det blir inte roligare än så här

Högeromläggning

Det kan säkert uppfattas som skryt.

Jag är uppväxt på Esplanaden.

Det är Oxelösunds enda esplanad.

Det är förståeligt om mindre lyckligt lottade ser min person som något förmer än andra på grund av min anknytning till stadens paradgata.

Själv har jag aldrig gjort någon stor sak av mina unga år i detta fashionabla gatukvarter.

Det ligger inte för mig att gå omkring med uppnäsa. Åtminstone inte av ovan anledning.

Kaxade mig på annat vis gjorde jag dock en gång i tonåren vilket mynnade ut i ett ymnigt näsblod. Sedan dess har det varit lugnt på den fronten.

Jag har inte drabbats av mer näsblod.

Den tidigare ungdomliga uppkäftigheten har istället ersatts av gubbaprat om PSA-värden.

Vi bodde i en nyproducerad och modern trerumslägenhet på Esplanaden på 1960-talet. Ett kungligt residens för familjen König.

Trappuppgångens husmödrar hade i källaren tillgång till en magnifik mangel. Den extravagansen slätade ut lakan och handdukar och en del av min mors bekymmersrynkor, tillkomna av slitet med hemmets allehanda hushållsgöromål.

Vi hade även en brödrost stående på köksbänken. Den nymodigheten kunde få familjer visa upp. Den var dock till föga hjälp i kökssysslorna.

Det var visst något vaj med själva elsladden.

Vi är tre bröder som skulle samsas i ett rum.

Det gjorde vi naturligtvis inte. Vi var ju som sagt bröder.

Som förstfödd i brödraskaran utnämnde jag mig själv enväldigt till emir över emiratet, som i vardagligt tal benämndes barnkammaren.

Den lag som gällde var att inga småbröders händer under några som helst omständigheter fick vidröra någon av mina omhuldade ägodelar.

Särskilt inte min Ferguson rullbandspelare.

Det såg jag som en självklarhet, att inga klåfingriga bröder skulle ta sig friheter och fingra på mina inspelningsband med Kvällstoppen.

Hur tror ni det uttryckliga förbudet efterlevdes?

Nej, just det. Jag röt och småbröderna tjöt.

Till slut satte vår mor stopp för min despotiska ledarstil mot undersåtarna i emiratet.

Jag tvingades till eftergifter i lagstiftningen.

Detta under hot om indragen veckopeng.

Härförleden kom jag av ingen anledning alls att tänka på Oxelösunds nya högersinnade styre.

Det som efter senaste kommunvalet kletat sig fast som ett väl tuggat Toy under skolmatsalens bord är den nya majoritetens fyndiga och färgstarka valslogan: ”Nu målar vi om Oxelösund”.

Det flagnade röda skulle bli fräscht blått.

Det bedyrade Farbror Blå när han fick folkets förtroende som kuststadens nya kommunalråd.

Jag beslöt mig för ett besök i min gamla hemstad Oxelösund för att skärskåda den utfästa ommålningen.

Det såg ut som det alltid gjort.

Det var varken rött eller blått, mest grått.

Det kan kanske skyllas på februarivädret.

Nu kan det i och för sig vara svårt att få tag i målare i Oxelösund. Eller också kan det vara slut på färgen. Den moderatblå kulörfärgen, då.

Det händer ju trots allt att färgbutikens material är restnoterat.

Beträffande eventuell brist på plankstrykare kanske Farbror Blå kan kontakta sin föregångare som kommunalråd. Hon som något blåögt, men i all välmening, vill vi tro, hjälpte krögaren vid restaurang Läget att sätta ny färg på lokalerna.

Den visade hjälpsamheten gjorde att hon själv, enligt jävsreglerna, målade in sig i ett hörn.

Genom hörsägen har jag informerats om att  Farbror Blå under sin hittillsvarande mandattid  ändå lyckats få en ny badstege installerad vid Badhusviken. Det ska han ha ett erkännande för.

