det blir inte roligare än så här

Budordsblunder

Det är en vanföreställning. Julafton är inte lutfiskens dag.

Den infaller fredagen före Alla helgons dag.

Frågar ni mig är lutfisk fel rätt alla dagar.

Detta till skillnad från kålpudding, som i och för sig kan vara rätt fel just på julafton.

Det är ingen inställning mina närstående blir långa i ansiktet över. Min avsmak för lutfisk.

Den är känd sedan medeltiden. Inte min uppfattning i frågan, utan anrättningen ifråga.

Jag minns för övrigt en ramsa jag lärde mig på ett idrottsläger på 1960-talet:

”Tack för maten den var god, den ger hälsa, kraft och mod”.

Det kan knappast gälla lutfisk vars närvaro på jultallriken mest gör mig blek och urlakad.

Det idrottsläger jag deltog i under en sportlovsvecka i Flen gav mig kunskaper för livet. Exempelvis i hur man drar ett halsbloss.

Den lärdom jag drog av detta var att det var som att svälja en askkopp. En otömd askkopp.

Då var det godare att halsa en uppfriskande Pommac.

Jag har faktiskt lärt mig lite annat också.

Beträffande den förestående julhelgen lär det enligt kyrkans gamla bruk vara så att julafton rätteligen ska betecknas med det latinska ordet vigilia, vars innebörd är att man ska vaka hela natten med bön och läsning.

Där vill jag påstå att jag är lite av ett dygdemönster.

Jag ber varje julaftonskväll att någon tung  programdirektör på TV äntligen ska ha bytt ut den lättviktiga såpan ”Svensson, Svensson”.

Gud hör bön, sägs det. Han eller hon måste i det ovan nämnda fallet ha slagit dövörat till.

Läser gör jag också. Långt in på nätterna. Mindre Bibeln, mer börskurserna på nätet.

Jag hörde förresten på P1 att svenska skolor tvingas kasta ut Vår Herre ur klassrummen.

Det är då själva djävulen! för att tala klarspråk.

Tydligen är det numera förbud mot gudsord i skolan.

Det var det inte under min tid på mellanstadiet och anrika lärosätet D-skolan i Oxelösund.

”Herre du min skapare!” utbrast min barske lärare i kristendom när jag stakat mig genom nio budord och kom till det tionde och läste:

”Du skall hava begärelse till din nästas hustru.”

Den blundern till trots erhöll jag godkänt betyg i kristendom. Möjligen var jag hjälpt av att jag även gick i kyrkans söndagsskola. Anmodad därtill av min kära mor och far.

Det var under min uppväxt en begivenhet under jul och nyår: Ahearne Cup i ishockey.

Där bjöds det på råkurr à la Kanada.

Detta till den milda grad att vi svenskar satte julbordets grisfötter och nyårshummern i halsen. Det förstnämnda mer förståeligt än det sistnämnda.

Den årliga klubblagsturneringen Ahearne Cup bjöd sällan på något spel att hänga i julgran.

Det skulle i så fall vara Sovjets Vingar som flög fram över isen och utövade så kallat klapp-klapp-spel, vilket får anses vara passande i klapptider.

Hur som haver följde jag under Ahearne Cup lönnlöven i Port Arthur Bearcats förehavanden, eller andra inbjudna amatörlag från någon obskyr plats på den kanadensiska prärien, med taktiken, få anfall, fler överfall.

Medierapporteringen upptogs oftast av indignerade sportreferat om tandlösa transatlanter som i sin tur slog ut garnityret på sina motståndare. Gärna med klubban som tillhygge.

Det var bulletiner jag dagligen bevakade. Detta för att hålla mig ajour med vem som slog ut gaddarna på vem och vem eller vilka som fick uppsöka en jourhavande tanddoktor.

Matchresultaten såg jag som mindre viktiga.

Jul och nyår är inte samma sak sedan Ahearne Cup spolades i hockeykalendern.

