Jag lyssnar på radion med ett halvt öra.
Hur det nu är möjligt. Antingen lyssnar man väl med båda öronen eller inget öra alls.
Det sista är nog vanligast. Generellt.
Vi pratar gärna, men lyssnar ogärna.
Det är väl ett karaktärsdrag, det också.
Hur som helst trumpetar den manlige radiorösten passionerat ut att ”Trädgårdslandet är en plats för lust, inspiration och glädje”.
Där är vi inte riktigt överens, han och jag.
Torpets trädgårdsland är huvudsakligen en plats för ogräs och oräkneliga mördarsniglar.
Tillika sprider sig båda arterna lika snabbt.
Det gör att vårt trädgårdsland snarare gör att vi genomlever olust, missmod och bedrövelse.
Eller genomlevt. Det är ett huvudbry som numera är löst.
Trädgårdslandet är lagt i träda. Och för evigt, om jag får råda. Det är tyvärr långtifrån säkert.
Visserligen är jag torpets chef, men torparhustrun är beslutsfattare.
Det har hon självrådigt bestämt.
Det gör mig till en så kallad lam anka.
Dock får jag bestämma över rastningen av vovven. Ibland. Och alltid när det ösregnar ute.
Jag klurar på ordet möjliggörare. Nej, det är inget korsord i veckotidningen Allers.
Begreppet möjliggörare beskrivs i en aktuell rapport från Brå, Brottsförebyggande rådet.
Va! Läser du myndighetspromemorior kanske ni undrar. Nej, vanligtvis inte. Det hinns inte med.
Jag har fullt upp med Ulf Lundells ”Vardagar”.
Det är elva volymer på vardera cirka 700 sidor.
Jag får ur den synvinkeln vara glad om jag hinner sticka emellan med att ta del av innehållet i kuverten från Skattekontoret. Eller glad och glad. Det är sällan en glättig läsning.
Detsamma kan sägas om rockkungen emeritus Lundells tyckande och tänkande om allt och alla i ”Vardagar”. Det är ingalunda en oförmedlad glättig prosa utan företrädesvis en gnällig lektyr.
Jag läser ändå med en viss behållning. Och något ska man ju göra även om vardagarna.
Helgerna ägnar jag åt jordnära sysslor.
Som att gräva bort sorkhålen på tomten.
Brå-rapportens introducerade nyord möjliggörare anspelar på beslutsfattande och betrodda personer i samhället med en moralisk kompass som pekar åt pipsvängen. Eller på vanlig jädra bonnig sörmländska: luspudlar.
Det får mig att tänka på räckan av landshövdingeskandaler. En lista nästintill lika omfattande som texten i Sveriges Rikes lag.
Här och nu kan emellertid inte i detalj redogöras för berörda ”minikungars” och ”minidrottningars” tänjande på landshövdingeämbetets instruktioner och återkommande representationsvinglerier.
Det medger inte avsatt spaltutrymme.
Historiskt är tillkomsten av landshövdingar, eller ståthållare som titeln var i begynnelsen, att härröra till den första halvan av 1600-talet.
Majoriteten av höga ämbetsmän var på den tiden adelsmän, oförvitliga friherrar och grevar.
Det där med oförvitligheten har jag förvisso ingen helt säker uppgift om, ingen uppgift alls, faktiskt. Det är mitt eget fiktiva påstående i ett försök att göra texten litterärt mer fängslande.
Det lyckas inte varje gång. Som ni märker.
Nu påkomna landshövdingar som inför populasen står med byxorna vid fotknölarna har för vana att rabbla fram bortförklaringar sju gånger 70 gånger, enligt Jesus Kristus i Matteusboken det maxantal en syndare kan ges förlåtelse för. Vilket måste ses som ett nog så kristligt antal syndaförlåtelser.
Det är den ena saken, det. Den andra saken är hur landshövdingar med fiffel och fuffens på dagordningen återigen ska få på sig byxorna.
Där hjälper det antagligen inte med att pudla, förmodligen inte ens 490 gånger.
Det finns med anledning av den ständigt påfyllda listan med landshövdingeskandaler goda skäl att påminna om geniet Albert Einsteins reflexion: ”Det finns två saker som är oändliga: universum och mänsklig dumhet. Jag är dock inte helt säker att det gäller universum”.
Det är är kloka ord. Det klokaste jag själv sagt i livet är ett nej tack till en plats på Yrkesskolans snickarlinje i Oxelösund i mitten av 1960-talet.
Det var ett beslut grundat på genomgången 9-årig enhetsskola i kuststaden, med betoning på genomgången, och min ärelösa sorti från stadens då främsta lärosäte, Frösängsskolan.
Det var ingen som hade ont av det uttåget, vare sig jag själv, rektor eller lärarkollegiet.
Mitt medelbetyg var dessvärre medelmåttans betyg.
Jag vill nog ändå påstå att jag hade ett väl så gott huvud, som jag emellertid mestadels använde att nicka med på skolans fotbollsplan.
Det gav inget notabelt utslag i avgångsbetyget.
