Eländes elände

Jag tittar på pappret som vore det en gravsten.

Det är december månads elräkning.

Tala om att utsättas för en elchock.

Jag har inte hämtat mig än. Än mindre hushållsekonomin. Det lär dröja. I bägge fallen.

Här i torpet har vi under hela hösten toksparat på el. Detta efter sakkunskapens råd och rön.

Det känns bra. Mindre bra känns det att sitta i det glest isolerade torpet med nedskruvade element, röda nästippar och frusna öronsnibbar.

Det är inte att tänka på att sätta på bastun.

Den får under rådande elrestriktioner här hemma fungera som tillfällig förvaringsplats för vovvens torrfoder. Här kan tilläggas att det inte var av den anledningen vi investerade i en bastu.

Den tydligt minskade elförbrukningen i torpet visade sig utgöra en föga lönande besparing i vår hushållsbudget. Såtillvida att elräkningen löpte amok och blev högre än någonsin tidigare.

Den konsekvensen förefaller mig orwellsk.

Det är ett uttryck som kan definieras som en situation som är nedbrytande för hälsotillståndet i ett samhälle. I det här fallet därtill för mig.

Jag avstår från att uppge summan men kan avslöja så mycket att det var ett femsiffrigt tal.

Därtill i paritet med vad jag erhåller i pension.

Då vill det till att man sparat i ladorna och att det inte bara ligger boss kvar på golvbrädorna.

Vårt problem är att vi inte ens har en lada.

Däremot har vi elslingor i golvet på toan.

Det är inget sparkonto, kan jag meddela.

Jag läser att runt om i EU skyndar länder till snabb hjälp för medborgare som drabbats av höga elpriser och sänker elmoms och energiskatt. Sverige går emellertid mot strömmen.

Här aviserar tankesmedjan Rosenbad istället ett kontant elstöd till hushåll och företag.

Personligen har jag dålig erfarenhet av den formen av barmhärtighetsgåvor.

Jag fick i moppeåldern en slant i bidrag av min  mor under förevändning att jag behövde tanka min Puch Florida. Det var inte riktigt sant.

Jag köpte fyra lösa Commerce utan filter.

Det skulle jag ha avstått. Det renderade mig tråkiga biverkningar. Och därtill följdverkningar.

Det senare administrerat av min mor . . .

Jag läser dagligen dagens nyheter, men inte nödvändigtvis dagligen Dagens Nyheter.

Det har fanken tid med, fastän jag är dagledig.

Det är dock inte varje dag man orkar stava sig genom tidningens pappersutgåva som ter sig lika välmatad som en krabba i Östermalmshallen.

Det kan man inte beskylla vårt kära ortsblad för. Där är innanmätet magert som i en räka.

Det går fortare att ögna igenom ortsbladets ortsnyheter än för en husmus att mista livet i en musfälla gillrad med en bit ekologisk Onsalakorv.

Det som i förekommande fall lockar till läsning är familjenotiserna med födda och ”dödda”. Det är å andra sidan inga händelser som kräver journalistisk kompetens utan snarare deltagande av en barnmorska eller begravningsentreprenör.

Dagens Nyheter omtalas av storstadsläsare som enbart DN. Det låter kärt och familjärt.

Det Bonnierägda flaggskeppet betecknar sig vidare som oberoende liberal. Jag är något osäker på skillnaden på en liberal och en oberoende liberal publikation, men kan tänka mig att man i bägge fallen är beroende av läsare.

Däremot vet jag att även Vetlanda-Posten är oberoende liberal. Det visste ni måhända inte.

Varför nu det skulle vara av intresse att veta.

Vi på landsbygden befinner oss i så kallad medieskugga. Här handhas distributionen av post och inrikes tidningar av statliga Postnord.

Det fungerar väl sådär, efter vad som spörjs.

Det är fler än en förbannad adressat som förgäves väntat på sin försändelse och önskat hela Postnord till varmare trakter. Och då avses troligtvis inte palmklädda stränder i portugisiska Porto.

Häromsistens höjde Postnords verkställande direktör sin egen lön till 842 000 kronor i månaden. Det motsvarar uppemot 30 brevbärarlöner.

Det är kanske inte att undra på att det tog hus i helsike i landets postterminaler. Vi kan väl anta att det var få brevbärare som önskade sin chef god jul och gott nytt år med ett vintrigt julkort.