Jag känner ingen håg längre för rinkens råbarkade riddare och fäktandet med käppar. Som en naturlig följd av detta har jag också tappat intresset för svensk specialisttandvård. Det kan bli ett problem. Det senare alltså.

Jag har stretat mig så pass långt uppför ålderstrappan att det snart kan bli tal om lösgom.

Det går givetvis att säga nej till tandprotes. Du får då klara dig helt utan tuggverktyg och kan av lätt insedda skäl inte heller sätta tänderna i en hälsobringande knäckebrödsmacka.

Det kan för all del vara gott med vitt bröd doppat i äggsmet också. Även om det inte är en kost nyckelhålsmärkt av Livsmedelsverket.

Jag var själv ingen begåvning med klubba och puck på Oxelösunds isbanor. Vid uppdelande på lag blev jag oupphörligen kvar till sist och anvisad en plats i avbytarbåset.

Där blev man ingen ”Lill-Strimma”. Han var back i Tre Kronor på 1960-talet med kolossal speed på grillorna. Det hade inte jag. Jag åkte mestadels på lädret, som det heter. Det hade den fördelen att skridskorna mindre ofta behövde slipas. Där sparade jag in en slant.

Den frusna tillvaron i avbytarbåset var en evig väntan. Det hörde till matchbilden att det aldrig var aktuellt med några byten. Såvida ingen hastigt tvingades lämna matchen för att bege sig hem och äta.

Det öppnade en gång för ett inhopp för mig. Det blev emellertid kortvarigt. Jag försökte på stapplande ben vispa till pucken med klubban och blev istället utvisad för tripping.

Självsvåldig domare var det andra lagets självutnämnde stjärna som jag råkat fälla:

”Två minuter!”, gormade han och pekade anklagande på min olyckliga figur.

Det fick dock vara för min del, utvisningsbåset. Jag knäppte på träskydden på skridskorna och styltade hemåt. Även en hockeybuse måste äta.

Jag fick vid ett tillfälle hockeydamasker i julklapp. Det stod inte med på min önskelista. Det gjorde däremot en Tandbergs rullbandspelare.

Jultomtens vägar äro ibland outgrundliga.

Den överraskande julklappen höjde min status vid isbanan på Frösängs gärde. Jag gick direkt från ständig avbytare till en plats i förstakedjan.

Glömd var min ostadiga skridskoåkning.

Damaskerna var svarta med breda gula ränder, samma klubbfärger som Skellefteå AIK, visste en inflyttad kamrat från Västerbotten att berätta. Vad han tyckte och sa lyssnade vi andra på. Han var ensam om att ha en Spaps-hjälm.

Vi i böket bar stickade toppluvor. Det gav dåligt skydd för huvudet men värmde om öronen.

Dessvärre var långstrumporna ifråga i seniorstorlek och jag en pinnig parvel i pojkstorlek.

Jag hann knappt beträda rinken innan damaskerna snöpligt nog hasat ned runt knäna.

Vad hjälpte det då att det var Skellefteå AIK:s färger. Inte mycket. Inte ett dugg faktiskt.

Den tragiska händelsen borde ha ett eget kapitel i ”Handbok i föräldraskap” under rubriken: Frångå aldrig önskemålen på en önskelista.

”Nu är det jul igen och nu är det jul igen . . . ”

Låt oss hoppas att den inte varar fram till ”påska”. Det vore i så fall synnerligen olyckligt.

Vi pratar här om en överlappning från julgodis och julmust till påskgodis och påskmust.

. . . och däremellan kommer fettisdagen.

Det skulle få förödande följder för folkhälsan.

Hur som helst med den saken. Jag önskar dagarna före dopparedan ta upp en annan sak.

Mormors stickade ullsockor verkar nuförtiden vara lika frånvarande på önskelistorna som den klassiska Sundinskidan.

Det var en träskida som tvärviggen Sixten Jernberg från Lima under sin framfart i skidspåren spände under fötterna.

Det gjorde jag också, spände Sundinskidan under fötterna. Utan att komma särskilt långt.

