Det skramlar om bilens passagerardörr.
Det försvinner säkert av sig självt, tänker jag.
Jag vill vid sådana brydsamheter gärna vara en person med ljus livssyn. Som ni märker.
Det tillståndet varar gunås inte lång stund.
Härsken på tillvarons förtretligheter tvingas jag ta en extra sväng in till bilverkstaden.
Någon Bosse bildoktor har jag aldrig varit.
Jag kan dock diagnostisera en punktering.
Vad ett hopsjunket och lufttomt däck betyder begriper å andra sidan även ett fälgkors.
Bilmecken på verkstan åker med på en tur för att lokalisera det irriterande ljudet i kupén.
Han lyssnar. Jag lyssnar också. Vi lyssnar intensivt.
Det är tyst som i en finsk bastu. Naturligtvis.
”Typiskt”, säger jag aningen generat över att inte ett knäpp hörs från passagerardörren.
Bilmecken verkar glädjande nog inte lack över trasslet utan instämmer polerat: ”Ja, typiskt”.
Det kan i efterhand konstateras att den erfarne bilmecken löst problemet redan när han klev in i bilen och satte sig tillrätta i passagerarsätet.
”Kan det vara den här som ligger och skramlar?” frågade han finkänsligt och fiskade ur dörrfacket på passagerarsidan upp en miniatyrflaska med för mig okänt innehåll.
”Det kan jag aldrig tänka mig”, svarade jag.
Jag är trots allt inte helt bakom flötet. Enligt mitt eget förmenande, är bäst att tillägga.
Bilmecken kan mycket väl ha haft en motsatt uppfattning i det ämnet.
Särskilt som jag min vana trogen var ute och cyklade.
För givetvis var det miniatyrflaskan i dörrfacket som var upphov till det skramlande ljudet.
Det kunde en rattmuff ha räknat ut.
Men beklagligt nog inte undertecknad.
Nåväl, det finns i sammanhanget anledning att citera ur Psaltaren 26:6:
”Jag tvår mina händer i oskuld . . . ”
Det var nämligen min kära sambo som onödigtvis placerat miniatyrflaskan i dörrfacket.
Motvilligt erkände hon förseelsen och förklarade att flaskan innehöll doftämnet eukalyptus.
Hon och den ostyrige vovven går en kurs i nose work, där den senare ska förmås intressera sig för och sniffa sig fram till diverse doftämnen.
”Han är jätteduktig”, låter den alltid positiva matte glatt meddela efter varje kurstillfälle.
Jag är skeptisk. Min bild är att den ystre familjemedlemmen hellre nosar hundflickor i baken.
Där doftar det knappast eukalyptus.
Makt korrumperar. Alltid.
Det lär vara en vedertagen sanning.
Såvida du inte frågar makten själv. Då är det istället fake news. Alltid.
Vad vet jag. Den makt jag har inskränker sig till att få bestämma program i diskmaskinen.
Det har inte gjort mig nämnvärt korrumperad.
Jodå. Det har hänt att jag tagit emot en muta.
Jag lät mig vid ett tillfälle tubbas av sambon att plocka undan mina i hemmet lite varstans utspridda persedlar mot en frestande belöning:
En nygräddad kanellbulle.
En bestickning helt i min smak.
Därmed var jag fast i sambons vävda väv och pressades nu också till att lasta bilen full med hushållets sopor för transport till återvinningsstationen. Den här gången utan erbjuden muta.
Vid hemkomsten efter utfört uppdrag bjöds istället den medföljande vovven på diverse godbitar.
Den rövslickaren. Om ni ursäktar uttrycket.
Den i vår tid prunkande politiska adeln och dess vasaller ser det som en fullständig självklarhet att berika sig på allmänna medel.
Det tycks ibland vara själva kärnuppdraget. Vid sidan av att kläcka ur sig klichéer.
Det får mig osökt att tänka på den romerska filosofen Lucretius teori:
”Inget kan skapas ur inget.”
Vilket vissa menar stämmer förbluffande väl in på nutidens samhällsledares tankeförmåga.
Där är jag liberalare. I min värld är vi alla lika och födda på samma planet.
Utom Zlatan ”Statyn” Ibrahimović.
Han är bara sig själv lik och från Malmö.
Styret i Nyköping innefattar snart fler kommunalråd än det finns stjärterum i Stadshuset.
Efter varje kommunalval är det någon ytterligare folkvald herre eller dam som pockar på att bli helt eller delvis försörjd med allmänna medel.
Höljt i dunkel till vilken egentlig allmännytta.
Kommunernas problem är sällan för få arvoderade och avlönade beslutsfattare.
Oftare nog det motsatta. Hur förvånande det än kan låta för översåtarna själva.
Därmed vill jag inte insinuera att alla dessa koryféer i Stadshuset är umbärliga.
Det finns exempel på att deras samlade klokskap varit till gagn för staden och dess invånare.
Må vara att jag i skrivande stund inte kan erinra mig något beslut i den vägen.
