Hårfin hårskillnad

”Fade”, säger jag.

”Va!”, säger min hovfrisör Maria som står beredd med sax och trimmer i handen.

Hon ser förbryllad ut. Det kan jag förstå. 

Jag har aldrig haft några önskemål om stajling.

Helst ska dock min frisyr och uppsyn inte leda till skrämsel och få barn att brista i gråt. 

Det ställer i sin tur hårda krav på hårkreatören Maria.

Det är ingen sysselsättning som blir roligare med åren, att varje morgon se sig i spegeln.

Dåliga hårdagar följs av än sämre hårdagar.

Gudskelov är det ingen helkroppsspegel.

Målet som en gång var att forma en torso  som väckte kvinnornas passion är numera reviderad till att undvika kvinnornas aversion.

Dessbättre är inte allt lika dystert som Liberalernas opinionssiffror.

Det glädjande är att jag har lika mycket hår nu som tidigare, det tråkiga är att det växer på andra platser nu än tidigare.

Hur som haver har jag genom studerande av utvalda herrmagasin förstått att det som för stunden gäller inom koaffyren är så kallad fade. 

Här vill jag nog påstå att skillnaden mellan fade och halvsnagg är hårfin.

Bristen på överensstämmelse är i stort sett endast terminologin.

Jag menar att det finns stöd för den teorin.

Titta på bilderna från VM-finalen i fotboll 1958 där den blågula elvan sprang in på Råsunda till hejaramsan ”Heja Sverige, friskt humör! Det är det som susen gör!” – och nyklippta i vårdat halvsnagg.

Nu gjorde det inte susen. Men ändå.

Jämför sedan med Sveriges uttåg ur sommarens EM-fotboll där flertalet svenska stjärnor uppträdde i varierande former av fadefrisyrer.

Samma stajl. Samma sorgesamma slut.

Det behövs nytänkande i fotbollslandslaget.

Varför inte pröva hockeyfrilla nästa gång! 

Den kamningen kan enklast beskrivas som omvänd halvsnagg: långt nertill, kort upptill.

Lite i stil med populärmusikern E-type.   

Hur lysande har det inte gått för honom.

Det var enklare som knatte på 1960-talet. 

Håret skulle vare sig vårdas, kammas, packas in, tonas eller vaxas.

Det skulle bort. Putz weg.

Min kära mor skickade inför varje skolavslutning iväg mig till frisören för att klippa ned kalufsen i halvsnagg.

Barberare ”Birre” i Oxelösund tog fram maskinen och till golvet föll mina funderingar på att se ut som John Lennon eller Ola and the Janglers på elefantbilderna i Bildjournalen.

Trösten var att jag inte var ensam om att närmast bli skalperad ned till huvudsvålen.

Vi gossar såg alla ut som lägerfångar.

Detta med något enstaka undantag.

Den påtvingade sommarfrisyren gick i barnrikekvarter landet runt under namnet kolloklippning.

För egen del slapp jag dock åka på kollo.

Jag sågs av far och mor som ett känsligt barn som riskerade själsliga men om jag utsattes för en längre tids kollektivboende på en barnkoloni.

Den bedömningen motsatte jag mig inte.

Jag drabbades av svår hemlängtan om jag så bara cyklade från hemmet på Esplanaden till Frukt & Konfekt på jämlöpande Trädgårdsgatan.

Det har gått över nu. Min tidigare känslighet.

Nuförtiden har tårarna i mina ögon andra orsaker. Enligt doktorn är det åldersrelaterat.

Det jag hade hört om livet på kollo var förresten att man sågs som en sillmjölke om man inte hade Tarzan-badbyxor. Det ägde inte jag några. 

Jag hade ett par otidsenliga badbrallor i ylle. Därtill var plagget ifråga ärvt efter en kusin.

Maria har gesäll- och mästarbrev och vet åt vilket väderstreck mina glesnande hårstrån ska ligga. Det fixar hon vanligtvis på ungefär en kvart.

Det kan jämföras med att det tar typ fem timmar att helklippa en häst från hov till mule.

Varför den uppgiften nu skulle vara relevant.

Jag får uppfattningen att Marias yrkesprofessionella bedömning är att just fade kanske inte odelat skulle vara till fördel för min fägring.

Hennes åsikt tycks vara att ingen förändring är av nöden tvungen.

Åtminstone inte vad avser min frisyr.

Hur hon ser på min look i övrigt är hon diplomatisk nog att inte ha några synpunkter på.

Det är det å andra sidan andra som har. Förvånansvärt ofta personer i mitt hushåll, där  taktfullhet verkar vara ett okänt begrepp.

Det kan vara tillämpligt att upplysa om att jag haft samma frilla sedan mitten av 1970-talet.

Med frilla avser jag här frisyren. Och ingalunda en älskarinna. Det senare har inte varit aktuellt. Möjligen beroende på det förra.