Bättre hade säkerligen varit om jag nyttjat skallen till att räkna kvadratrötter och andra rötter men för mig lika roligt som en rotfyllning.
Bäst presterade jag i ämnet muntlig svenska.
Tydligen för bra, eftersom lärarna tog till vana att visa ut den pratglade eleven ur klassrummet.
Pedagogiskt en tveksam metod enär man lär sig föga förvisad till skolans korridorer, allena.
Näe, det bidde ingen snickare av mig. Det är ingen hemlighet att jag, hammare och spik är en kombination lika verkningslös som en hackspetts idoga hamrande på en betongvägg.
Det kan vara otur också, att spikskallen hela tiden rör sig som huvudet på en uggla så att hammaren istället träffar min stackars tumme.
Det är ett handlag som smärtar i den manliga själen. Men allra mest i den blåslagna tummen
Jag ska förresten inte glömma att nämna att landshövdingen i vårt eget län, Södermanlands län, så vitt det är känt har ett snövitt samvete.
Hon har som förutvarande justitieminister eventuellt större betänkligheter vad gäller att tricksa med landshövdingeämbetets regelverk.
Den marginella anmärkning man kan ha om landshövdingen i Södermanland är att hon i samma stund som hon utnämndes till länschef fortare än den nyfikna Pandora öppnade sin ask försvann hem till bostadsorten i Stockholm.
Hon har sedan dess inte vare sig hörts av eller synts till. Mig veterligen.
Å andra sidan är jag sällan i Stockholm.
Det ska erkännas, om än motvilligt, att jag själv gjort mig skyldig till en lagöverträdelse genom att framföra cykel utan fungerande ringklocka.
Det sannolika är att fjädern i ringklockan rostat sönder efter sommarens myckna regnande.
Det ska givetvis åtgärdas. Snarast möjligt.
Jag menar ringklockan. Det torde vara svårare att bötfälla mig för det dåliga semestervädret.
Jag vurmar för cykling, som ni kanske vet.
Velocipeden är miljövänlig, drar ingen energi, tja, utöver din egen, då, och är ett färdmedel som bjuder på ständiga överraskningar. Och då syftar jag inte primärt på att kedjan kan hoppa.
Häromveckan tog jag en motionsrunda på stålhästen. Jag kämpade mig upp för den sega Fada-backen med tungan hängande över styret.
Väl uppe på backkrönet kippande efter luft likt en gädda på land kunde jag med dimmig blick långt framför mig på raksträckan ned mot Bränn Ekeby ana en svart prick i form av ytterligare en cyklande figur. Det triggade igång tävlingsdjävulen i mig.
Jag borrade ned huvudet i motvinden och ökade frenetiskt trampandet med målet att jaga ikapp den upptäckta cyklistens ganska avsevärda försprång.
Det var gjort i ett huj, faktiskt. Det var nämligen ingen cyklist utan en utefter landsvägen utplacerad svart och modell större brevlåda.
Det ska fasen leka Gösta ”Fåglum” Pettersson.
12 svar
Härligt och kul att läsa dina kåserier Leif! Betyg blir som vanligt 9 av 10 tramptag på järnhästen. Förresten länge sedan du besökte bänken vid apoteket,
Tack Lundell. Nej då, jag har vid ett flertal tillfällen vilat min trötta (cykel)kropp på Apoteksbänken utan att ha träffat på ett enda bekant ansikte. Inte ens spanaren Bosse.
Som vanligt Leif – kåseri av högsta klass. Jag tycker det är så jäkla roligt att läsa dina synpunkter m.m. Jag fattar fortfarande inte hur du kan få till det på så bra sätt. Hoppas att du hann ifatt brevlådan!!
Tack för dina vänliga ord, Bengt. Det är inte lätt att hinna ifatt någonting nu för tiden. Får väl skylla på att jag inte har elcykel.
Tokrolig är du varje gång fortsätt så
”Tokrolig”, tolkar jag som ett roligt beröm, Lehna.
Som vanligt får ens mungipor att vinklas uppåt. Att man även ser sig själv i vissa situationer kan var mindre smickrande men ändock okej.
Fortsatt trevlig sommar Leif men gymmet finns i bakhuvudet
Tack, Mats. Fortsatt trevlig sommar även till dig och de dina. Gymmet lär finnas kvar även i höst.
Kul och trevligt kåseri! Fick en nostalgisk känsla då du pratar om att utvisas ut ur klassrum för att de övriga också skulle få en syl i vädret. Mins dessutom en gammal historia om killen som börjar första klass och släpper en kraftig och ljudlig fis. Läraren regerade blixtsnabbt och föser ut pojken i korridoren där rektorn kommer förbi och frågar förundrat. – jag förstår att du blivit utvisad ut i korridoren men varför sitter du här med ett stort leende pojk? – Jo förstår du mig kastar de ut i friska luften själva siter de kvar i skitlukten! Alltid kul att läsa dina grejer!
Kul anekdot, Conny. Tack för dina berömmande ord om kåserierna.
Underbar läsning som vanligt ????????????
Kul att höra, Arne. Tack.