Detta sagt med vetskap om att Farbror Blå från början haft något större visioner, som att uppföra en ny restaurangbyggnad vid Läget.

Nåväl, makthavare är också människor och kan i samhälleliga spörsmål dag från annan svänga som tivolikaruseller.

Det medför allt som oftast även starka humörsvängningar. Då hos väljarna.

Postkodlotteriet ringer på hemtelefonen.

Den har ingen hört av sig på sedan ”yuppienallen” dök upp i snart sagt var hens hand.

Postkodlotteriet säger sig vilja förmedla en glad nyhet. Till mig, säger karln i luren muntert.

Det har jag hört förr. Många, många, gånger.

Den glada nyheten är vid varje tillfälle att jag erbjuds att prenumerera på postkodlotter.

Det är i mitt huvud vare sig glädjande eller en nyhet. Det har funnits i alla tider, bondfångeri.

Det är för övrigt inte Postkodlotteriet som ringer utan ett så kallat telemarketingbolag.

Det har jag räknat ut på alldeles egen hand. Jag är inte född igår. Nej, nej, utan på 1950-talet.

Mitt födelsetal är ett besvärande faktum eftersom det samtidigt gör mig till avsevärt äldre än TV:möbelns genomslag i det svenska folkhemmet.

Telemarketing är telefonförsäljning på engelska där den överdrivet familjära försäljaren pladdrar på svenska. Det är ingen affärsmodell jag köper.

Jag trycker bort samtalet snabbare än det tar för den moderna människan att swisha nätbutiken jula.se betalning för exempelvis en zinkhink.

Hinken kan vara bra att ha till vårens blomsterarrangemang. Eller att vända upp och ned på och göra till en rustik lampskärm i badrummet.

Där gör ni självklart som ni själva vill. Eller annullerar köpet av en zinkhink.

Ni kanske är som jag och istället mer sugna på Julas prisvärda spabad med LED-belysning.

Postkodlotteriets prenumeranter går i ärlighetens namn inte helt lottlösa. Det ska tillstås.

Lottköparen har bland annat chansen att vinna doftpinnar och doftljus utformade av Johanna Lind Bagge och till ett värde av 375 spänn.

Det är inte kattskit. Eller också är det just det.

Jag är ovetande om ovan nämnda designers berömdhet, men vem vill inte att det ska dofta gott till fredagsmyset med räkor, aioli och kartongvin.

Den eventuella skaldjursallergikern kan istället rekommenderas ekologiska Svenska Lantchips.

Som om jag vore expert på snacks. Jag som alltid trott att Estrella är namnet på en prinsessa.

Jag är luttrad vid utfästelser om rikedom. Min lott i livet tycks vara att förbli lottlös.

Helt sant är det nu inte. Jag är i koltåldern medföljare när min far sparkar boll i Björkviks IF och tillsammans med nejdens store son, den bröstbrede ladugårdsarbetaren Allan Karlsson.

Honom minns ni kanske. Ni som var med på den tiden när matchtröjorna hade snörning i halsen och bollsparkarna vaskade svetten ur pannan i vattenhinkar utställda vid mittflaggan.

Nu för tiden blir inte spelarna svettiga alls.

Det blir man inte när man mestadels ligger på marken och ojande håller sig om en vrickad fot.

Därtill inte alltför sällan om fel fot. Vrickat nog.

Det är i en halvtidspaus det plötsligt händer.

Det är dragning på den lottring som i första halvlek vandrat runt bland publiken, mestadels söndagsklädda herrar i cheviotkostym och hatt.

Det är matchens enda dragning. Ty bollsparkarna på planen verkar vara helt i avsaknad av den talangen, att kunna dra en motståndare, men bättre på att tjonga ut bollen i vegetationen.

Jodå, jag vinner högsta vinsten. Otroligt nog.

Jag tackar Gud för den turen även om det nog är fru Fortuna som ska ha ett hjärtligt tack.

Lyckans gudinna är emellertid opålitlig.