Det kan sannolikt Postnords verkställande direktör leva med. Hennes osannolika lön är trots allt inte att rubriceras som frimärkspengar.

Vi får se hur länge företagets first lady kan sitta kvar på sin post. Det kan nog mycket väl hända att protesterande postiljoner propsar på att hon åker ut på sin bara bak, per express.

Postnords införda innovativa varannandagsutdelning betyder för min egen del att aktualiteterna blivit inaktualiteter när de når min postlåda.

Det alternativ som står till buds är Kiladalens församlingsblad som delas ut till bygdens alla hushåll och gudaktigt är döpt till ”Underverket”.

Där kan man ta del av information från såväl Vår Herre som vår kyrkoherde, även om deras budskap av naturliga skäl oftast är desamma.

Möjlighet att ta del av en daglig nyhetsavisa borde vara en demokratisk rättighet och jag beklagar mig inför en vän över hur vi i glesbygden annars riskerar att missa vad som händer och sker bortom landsvägens närmaste krök.

Vännen skrockar, alls icke olikt en höna: ”Det är nog därför ni lantisar anses som lite efter”.

Beskrev jag honom som vän? Glöm det i så fall.

Jodå, jag får då och då till mig inpass som vill anspela på att vi lantisar är allmänt bonniga.

Häromsistens och vid ett apoteksbesök stötte jag till exempel på en arbetskamrat från anno dazumal som illmarigt undrade om jag anmält mig till DM i hästplöjning. Än. Det tyckte han var kul, riktigt kul, att döma av det upplagda hästgnägget.

Hästplöjning kräver dock sin man, häst och plog. Dessutom har jag besvär nog med mitt ansiktes begynnande fåror. Därav också mitt apoteksärende. Detta för inköp av någon verkningsfull antirynkkräm.

Min eventuella bonnighet till trots är jag ändå barn av sydöstra Sörmland där vi allmänt sägs prata rikssvenska. Det ska man vara glad för.

Mina anförvanter härstammar dock från grevskapets västra delar där bondskan är den allerstädes dominerande dialekten: ”Hant du mä bussen? Nä, ja höllt på å hinna men ja hant inte”.

Jag glömde tidigare att förtydliga att DM är en förkortning av distriktsmästerskap. Den herre i engelsk oljerock jag med ojämna mellanrum byter några ord med vid mina stadsbesök i Nyköping vill istället ha det till att DM står för cocktailen Dry Martini.

Det är antagligen någon form av torr humor.

Beträffande nyhetsinhämtning är en av mina  favoritkällor ett av Sveriges mest lästa media:

Baksidestexterna på Arlas mjölkpaket.

Där kan man lära sig trender som ”Milkfulness” och att bättre ”bli närvarande i muet”.

Svårt är det inte heller – utan Lätt & Lagom.

Nu finns det fler sätt att hålla sig ajour med den dagliga utvecklingen i omvärlden. Dessutom utan en trendmarkör i form av en DN-prenumeration eller riklig konsumtion av Arlas mjölk.

Jag avser därvidlag bekanta och obekanta existenser jag varhelst tillfälle ges slår mig i slang med som gladeligen rapporterar senaste nytt.

Tyvärr är det vanligtvis overifierade utsagor.

Men vadå! Osanna nyheter är också nyheter.

Här finner det sig naturligt att kort återgå till tidningsbranschen. Och till kvällspressen. Där vinklas nyheterna till den grad att den uppslagna utsagan närmast förvandlas till en amsaga.

Jag läser under skidtävlingen Tour de ski kvällstidningsrubriken: ”Otäcka TV-bilderna”.

Halvslumrande framför teven och 15 kilometer damer har jag inte sett något annat än snoriga skidlöpare liggande härs och tvärs i målområdet. Det har jag inte upplevt som alltför läskigt utan i så fall mer som ett svårutrett plockepinnspel.

Jag tar nyfiket del av nyhetsartikeln ifråga.

De ”Otäcka TV-bilderna” visar sig handla om en skidåkerska som lämnar målfållan haltande. Lätt haltande. Vafasen! Jag har i flera decennier varit halt. Det har vad jag vet aldrig någon sett som otäckt. Däremot frågade en gång en lustigkurre i min omgivning om jag fått en sten i skon.

Det får man ta med ro. Som bekant har somliga inte bara otur när dom tänker, det blir rejält fel även när dom öppnar munnen.