Det gör man sällan när vinterunderlaget i Sörmland oftast är grönare än en ligusterhäck.

Träskidorna ifråga skulle i alla fall prepareras med tjära. Det gav ett garanterat grundfäste.

Det blev jag varse när jag vid ett tillfälle satte fart i en utförslöpa vid Dammbroängens skidstadion i Ålberga. Den förväntade fartökningen uteblev.

Jag gick istället på trynet och skidmössan åkte ned över ögonen.

Tack och lov bröt jag inga armar eller ben. Däremot bröt jag den ena skidstaven.

Den malören krävde emellertid inget akutbesök på sjukstugan.

Det dök i samma stund upp en sportig dam stilfullt diagonalande i spåret och utbrast vid åsynen av min belägenhet i snön: ”Kära nå´n!”.

Så sant som det är sagt. Det där med tjära. Det hade jag lagt för tjockt under laggarna.

”Vad skriver du om?” undrar torparhustrun. Jag hasplar i mitt tycke vitsigt ur mig: ”Tjärlek”.

”Det vet väl inte du något om!”, replikerar den vasstungade torparhustrun innan hon återgår till TV:n och ”Bonde söker fru”. Och i gott sällskap av en ask After Eight.

Vi ser annars fram mot att årets jul i torpet kommer att firas i närvaro av e’ lit’a tösabit.

Här har av förståeliga skäl ingen önskelista kommit oss tillhanda från den snart ettåriga körsbärspralinen. Det får helt enkelt bli vad det blir.

Det är i alla fall en sak som är säker:

Det blir inga svartgula hockeydamasker.

 

 

Dela detta:

Kommentera detta:

24 svar

  1. Å vad skönt,
    Äntligen ett kåseri igen! Som oförblommerat för mig till barndomen som under tidigt -60 tal utspann sig i kvarteren runt S. Malmgatan 17 b.
    Dvs ytterst nära din Esplanad Leif!
    Haha vad kul! Julen blir genast kul
    igen!

    1. Hej Mie. Då var vi nästan grannar. Kvarteren runt Malmtorget var ingen dum plats att växa upp på: affärer och butiker och Birgers godisdisk! Roligt att du läser kåserierna. Det lär återkomma som ämne, barn- och ungdomsåren i Oxelösund på 60-talet.

  2. Denna gång har du nog överträffat dig själv.
    Fick inte Glenn Hysén 6 getingar av fem möjliga en gång?
    Ger dig därför 11 hockeypuckar av 10 möjliga.
    God jul och gott nytt år på dig och torparhustrun🎅🏼

    1. Tack Mikael, elva hockeypuckar i betyg har du väl aldrig ens delat ut till någon hockeykrigare i Rosvallahallen. Önskar dig och Lena detsamma, God Jul och Gott Nytt år.

  3. Så härligt att få skratta åt gångna tider! Så många minnen som kommer upp i huvudet från barndomens jular, både med klappar man önskat och andra konstiga saker.
    Ha en bra jul Leif med fru och barnbarn! 🤗🎁🎄🤶

    1. Tack Maud. Jo, det är inte utan att man blir extra nostalgiskt inför julen. Det var bättre förr, lovade jag mig själv i unga år att aldrig säga. Nu går jag omkring och muttrar att “det var bättre förr” mest varje dag. Så kan det gå. Hoppas även på en fridfull jul för dig och de dina, Maud.

  4. Lysande och igenkännande.
    Hockeyrink med IS på frösängs gärde, godisaffär x 2 på Trädgårdsgatan och x 3 på Esplanaden!

    1. Det var tider det, Lars. Det fanns både hockeyrink och stor isbana (bandyplan) på Frösängs gärde samt isbannan vid Djurgården på Sjögatan. Godisaffärer var det för all del inte heller någon brist på. Min favoritaffär i det avseendet var Janssons Tobak på Esplanaden där det inhandlades en och annan godisbit.