Jag släpper tankarna på en spejsigare sex appeal: ”Äh, klipp som vanligt”, säger jag till Maria. Det vet man ju att hårstilar kommer och går. 

Min föga lockande stubb- och gubbfrisyr är i vart fall tidlös.

Sveriges riksdag är för närvarande stängd. Det politiska arbetet är under den pågående bad- och grillsäsongen satt på vänt. 

Statsministerns ältandet om att skutan Sverige måste styras ligger för ankar. Förmodligen är förklaringen att regeringschefen själv sökt ro i Harpsundsekan.

Hur det än är med den saken kommer det parlamentariska läget vid Riksmötets öppnande i höst att fortsatt vara en röra av palettens alla färger. För att uttrycka det målande.

Trätorna handlar om vem av Humle och Dumle som är styvast på att handha landets skafferi.

Huvudkontrahenterna lockar till höger och vänster med saftiga fläskben i hopp om att få ihop någon ohelig allians som ska kunna skrapa ihop en höstbudget.

Eller troligare en kameral pyttipanna.

Härvidlag finns att lära av historien: Det kan vid alltför bondgranna politiska kovändningar vara svårt att få med sig valboskapen. 

Den uppkomna disharmonin riksdagspartierna emellan återspeglade sig även i årets digitala Almedalsvecka, där partiledarna i sina tal till nationen gjorde sitt yttersta för att blanda bort korten.

Detta i utsikt att själv slippa sitta med Svarte Petter.

Händelsevis råkade det sig mitt i den politiska uppståndelsen att radions P1 en söndag förmiddag utsände en analys av det digitala Almedalstalet av vänsterns nya rabulist Nooshi Dadgostar.

Jag lyssnade under intagandet av frukostgröten på förståsigpåarna som tyckte ditten och tyckte datten.

Helt abrupt bröt programledaren utsändningen. 

Vad kan ha hänt? frågade jag mig. Kan det kanske röra sig om ett ”Viktigt meddelande till allmänheten”. Typ ett läckande avloppsrör i Kvarsebo där bygdeborna uppmanas att stänga fönster och dörrar och hålla sig inomhus. 

Detta för att inte i onödan utsättas för odören.

Nä, det var inte alls något åt det hållet.

Det som propsade på plats i etern var istället Svenska kyrkan och söndagens radiogudstjänst.

Det är i public service ett heligt inslag. Den här gången dock i en förkortad version och därtill en reprisering från en utsänd gudstjänst några år tidigare.

Nåväl, vi fick nu lyssna till Guds ord istället för analysen av Nooshi Dadgostars predikan.

Jag vet inte om innehållet skilde sig nämnvärt. Vänsterledaren är ju partiets nya Messias.

Den som istället vill höra den politiska expertisen tala till punkt hänvisades av P1:s programledningen till Sveriges Radios webb eller app.

Det är den moderna mediastrategin år 2021.

Du börjar lyssna eller läsa i ett forum varvid du lagom till rapporteringens eller berättelsens klimax uppmanas att fortsätta lyssnandet eller läsandet i ett annat angivet forum. Vilket västgötaklimax!

Det är ingen nymodighet jag gör vågen över. Jag är troligtvis för gammal. Det där med app är mig minst lika främmande som musikgenren rap.

Det får mitt intresse att falna. Jag tar istället en sväng med vovven. Där går allt efter invanda rutiner. 

Mitt promenadsällskap nosar och pinkar på varje till buds stående lyktstolpe.

Det är hans sätt att ta del av och kommentera dagens nyheter.

Mitt andra exempel är ett inslag i Kulturnytt i P1.

Det är i allmänhet inget program som får mig att hålla mig vaken i kökssoffan. Oftast tvärtom. 

Vid det här tillfället utsändes ett reportage från den årliga Bergmanveckan på gotländska Fårö. 

Där har jag faktiskt varit en gång. Eller i alla fall nästgårds. Såtillvida att jag besökte turistbyrån i Slite.

Därstädes köpte jag en skärmmössa med reklamtexten ”Slite Cementfabrik”. 

Undrar just var den tog vägen. Kepan alltså.

Cementfabriken ligger där den alltid legat.

Tillbaka till väsentligheterna. Kulturnytts reporter på plats på Fårö ställer en fråga till den kvinna som gjort musik till Bergmanfilmerna: ”Hur har Bergman använt musiken i sina filmer?”.

Varvid den tilltalade komponisten börjar sitt svar med: ”Bra fråga”, och  drar efter andan för att utveckla sina tankegångar i ämnet när frågeställaren bryter in och låter meddela lyssnarna att resten av svaret får vi veta i Sveriges Radios app!

Till den nyskapande journalistiken har jag bara en kommentar, nämligen densamma som vovven kommunicerar på promenadvägens lyktstolpar.