Jo, förresten – anläggandet av det nya Teatertorget med vattenspel, skulpturer och upphöjda planteringar. Det är en välbetänkt investering. Med ett tydligt frågetecken.
Mitt i den gröna oasens upphöjda planteringar har placerats ett kommunalgrått elskåp!
Man får anta att det är i linje med kommunens antagna nya konstpolicy 2016.
Inne som det lär vara med konstnärliga installationer ute.
Vi har i ortsbladet kunnat läsa att Nyköpings kommun under den senaste femårsperioden köpt ut 27 personer i främst chefsställning.
Chefer med förnämlig förmåga att förhandla fram förmånliga avgångsvederlag. Till sig själva.
Detta till en sammanlagd kostnad av drygt 11 miljoner kronor, enligt ortsbladets bulletiner.
I Stadshuset heter det att uppgörelserna är tillkomna efter noggranna politiska överväganden.
Skattebetalarna är skeptiska och kallar kohandeln för svågerpolitik.
För egen del anmäler jag mig jävig i frågan.
Jag har själv tillhört samhällets privilegierade.
Det var när jag på 1960-talet trädde in i yrkeslivet som biträdande kontorsvaktmästare vid stadsförvaltningen i Oxelösund.
Vi serverades dagligen gratis förmiddags- och eftermiddagskaffe i våra kontorsrum.
Emellanåt även en finsk pinne.
Olyckligtvis har jag aldrig törstat efter kaffe.
Men smockade i mig desto fler finska pinnar.
Nu ska medges att vi vanliga dödliga invånare i Nyköping inte heller går alldeles lottlösa.
Vi kompenseras med kommunens publikation, Nyköpings tidning, NY. Den distribueras kostnadsfritt till hushållen med sex nummer per år.
Där informeras om trädgårdstipparnas öppettider.
Däremot inget om kommunledningens upprepade utköp av det egna chefsgarnityret.
Det kan ha sin förklaring i att Nyköpings kommun har sin egen åsikt om insyn i verksamheten.
Kommunens anställda är anbefallda att bära munkavle. För att undvika att prata bredvid mun.
Det är högkvalitativ personalvård år 2020.
Munkavlen ger ju samtidigt ett effektivt skydd mot vinterkräksjukan.
Vi står inför ett paradigmskifte.
Svenska Akademins ordlista (SAOL) och dess redaktörer har utfärdat en fatwa över 1001 ord.
Viktor Rydbergs versifierade ”Tomten” är lika ålderdomlig som Gutenbergs tryckteknik.
Nu ska det vara en ballare svenska. Den som används på Snapchat och av ordrapande rappare.
Där är svenska nationalskalder lika sällan synliga som en polisbil i Norrland.
Men – än finns det hopp för oss otidsenliga.
Den som önskar rädda kvar något av de nu hotade orden i allmänspråket har möjlighet att anmäla sig som adoptanter av valfritt ord.
Det är att ta samhällsansvar, tycker jag. Att förklara sig villig att bli adoptant.
Personligen överväger jag att adoptera ordet bälgvante eller möjligen ordet fisklir.
Vackra vokabler som nu riskerar att suddas ut i nästkommande upplaga av SAOL.
Jag drar mig i den kontexten till minnes ett fotbollsreferat från en match med GAIS, i göteborgsmun kallat Makrillarna, där reportern i ett anfall av eufori refererade:
”För att få tiden att gå ägnade sig Makrillarna mestadels åt fisklir”.
Den taktiken gav också önskat resultat. GAIS undvek den gången att åka på spö.
Vilket annars är lika vanligt som en Kal och Ada-vits i en ölstuga i arbetarstadsdelen Gårda.
Förslaget att plocka bort bälgvante ur SAOL är omskakande.
Emellertid inte en nyhet av samma betydelse som att TV-stjärnan, fröken Bianca Ingrosso, shoppat en handväska av lyxmärket Valentino.
”Den är så snygg att man dör!” utbrister den nyblivna väskinnehavaren på nätsajten Modette.
Tro fasen det. Det är inte utan att jag själv tuppar av inför prislappen på – 20 495 kronor!
För egen del begagnar jag vid diverse friluftsaktiviteter en praktisk midjeväska.
Den kan fås på fyndvaruhuset Jula för 79,90 kronor.
Bälgvante är kort och gott en tjock tumvante. Utom i bögdera i Västergötland.
Där är bälgvante istället benämningen på vadarfågeln tofsvipan!
Men så är också väschötter ett stôlligt fôlk.
Bälgvante eller bälghandske är ett gammalt kulturord i Sverige och förekommer i diktade rader av såväl Selma Lagerlöf som Gustaf Fröding.
Berömdheter långt utanför Värmlands skogar.
Precis som fotbollstränaren ”Svennis”.
Han är visserligen inte känd för någon roman, men vida välkänd för sina vidlyftiga romanser.
Torsby-casanovan hade under sina amorösa äventyr varit betjänt av ett par tjocka bälgvantar.
Huvudsakligen för att hålla för öronen.
Och slippa höra häcklarna på läktarna.