Gång blev språng

Det är kanske ett i-landsproblem. Men likt förbaskat ett problem.

Badstegen vid Jogersöbadet är alldeles för kort. Eller om vattenståndet är för lågt.

Det kan förstås vara bäggedera.

Hela idén med en badstege är väl annars att du ska kunna ta dig såväl i som upp ur vattnet utan att behöva besitta akrobatiska anlag eller ha mångårig vattenvana som konstsimmare.

Jag är varken det ena eller det andra och får istället förlita mig på att någon kastar i en livboj och bogserar in mig på mer långgrunt vatten.

Det är en solig försommardag i maj när jag tar ett dopp vid Jogersöbadets bryggor i Oxelösund.

Där finns också ett hopptorn. För våghalsiga.

Jag inser att ett språng från 5-metersavsatsen vore att ta sig vatten över huvudet. Jag kalkylerar även med risken för ett magplask från 3-metersavsatsen.

Vad gäller åldern befinner jag mig trots allt i livets skymning, inte i livets gryning. Det tidigare modet har förbytts till klenmod.

Visserligen sitter det på badberget en dam med en vovve som jag skulle tänka mig att stila för. För damen, alltså. Vovven tittar åt ett annat håll vid mina bestyr med att skyla mig under en handduk och samtidigt dra på mig badbrallorna.

Det är ingen enkel manöver, som ni kanske vet.

Hur som helst är även damen totalt ointresserad av mina förehavanden och förberedelser för att visa upp mig som en lokal Johnny Weissmuller. Hon är upptagen med att prata i sin smartphone. Det hörs. Även för den som inte vill höra.

Jag misstänker att den smartphonesnackande damen inte ens skulle ha höjt på ögonbrynet om jag låtit täckelsen falla, det vill säga handduken, och nedstigit i böljan spritt språngande naken.

Det är i så fall troligare att hon skulle ha fnissat i mjugg över min anatomi. Och till formen inte alldeles olik en silltunna.

Den här dagen visar badtermometern vid Jogersöbadet på modesta 15 grader i vattnet.

Det avskräcker inte en salt sörmlänning. Jag har varit med om sämre badväder än så.

Jag tog simborgarmärket på djupt vatten vid Stenviksbadet en sensommardag på 1960-talet.

Som jag minns det var det ingen direkt jacuzzi-temperatur i havsvattnet den gången heller.

Den relativt långa vistelsen i vattnet, det tog sin tid att kajka fram 200 meter i guppiga vågor, samt ett ofrivilligt intagande av ett par rejäla kallsupar fick min på den tiden späckfattiga pojkkropp att skaka som isbitarna i en drinkshaker.

Det var en bragdartad insats, om jag får säga det själv. Det erövrade simborgarmärket pryder  allt sedan dess sin plats på min annars ack så glesa märkessköld. Det är ingen prissamling att hovera med inför släkt och vänner. Eller förevisa för den lokala kultureliten på Sörmlands museum.

Det finns faktiskt fastnålat på märkesskölden även ett tredjepris från ett skolmästerskap i gång. Den bedriften brukar jag dock förtränga.

Vi var nämligen bara tre deltagare som inte blev påkomna av kontrollanterna med att springa och klarade oss undan diskvalificering.

Vi sprang förresten även vi tre i medaljtrion.

Det är det som är själva gångsporten, att springa utan att upptäckas av kontrollanterna.

Jag läser en insändare i ortsbladet. Det är centrala bondeförbundare i Nyköping som står bakom ett kritiskt debattinlägg med rubriken:

”Har allt gått rätt till med gästhamnen?”

Det är en fråga föranledd av att Biffen och Bananen som bossar i Stadshuset likt pampar i allmänhet har en tendens att vilja forma verkligheten som en lerklump på en drejskiva.

Det är ett hantverk det också, om än oftare förevisad fantasi än fakta.

Det nämnda styret i Stadshuset utgör en färgblandning av rött och blått som bildar en textur av lila. Eller violett, som är samma sak.

Inom Svenska kyrkan är violett boten och ångerns färg.

Vi får hoppas att den uppgiften gäller generellt i livet.

Min egen erfarenhet av färgen ifråga härrör från barnaåren och att man blev blå om läpparna av pastillen Viol.

Det resulterade inte till bot och ånger. Tvärtom.

