Skruven är 10 centimeter lång.
Längre än trallskruvarna i altanen.
Den har suttit inborrad i min vänstra fot.
Fråga mig inte hur den hamnade där. Jag sov.
Det får man tacka högre makter för. Eller berörd narkosläkare.
Nu ligger skruven noga sparad i min sekretär.
Den är placerad i samma skrin som en av tidens tand gulnad sparbanksbok öppnad i Björkviks sockens sparbank anno 1934.
För övrigt samma år som Åsa-Nisse föddes.
Det var i alla fall vad jag fått för mig. Vid en faktakontroll visar det sig att jag förväxlat filmfiguren från Knohult med en annan person.
Den som kom till världen nämnda årtal var nämligen den norska poeten Åse-Marie Nesse.
Rätt ska vara rätt. Allra helst när det blivit fel.
Hur som helst har den nämnda sparbanksboken en gång tillhört min hädangångne far.
Det går att utläsa att Sparbanken svarade för den första insättningen, som en gåva till den unge gossen vid skolstarten i Björkviks folkskola.
Beloppet var 2 kronor.
”En grundplåt till en tryggad framtid”, enligt Sparbankens fromma förhoppning.
Min far var ingen slösaktig man i livet.
Vilket man mycket väl skulle kunna tro.
Detta med tanke på att insättningarna på motboken genom åren varit sparsamma. Egentligen inga alls. Frånsett startgåvan då.
Bokfört år efter år är bara årsräntan.
Det fick inte kapitalet att förränta sig i någon betydande grad. Av förklarliga skäl.
Min fars håg till sparande synes således redan från skolåren ha varit måttligt.
Detta trots att Sparbanken stimulerade motboksägaren till ett idogt gnetande med kopparslantarna genom att på sparbanksbokens olika sidor bjuda på snusförnuftiga visdomsord.
Jag återger här ett av tankekornen:
”Av sekunder blir det år, den ören samlar välstånd når”.
Min far var tydligen inte övertygad om den saken.
Den av mig ärvda sparbanksboken påvisar ett saldo på modesta 133 kronor och 92 öre!
Efter över ett halvsekels sparande.
Det räcker inte till mycket välstånd.
Det är väl vad det kostar bara att sätta på sig skoskydden hos tandläkaren.
Nu är jag fel person att jämra mig över prislistan hos odontologen. Ett finare ord för käftis.
Senast jag var där var det gratis. Det berodde på något som hette tandvårdsbidrag.
Uppspelt som en speleman över att ha plånbokens innehåll i behåll och med nyputsat garnityr hoppade jag in i bilen och åkte hem.
Halvägs kommen blixtrade det till i facet.
Ett par veckor senare kom förklaringen.
Hastighetsöverträdelsen på sex kilometer i timmen kostade mig 1 500 kronor.
Jag har i evinnerliga tider vaggat omkring i vardagen som en låghalt schimpans. Däremellan töltat fram på stadens gator och torg likt en motvillig islandshäst.
Den senare gångarten nyttjad av mig vid ärenden som hastat.
Det finns även ett medicinsk beteckning på mitt excentriska rörelsemönster – kronisk hälta.
Vid en belastningsröntgen på anrika Sophiahemmet i Kungliga huvudstaden konstaterades att min vänsterfot var lika söndertrasad som en skinnhandske i käften på vilken vovve som helst.
För att råda bot på mitt synnerligen haltande liv krävdes ett kirurgiskt ingrepp.
Det ansåg i alla fall ortoped- och fotspecialisten doktor Ågren, internationell celebritet på området och lite av bensågarnas Leonardo da Vinci.
Här vill jag vara tydlig med att den nämnde fotexperten i största allmänhet är en sympatisk person – även om det kan misstänkas att han är djurgårdare.
Det ska han inte kritiseras för. Vi har alla våra själsliga svagheter.
För egen del har jag inget favoritlag alls.
Det skulle i så fall vara TV-laget. Den upplagan som hade Bengt Bedrup som primus motor.
Vilken kille! Vem minns inte när han läste fotbollsresultat i Sportspegeln på 1960-talet:
”Norrköping- Djurgården, 0–0. Halvtid 0–0.”
Det kallar jag språklig pregnans.
Det var en vacker sensommardag jag blev inrullad på Sophiahemmets operationsavdelning.
Doktor Ågren lade upp ritningarna inför åhörarna. Det vill säga inför mig.
Den övriga operativa personalen befann sig bakom ett avskiljande skynke upptagna med att väcka den patient som varit före mig i operationsschemat.
Det lyckades man hyfsat med. Jag hörde i alla fall den stackarn yrvaket fråga var han befann sig. Det är alltid en början efter en avslutad operation.
Tre rejäla skruvar skulle utgöra hörnstenarna i det nya fotbygget.
Vidare behövdes lite fyllning för att stabilisera grunden. Detta i form av en utmejslad benskärva från min höftregion. Därefter nedmald till benmjöl!