Vinsten är nämligen ett fruktfat! Visserligen vackert dekorerat, men vilken unge hoppar jämfota av förtjusning över att ha vunnit Åkeröäpplen, Greve Moltke-päron och ett litet paket Sun Maid.

Jag hade hellre valt en läskande Loranga.

Frukt! Det gick ju faktiskt att palla överallt.

Bortsett från russinen, då. Dom är från soliga Kalifornien. Tämligen långt från den tuviga fotbollsplanen gränsande till en kohage i  Björkvik.

Det är inte slut på motflytet där. Björkviks högerytter försedd med ett välnyttjat elastiskt knäskydd får i en närkamp smalbenet avsparkat.

Där hjälper inte ens det utnötta knäskyddet.

Högeryttern är därtill handlare i bygden.

Det talar starkt för att den bortförde i en i sinom tid anländ droskbil även skänkt fruktfatet.

Det är verkligen inte detsamma som att jag vid åsynen av handlarens utstickande benpipa ska ha tänkt: ”Somliga straffar Gud med detsamma”.

Det inträffade gör mig självklart bedrövad.

Jag åsyftar främst den skrala lotterivinsten.

 

Dela detta:

Kommentera detta:

21 svar

  1. Jag har hört historier om Allan Karlsson. När det blev frispark för Björkvik ropade den månghövade publiken. “Allan slöör, lägg upp han på tuvan. Foro, fort, “han är däne ur möle”.
    För övrigt har jag studerat i Björkviks realskola.

    1. Jo du, Mats. Allan Karlsson är en riktig legend inom sörmländsk fotboll. Eftersom min far var lagkamrat med giganten Karlsson i Björkviks IF och jag oftast medföljde vid matcherna fick jag ju se, och höra om, Allan Karlsson på nära håll. Det måste vara exklusivt att ha på ditt cv, studier vid Björkviks realskola!

  2. Bravo igen! känner igen både Esplanaden och de stora stenmanglarna och även födelsetiden 50talet. Alltid så förväntansfullt att läsa,dina kåserier,du gör det jättebra .Tack för tidig morgonläsning.

    1. Tack för att du läser och kommenterar, Lehna. I mangelrummet på Esplanaden var vi barn förbjudna att vistas av vår mor. Det fanns en respektfullhet inför mangelns farlighet. Nu är väl dessa magnifika manglar historia blott.

  3. Härlig läsning som vanligt Leif, en tidig blåsig fredagsmorgon. Zinkhink och cheviotkostym! Haha!

    1. Kul att du läser kåserierna, Jerry. Cheviotkostym var nästintill allenarådande söndagsklädsel i mitten av förra seklet. Hur det ligger till med zinkhinkens historik vågar jag inte spekulera om.

  4. Som vanligt ett kåseri med hög igenkänningsfaktor!
    Tack för bra start på fredagen.
    Betyget blir 9,5 av 10. Brödrosten var ju en lyxartikel är den kom in i vårt hem oxå.

    1. Härligt, Lundell, jag närmar mig sakta men säkert en 10-poängare. Då kan man lägga ned pennan! Brödrosten, ja. Jag vet inte hur den mojängen kom in i vårt hem, men fungerade gjorde den aldrig.

  5. 10 poäng? Den här har till 11. Minst. Lika underhållande som vanligt! Din belöning kommer på posten. Snart.

    1. Generöst betyg, Peter, och bra mycket högre än mitt slutbetyg i 9:an. Trägen vinner som det brukar sägas.

  6. Konstigt att Du inte är så högfärdig, när Du ändå är son till en som lirat tillsammans med den sörmländska fotbollens enda legendar, nämligen Allan “Slöör” Karlsson

    1. Som om inte det vore nog, Nils, har jag själv spelat fotboll mot Allans bror, Nils-Rune Karlsson. Det var på Björkviksvallen på 70-talet och linjeman var ytterligare en Karlssonbroder, nämligen klubbens alltiallo, Bernt Karlsson. Och tro mig eller inte, under matchklockan stod en skara tapper hemmapubliken med självaste Allan Karlsson själv omgiven av beundrare. Det fanns även en fjärde bror i brödraskaran, Yngwe Karlsson, men honom såg jag inte till. Matchen, IFK Oxelösund-Björkviks IF, slutade för övrigt 3-3, och min sorti blev något snöplig eftersom jag fick okbenet intryckt i en nickduell och fick ledas in i omklädningsrummet. Suck.