  5. Underbart med all den nostalgi du väcker till liv hos en annan läderspringare på Djurgårns isbana som uppskattade den årliga Sportkalendern mer än att stå rätt på grillorna. Ahearne cup, Sovjets vingar, Sundinskidan, Spaps, Janssons tobak, Tandberg och inte minst min stora hockeyidol Lill-Strimma.
    Allt nedtecknat med den humor som gör läsandet till en högtidsstund. Tackar och önskar dig en God jul utan lutfisk!

    1. Läderspringare! Den var bra, Sven Olof. Som boende på Esplanaden på 60-talet hade jag två alternativ i mina försök att förkovra mig i skridskoåkningens svåra konst: Frösängs gärde och den uppspolade isbanan på Djurgår’n, som du nämner. Det gick väl inte bättre på vare sig den ena eller andra isbanan, dessvärre. Och nu ska du få höra: en vacker sommardag i början på 60-talet stod jag och tränade tennisrepertoaren mot en vägg på Häggenskolan när en målare dök upp för att snygga till skolan – Lennart “Lill-Strimma” Svedberg i egen hög person. Vi bytte några ord innan han försvann in i en byggnad för att sätta lite ny färg på lokalerna. Det var stort, kan jag säga. Jag minns också att han körde en bil av märket Borgward Isabella.

  6. Haha..Jag skrattar högt!!! Så uppfriskande att läsa dina kåserier. Jag blir glad ända in i själen!! Mer kåserier behövs från dig i denna upp o ner vända värld vi lever i!!
    Önskar dig och frugan en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!! Och FORTSÄTT skriv för guds skull!!
    Kram Gunilla

    1. Tack Gunilla. Vem kan sluta skriva efter sådana hyllningsord. Önskar dig och de dina detsamma – God Jul och Gott Nytt år.

      1. Hallå där!
        Detta är första gången jag läser ett kåseri av dig, minnena bara kastar sig över mig!
        Jag var från 10 års ålder (1960-1969 ca) bosatt i OXELÖSUND jag tror kanske att vi var klasskamrater?
        Allt du skriver om minns jag som igår med stor glädje!
        Tack! Kent-Ove Nilsson (Towe Widerberg)

        1. Va’ kul! Av dina tidsuppgifter att döma är vi i samma ålder och kan säkert har varit skol- klasskamrater i Oxelösund. Jag genomgick min “utbildning” till vuxen i Gärdeskolan, D-skolan och i högstadiet på Frösängsskolan (idag Breviksskolan). Jag har en känsla av att Oxelösund var en bra småstad att växa upp på under 1960-talet. Det fanns antagligen “elände” på den tiden också, men kanske mindre brutalt och rått än i dagens samhälle. Jag är svag för nostalgi, inte minst Oxelösundsnostalgi, och det återspeglas också i mina kåserier. Hoppas du fortsätter läsa. Tack för att du gav en återkoppling på kåseriet.

  7. Där! Då tog herr König livet av några av mina minuter igen. Alltid lika efterlängtade rader. Jag påminns utan någon som helst saknad om mina egna bedrövliga ansträngningar på den spolade grusplanen i Sunda vid Spjutvägen-Pilvägen, och förstås på Ramdalens enorma isar. Det stod inga agenter och bad mig skriva kontrakt heller.

    1. Bandyparketten och hockeyrinken på Ramdalens IP vågade jag aldrig prova på, Peter. Jo, förresten vid ett tillfälle besökte jag en så kallad promenadåkning till musik. Inte fasen var det någon vacker flicka som ville åka hand i hand med mig inte. Jag blev utkonkurrerad av “proffsen” som spelade bandy i OSK:s pojklag och grabbarna som lirade hockey i IFK. Det var bara att snöra av sig skridskorna och vandra hemåt igen. Jag genade genom Ekbacken dyster till sinnes. Nåja, på våren var det kulan i luften och där var min status något bättre.