Den smaskiga violsmaken var oemotståndlig.

Visste ni förresten att violroten är smaksättare i gin. Det blir man inte blå om munnen av. Gingrogg. Däremot rund under fötterna.

Hur som helst har Biffen och Bananen för säkerhets skull försett kommunens tillträdande hamnfogde med både flytväst och frälsarkrans.

Det violetta tandemparet i Stadshuset har i entreprenadavtalet för gästhamnen nämligen angivit att den nye hamnfogden ska honoreras med 700 000 kronor i snabba cash. Plus erhålla alla intäkter från själva driften av gästhamnen.

Det är en rundhändhet från Stadshusets finansiella ess som för tankarna till en kommunal kassakista att likna vid guldreserven i valvet under Chase Manhattan Bank i New York.

Bondeförbundarna ifrågasätter i sin insändare det närmast filantropiska kommunala entreprenadavtalet.

Det är det fler som gör, enligt vad som hörs på stan.

Dock är Biffen och Bananen i ärendet förtegna, vilket kan beskrivas som en imitation av Charlie Chaplin och från stumfilmens storhetstid.

Jag åsyftar därvidlag på frånvaron av dialog.

Jag fick själv en insändare publicerad i ortsbladet vid ett tillfälle i inledningen av 1970-talet.

Jag pekade på hotet mot allén med hundraåriga ekar vid Gumsbacken utanför Nyköping.

Jag var så att säga Greta långt innan Greta.

Det var då en sakral upplevelse att färdas genom den gröna ridå av mäktiga ekar som kantade gamla Riksettan vid Gumsbacken.

Nu skulle ifrågavarande plats bli ett handelscentrum. Det var väl ingen som trillade omkull av förvåning när det på området genast etablerade sig en amerikansk hamburgerkedja.

I min insändare värnade jag om beståndet av de vackert åldrande ekarna vid Gumsbacken och varnade för risken för en tilltagande nedskräpning.

Min stridsinlaga mottogs ganska väl. Såtillvida att jag rönte uppskattning av både far och mor.

Det syntes i övrigt som mitt nedplitade och initierade inlägg gick ortsbladets alla läsare förbi.

Det som blev kontentan av det hela var att det efter några år tillkom ytterligare en hamburgerkedja, nästgårds med den redan befintliga hamburgerkedjan.

Det är inget som jag upplever som sakralt, att trycka i sig en baconburgare med pommes frites.

Det är heller inget som förskönar landskapsbilden, utspridda engångsförpackningar i grönskan.

Dessutom hittade jag en gång i dikeskanten vid Gumsbacken en slängd flaska Jägermeister.

Den var urdrucken. För den som eventuellt tänkt höra av sig med anspråk på hittegodset.

Jag är glad i gröna oaser, kringmurade av stadens betong och utan hörbart buller och bång.

Jag är i hemstaden särskilt förtjust i den bortglömda parken vid Fruängen. En fridfull idyll. Förr. Men inte längre.

Där har det numera ätit sig in en lokal ölhall innefattande en tämligen rymlig uteservering.

Det kan jag köpa. Utskänkningen av brygd.

Det är klart att folk ska kunna få ta en öl, två, tre eller fyra och få bli glada och yra.

Men. För det finns ett men. Högtalarmusiken!

Herrejösses! tänkte jag när jag häromsistens slog ned baken på en parksoffa i förutnämnda pastoral.

Den på platsen öppnade ölhallen pumpade ut gamla sommarplågor på en decibelnivå som fick två stackars änder i oasens tillhörande vattenspeglar att förskräckt stoppa näckrosblad i hörselgångarna.

Händerna upp i luften

Vi ska bli fulla, livet är meningslöst

Det var den refräng som larmade ur ölhallens högtalarsystem och måste ha hörts ut till den ryktbara kommunala ridanläggningen Nyäng på Arnö och fått hästarna att sätta av i sken.

Det kan å andra sidan vara positivt  för kommunledningen att det händer något där också.

Hur som helst fanns det vid det beskrivna tillfället inte en enda gäst vid ölhallens uteservering. Sannolikt bortskrämda av dunka-dunkandet över Fruängen och närliggande nejd.

Det var bara att fly fältet. Det var aldrig något alternativ för mig – stoppa näckrosblad i öronen.