtaktsmotor. Den är i avsaknad av eldrivna fönsterhissar.

Däremot är den försedd med blinkers, vilket kan vara tjänligt i det fall man tänkt sig att svänga.

Jodå. Jag vet. Det finns bilister som tycker annorlunda och svänger åt alla håll och kanter utan att i onödan begagna det aktuella instrumentet.

Desto flitigare använder den sortens bilister tutan.

Blinkers är för övrigt en innovation som saknas på föregångaren Saab 92, som istället har körriktningspilar. Det är en vetskap jag utan att ha efterfrågat fått till mig av en person som tillbringar dagarna med huvudet under en motorhuv.

Vad han sysslar med där har jag ingen aning om.

Bilar är inte mitt område, men jag vet skillnaden på 60 km/t och 66 km/t. Det är 1 200 spänn.

Det är vad jag en gång fick i fortkörningsböter.

Mina språkliga kunskaper begränsas till det möjligen motsägande: Aj kan spik inglisj!

Min reskamrat har däremot förtärt både hummer och ostron i bättre hem och behärskar konversationsengelska lika bra som en earl i Essex.

Han sticker ut huvudet genom den nedsänkta sidorutan och hejdar en ung man som man skulle kunna ta för en kusin till Bob Marley:

”Hi’, do you now how we get west?”

”Straight on, man, straight on.”

Det är raka besked. Och tamejtusan! Vi är strax tillbaka ute på Tennessees landsbygd.

Därtill färdas vi i rätt väderstreck. Västerut.

Vår munterhet förbytts dock i melankoli när vi alltför sent inser vad vi totalt missat vid stoppet.

Huset i sydstatsstil var Graceland.

The famous home of Elvis Presley.

Det kunde väl Bob Marleys kusin ha informerats oss om.

Detta med respekt för att han var sysselsatt med att fingra på en Walkman och vagga i takt med en reggaelåt i hörlurarna samtidigt som marijuanaröken spred sig i Buickens kupé och fick doftgranen att slokna betänkligt.

Strunt samma. Vad är väl Elvis Presleys sterbhus att se. Det finns mer exalterande upplevelser.

Som det tidigare nämnda kosläppet i Björkvik.

 

Dela detta:

Kommentera detta:

10 svar

  1. Fint som snus i gyllne dosa.
    Jag kan trösta dig med att ha blivit liiite hårdare drabbad av lagens väktare. TVÅ FORTKÖRNINGAR vilket resulterat totalt 1600 spänn något jag inte kommit över än trots att min svärson, tillika domare, försökt trösta mig med orden: DET ÄR PRESKRIBERAT!

    1. Livet är hårt, Göran. Fortkörningsböter frustrerande. Men man får skylla sig själv. I någon mån ursäktar jag mina 6 km/t för fort med att jag var sen till en begravning! Jag var alltså ute i sista stund. Till och med för sent om man skall se det ur den avlidnes synpunkt.

  2. Skulle varit intressant att fått se dig som kartläsare.
    Undrens tid var väl inte förbi. Glad att du kom hem till mammas köksbord igen.
    Betyget blir väl som oftast 9 kartatlas avv10.

    1. Hemlängtan mest hela tiden under USA-vistelsen. Inte blev det roligare av att pengarna tog slut i Los Angeles. Vi ringde konsulatet men där ställde man sig kallsinnig till ett lite handlån trots att vi bedyrade att vi skulle betala tillbaka när vi väl var hemma i Sverige igen. Hårda bud.

  3. Härligt att läsa när regnet vräker ner. Man blir alltid ett snäpp gladare. Årets sommar har annars mest bestått av att ösa båten mer än lämna hamnen.

    1. Tack Mats. Jag gick en sommar förbi en bekants vattenfyllda båt vid Femöre kanal och hjälpsam som jag är hoppade jag spontant ned i nämnda båt, hittade ett öskar och började ösa och höll väl på i närmare en halvtimme när en för mig okänd person kom knallande på bryggan och undrade vad jag höll på med. Det var hans båt!

  4. Jag fattar inte hur du får till det – jättekul som vanligt. Som någon skrev här ovan så blir man glad när man läser dina kåserier, man till och med skrattar högt ibland. Det där med fel båt påminner mej om personen som på vintern sopar rent sin bil från snö och när han är färdig trycker han på fjärrkontrollen och då är det bilen framför som öppnas. Det är väl gammalt så du har säkert sett det. Men du måste ha fått ett riktigt tack från båtägaren.

    1. Tack för ditt trogna läsande och kommenterande, Bengt. Båtägaren betraktade misstroget innan jag hann förklara misstaget. Sedan skrattade han gott.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Rätt om falafel

Jag tittar på partiledardebatten i TV. Det är av allt att döma en repris. Men där har jag synbarligen fel. Det som skiljer från tidigare

Läs vidare »

Mycket Viktig Person

Jag kan läsa och skriva. Det är mina viktigaste lärdomar i livet. Då ska ni veta att jag köpte teliaaktier vid statens utförsäljning av Telia

Läs vidare »

Snillekommittén

Jag är ingen elak person. Ingen Moder Teresa heller. Dock hjälpte jag vid ett tillfälle en äldre dam begripa sig på lasarettets parkeringsautomat. Det tackade

Läs vidare »

Bob Marleys kusin

Häromveckan ringde en bekant. Han var sur över sommarvädret. Varför han kontaktade mig i den frågan är lika förvånande som när solen tittar fram. Som

Läs vidare »

Teknikens tidevarv

Jag håller upp fingret i luften för att känna vartåt det blåser. Det är ingen som helst tvekan. Det som gäller idag och i morgon

Läs vidare »