  7. Som vanligt får man ett leende på läpparna när dessa rader passerar ens ögon. Esplanaden för en lantis var ju en riktig storstads symbol på sin tid. Sedan Björkviksvallen en batalj där minns man väl, din läsning ger mer poäng än man ofta fick med från bollslaget i Björkvik

    1. Ja, på Björkviksvallen tog man inga lätta poäng som gästande lag, Mats. Nu är jag till så åren kommen att berättelsen i kåseriet till och med tilldrog sig på Björkviks gamla plan vid Grindtorp. En utspark längre bort från Björkviksvallen mot Katrineholmshållet och på en iordninggjord och uppkritad tidigare kohage. Bytte om gjorde planens aktörer i bygdegården på andra sidan landsvägen. Det var vid Grindtorp Allan “Kulltorparn” Karlsson blev en fotbollslegend i Sörmland genom sitt kraftfulla spel och uppträdande på bollplanen. Allan var en särling som trots fina anbud inom fotbollen aldrig ville lämna sysslorna på hemmagården Kulltorp och lördagsdanserna vid Björkviks Folkets park.

  8. Suveränt Leif som vanligt. Jag hajade till när jag läste om din rullbandsspelare som du spelade in Kvällstoppen på bl.a. Jag hade/har också en sådan bandspelare men av märket Philips. Jag höll också på att spela in Kvällstoppen, men även Tio i Topp. Vi är ju födda samma år och det tillhörde väl att hålla på med sånt. Jag har faktiskt kvar såväl bandspelaren som en massa rullband. Men drivremmen gick av för flera år sen och jag tillhör gruppen “tummen mitt i handen”, så den har stått där sedan dess. Kanske är värd pengar idag – vem vet. Som sagt jätteroligt kåseri som vanligt.

    1. Tack Bengt. Ja, det var min klenod, en rullbandspelare av märket Ferguson. Jag hade tjänat ihop till den genom att sälja Stockholms-Tidningen på söndagasmorrnar. Ja kommer faktiskt inte ihåg var den tog vägen. Vad en sådan kan vara värd idag är oklart.

  9. Slå frisparken Allan, du har ju tat studenten!
    En riktig legendar från de sörmländska skogarna!

    1. Jo, men em tusan var det som sa så, Bosse: “Ta straffen du, du har ju tagit studenten”. Det var inte Allan. Kanske är det bara en skröna. Men ändå roligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Museimörker

Vi beger oss till Sörmlands museum. Här ska bligas på utställda NK-möbler. Det är mest på torparhustruns bevåg. Gå på museum är för mig att

Läs vidare »

Högeromläggning

Det kan säkert uppfattas som skryt. Jag är uppväxt på Esplanaden. Det är Oxelösunds enda esplanad. Det är förståeligt om mindre lyckligt lottade ser min

Läs vidare »

Torparliv

Vi sa Gott Nytt år till varandra. Då slog den till med full kraft. Köldsmockan. Kvicksilvret sjönk som ett sänke vid vinterfiske. Vi har så

Läs vidare »

Sportens språkguide

Jag är tillbaka på gymmet. Det är tre år sen senast. Jag satsar på intervaller. Det lär ge snabbast effekt. Detta under förutsättning att inte

Läs vidare »

Rätt om falafel

Jag tittar på partiledardebatten i TV. Det är av allt att döma en repris. Men där har jag synbarligen fel. Det som skiljer från tidigare

Läs vidare »