Det lät inte som en uppgift för en berömd fotoperatör – utan som ett jobb för en erfaren byggnadssnickare.
Jag vet inte vad som kändes värst: den skräckinjagande operationsplanen eller den fasansfulla operationshättan alla patienter påtvingas.
Dock tuppade jag inte av. Det behövdes inte.
Det var istället en barmhärtig samarit i operationssalen som såg till att jag somnade tvärt.
Jag vaknade ganska dimmig i skallen.
Det stod fyra änglar i bländvita sjukhuskläder runt min säng. Eller om det var två änglar.
Just i den stunden såg jag något suddigt.
Min vänsterfot var hur som helst inslagen i ett paket större än jag någonsin fått på en julafton.
Doktor Ågren sa sig vara nöjd med sitt dagsverke. Det var jag också. För att inte säga lättad.
Man kan aldrig veta med en djurgårdare.
Sedan fick jag komma på sal. Ensamsal.
Sophiahemmet är inget vandrarhem där alternativen blott är under- eller överslaf – utan mer som ett dejligt badhotell på Nordsjälland.
Förutom att Sophiahemmets läkare och vårdpersonal är svenskspråkiga. Tur för mig det.
Det enda jag begriper på danska är Carlsberg.
Det begrep å andra sidan inte avdelningsköterskan. Jag fick nöja mig med ett glas äppeljuice.
Vid ett återbesök föreslog doktor Ågren att en av skruvarna skulle plockas bort.
Beroende på något jag inte till fullo begrep.
Mitt bästa ämne är inte nedre extremitetens anatomi. Inte det näst bästa heller.
Min medicinska kompetens stannar vid att klunka i mig ett glas vatten innehållande en brustablett alvedon. Vid behov.
Kort tid därefter låg jag på nytt på en smal operationsbrits på Sophiahemmet – och försökte spela Allan för att dölja min nervositet över den stundande skruvborttagningen.
Den här gången tyckte doktor Ågren att det kunde räcka med en enkel lokalbedövning.
Vad jag tyckte var det ingen som efterfrågade. Det framgick antagligen ändå.
Ty min morskhet försvann lika plötsligt som avgiftsfria besök på Sörmlands vårdcentraler.
Den hastiga förändringen i min sinnesstämning var föranledd av beskedet att jag skulle få sex sju bedövningssprutor instuckna i trampdynan.
Och det ska kallas lokalbedövning!
Vad jag kunde överhöra började det påstådda rutinmässiga ingreppet kryckigt.
Det fanns ingen skruvmejsel till hands!
Tydligen hade verktyget ifråga fått fötter.
Vi pratar här handredskap av den gamla skolan, ingen eldriven skruvdragare från Biltema.
Oerationssköterskan skickades iväg för att leta upp den för ingreppet nödvändiga mojängen.
Tillbaka kom hon med en för liten och klen skruvmejsel!
Det blev till att ta en ny sonderingsrunda i Sophiahemmets korridorer – och materialförråd.
Nu, med rätt doningar i händerna, kunde doktor Ågren inleda Operation Skruvborttagning.
Vad jag kunde förstå var det inte gjort i en handvändning.
Skruven som skulle avlägsnas satt stadigare än bultarna i Ölandsbron.
Doktor Ågren fick till slut grepp om skruvhuvudet och kunde avlägsna föremålet. Detta med visst besvär. Det gick inte att undgå att höra.
Det gnisslade värre än när man i det gamla bonde-Sverige drog ut rostig spik ur ett höloft.
Den bortplockade skruven fick jag ta med mig hem i en liten plastficka.
Den kan komma till användning när vi i sommar ska byta utepanel på torpet.
Miljövänligt som det ska vara med recycling.
Ni som har ett sjukligt intresse av fotfel är naturligtvis även nyfikna på rehabiliteringen.
Det tar sin tid att komma på fötter igen. Åtminstone på båda fötterna.
Den friska foten går givetvis att begagna. Till vad är en annan sak.
Den lärdomen skaffade jag mig när jag tänkte köra ett pass på det lokala gymmets crosstrainer.
Den tanke som inte slog mig förrän jag stod omklädd och klar var att det kunde bli svårt att trampa på ett dylikt motionsredskap med endast en brukbar fot.
Det klarar inte ens en aktör i Cirkus Cirkör. Än mindre jag.
Som har uppenbara besvär med att hålla balansen på två fötter.
Istället valde jag att nyttja gymmets bastu. Med en Clas Ohlson-kasse ordentligt virad runt den lika ordentligt bandagerade foten.
Den av sjukgymnasten rekommenderade rehabiliteringsövning jag särskilt fastnade för var annars att placera foten i högläge.
Den gymnastiska aktiviteten praktiserar jag än idag – framför TV:n.
Det är väl det som kallas höghöjdsträning.