  8. Tänk att du en gång i tiden prövade på hockey.
    Det hade jag aldrig gissat på.
    Du kanske avslutade hockey karriären för tidigt. Finns många late Bloomers.
    Kul läsa om Lill Strimma o den gamla hockey cupen med Sovjets Vingar.
    Om jag inte minns helt fel så såg jag de ryska vingarna på Rosvalla någon gång i slutet av 60-talet.
    Ha en fin jul i torpet Leffe.
    Själv lämnar jag Roslagen för att fira julen i Trollbäcken hos min son tillsammans med min dotter o mina gamla föräldrar.
    Ser fram emot många härliga kåserier nästa år o förhoppningsvis kanske du knåpar ihop ett gott nytt år kåseri.
    Blir alltid upprymd när jag klickar upp dina nya kåserier. 👍👍

    1. Hej Thomas. Nä, det ville aldrig lossa riktig med hockeykarriären. Jag tror det var så att Sovjets Vingar en gång träningslirade mot Bissarna i gamla “Tältet” på Rosvalla. 5-1 till ryssarna och Lasse Juteryd i hemmalaget blev kallad ryssdödaren efter att ha gjort Bissarnas mål. Trollbäcken! Det låter bekant. Jag kan ha visat upp mig på Trollbäckens IP när vi i IFK Oxelösund vid något tillfälle möte Tyresö. Idyllisk plats, om jag kommer ihåg rätt. Du får ha en trevlig jul med de dina, Thomas. PS. Jag har lyckats knåpa ihop ett halvt kåseri till i januari.

  9. Fasen vilket roligt kåseri som vanligt, även om det var mycket Oxelösund, Men man känner igen sig i alla fall. För min del var det oftast Rättarvallen vid Ringvägen som jag provade och jag var i högsta grad läderspringare. Oj vad det dyker upp bilder i huvudet på en nostalgiker. Jag måste också kommentera lutfisken. Jag var lik dig i detta fall också – åt aldrig lutfisk när jag bodde hemma, det var ju äckligt, trots att man inte smakat på den. Sen provade jag väl på äldre dar och upptäckte (tycker jag i alla fall) att det inte smakade ett dugg. Så med lite peppar och salt gick det ju ner. Men jag har återigen övergivit lutfisken, det finns ju så mycket annat gott på julen. Jag kom ihåg den där 5-1 matchen i tältet, jag var också där – det var väl ganska nytt med tältet då har jag för mig. Annars gick man ju på hockey på uterinken i 15 minusgrader och längtade efter glöggen i periodpauserna. Lasse Juteryd blev väl också känd under kvalmatcherna 1968 då han blev nerslagen av Des Moroney som spelade i Tingsryd.

    Tack i alla fall för ett roligt kåseri och fortsätt med sådana. Jag önskar dej en God Jul och ett Gott Nytt År.

    1. Tack Sune. Det vill jag tro, att “tjärleken” till såväl torparhustrun som skidåkningen består. Jag känner mig något styrkt av att fler tycks ha haft kämpigt med skridskoåkningen i unga år. Jag önskar dig detsamma: God Jul och Gott Nytt 2022.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Senaste kåserierna:

Lumparlump

Lördag förmiddag. Jag flanerar Västra Storgatan upp och ned och som allt som oftast utan mål och mening. Det är själva betydelsen av ordet flanera,

Läs vidare »

Inne med utedass

Jag ställer mig allt oftare frågan: Vad har jag egentligen uträttat för mänsklighetens fromma i mitt hittillsvarande liv? Det tål att tänka på. Det gör

Läs vidare »

I upplysningens tid

Jag cyklade omkull och skrapade knät 1963. Anledningen till att jag berättar det här och nu är att vi på den tiden saknade Facebook. Därigenom

Läs vidare »

Firande utan svirande

Det händer sig en nyårsafton att jag väljer ensamheten. Detta i förtröstan om att det går att fira utan att svira. Förmodligen befinner jag mig

Läs vidare »

Budordsblunder

Det är en vanföreställning. Julafton är inte lutfiskens dag. Den infaller fredagen före Alla helgons dag. Frågar ni mig är lutfisk fel rätt alla dagar.

Läs vidare »