I upplysningens tid

Jag cyklade omkull och skrapade knät 1963.

Anledningen till att jag berättar det här och nu är att vi på den tiden saknade Facebook.

Därigenom fick aldrig gemene man kännedom om händelsen. Men. Bättre sent än aldrig.

Dessbättre fick jag inga kroppsliga men av olycksfallet. I alla fall inte vad avser knät.

Det torde vara seniora läsare bekant att företeelsen Facebook inte fanns på 1960-talet.

Det mesta av det som tilldrog sig i våra liv under modsens och minikjolens blomstringstid kom sålunda aldrig i offentlighetens ljus.

Det får man tacka Vår Herre för eftersom jag knappast var Guds bästa barn. Det innebär att jag brottas med en del oönskat på mitt samvete.

Jag ska inte bli alltför utförlig i den saken och jag vill bestämt hävda att jag har bättrat mig betydligt med åren. Det kan vara en åldersfråga.

Det är inte lika upproriskt längre att fara runt på gator och i kvarter på en trimmad Puch Florida. Allra minst den halkiga  årstiden.

Då är det klokare att applicera broddar på vinterskorna. Därtill gjorde jag mig av med mopeden 1967.

Eller för att tala klartext: jag förlorade den i ett pokerparti. Dessutom var ”moppen” fulltankad.

Där grinade oturen mig i ansiktet. Eller om mitt pokerface var lika lätt att läsa som översta raden på optikerns syntavla. Jag gissar på det sista.

Jag hade par i åttor på hand. Det kunde antagligen alla runt bordet se på min flackande blick.

Nuförtiden kör jag istället en VW Golf. Vad som sagts mig ska den vara garanterat otrimmad.

Det har jag ingen anledning att betvivla. Det har inträffat att jag blivit frånåkt av en A-traktor. Det kallar jag en hyfsad motoroptimering.

Den aktuella A-traktorns framfart har jag vid flera tillfällen observerat på landsvägen hemmavid.

Karetan ifråga kan annars vara svår att upptäcka i kvällsmörkret eftersom fordonet även saknar godkänd belysning.

Visserligen har jag med åren blivit något skumögd men det lilla jag kunnat se har den faktiskt ingen belysnings alls.

Möjligen med undantag för chaufförens donande med sin smartfån och skärmens sken.

Det enda problemet med Golfen är att man sitter så jädra lågt. Det är lika besvärligt att ta sig ur bilen som att ta sig upp ur Ikeas Saccosäck.

Saccosäcken erbjuder dock en valmöjlighet. Det är inget som hindrar att du sitter kvar!

Det är för övrigt en bekräftelse på att du hasat dig in i ålderdomen, behovet av en högre sitthöjd.

Det är av särskild betydelse vid nyttjande av wc-stol. Du riskerar annars att bli kvarsittande på dass till dess hemtjänsten eventuellt dyker upp.

Vad allmänheten heller inte fick reda på om mina ”vilda” ungdomsår, på grund av avsaknaden av Facebook, är att jag vid ett tillfälle olovandes lånade av min fars Brylcreeme, en slags föregångare till dagens frisyrgeléer. Emellertid helt utan effekt på mina bångstyriga hårvirvlar.

Jag var ovan vid den typen av herrprodukter och förväxlade två tuber i badrumsskåpet. Sensmoralen av det misstaget är 1) det är svårt att fixa en frisyr med Pepsodent tandkräm 2) Pepsodent tandkräm löddrar sig dåligt vid hårtvätt.

Facebook är att likna vid gamla tiders kyrkbacke där sockenborna efter söndagsgudstjänsten samlades i klungor för informationsutbyte. Det vi i våra dagar kallar för djungeltelegraf.

Du som har Facebook får veta det du vill veta och sådant som du inte visste att du ville veta. Det är en aldrig sinande källa av nyheter.

Var kan du annars exempelvis läsa om att din Facebookvän köpt nya skosnören eller brutit en nagel.

Givetvis har jag själv Facebook. Jag vill inte skyllas för att vara mossig och en del av ”Jätteproppen Orvar”, om ni kommer ihåg det generalangreppet på oss som byggde Sverige.

Eller oss och oss. Jag byggde ingenting. Jag jobbade på livsmedelslagret på varuhuset Tempo och befordrades sedan till mjölkkylen.

Huruvida det var en upphöjelse eller ett nerköp  vill jag inte bedöma. Helt klart är att stämpla röda lappar på mejerivaror med utgånget datum inte krävde någon högre akademisk utbildning.

Jag vill dock ogärna tro att det var av det skälet jag anförtroddes ansvaret för mjölkkylen.

Lägg på minnet att jag genomgått nioårig enhetsskola i Oxelösund vilket långtifrån alla kan skryta med. Eller avstår från att skryta med.

Min skolgång lärde mig en och annan nyttig läxa, bland annat att för sen ankomst och kvarsittning inte är den bästa vägen till bra betyg.

Däremot var jag inte så dum på brännboll. Tyvärr en färdighet som gav dåligt utslag.

Tillika visade jag framfötterna under skolans friluftsdagar genom min vetskap om hur man gör upp eld i naturen och hittar tjänliga pinnar till korvgrillningen.

Det kan jag tycka  är en nog så viktig kunskap som multiplikationstabellen.

Synd att lärarkollegiet tyckte annorlunda.

Härförleden författade jag ett Facebook-inlägg om att jag tagit tillvara på en treväxlad Monark damcykel som låg slängd i dikesrenen vid torpet.

Detta i hopp om att den rättmätige ägaren skulle ge sig till känna. Som en extra försiktighetsåtgärd la jag till: Återfås mot beskrivning.

Det hörde inte av sig en enda människa. Bortsett från en blond donna med yppig barm, av profilbilden att döma, som önskade kontakt.

Det hon beskrev påminde å andra sidan väldigt lite om en cykels utseende, om jag så säger. Jag deletade kvickt kvinnans kontaktannons.

Det har man ju hört vad som kan inträffa vid nätdejting. I värsta fall kan man bli avlurad sparslantarna tänkt för den egna begravningen. Och istället jordas på kommunens bekostnad.

Det vore ett öde snudd på värre än döden.

Vad som hände med cykeln? Den försvann en natt utanför vedboden där jag tills vidare ställt den. Kvarlämnat på backen låg sadelskyddet.

Det var omtänksamt av cykeltjyven. I min ålder ska man nämligen undvika att bli kall om baken. Vill det sig illa kan det orsaka prostataproblem.

Jag är annars vankelmodig till all ny digital teknik. Det kan vara problematiskt att samtidigt vara både avkopplad och uppkopplad.

Nu bor jag på landet. Där är det strömavbrott så fort det fläktar i en trädkrona eller när en grävmaskinist hipp som happ börjar gräva i ett dike.

Det gör att jag blir automatiskt nedkopplad.

Möjligen är det aldrig för sent att lära och i skrivande stund försöker jag begripa mig på benämningen mobilapplikation, mobilapp eller bara app. Det är busenkelt, säger torparhustrun.

Hon har gått en datakurs för seniorer på ABF. Det gör henne knappast till Sveriges främsta IT-expert. Men det säger jag förstås inte högt.

Det är det som är diplomati. Tyst diplomati.

Tveklöst är dock torparhustrun mer hemma i  cybervärlden än vad jag är. Jag går mest i min egen lilla värld och muttrar över nutidens elände.

Det var bättre förr. När det var vänstertrafik.

Nu är det så att vi haft en elektriker på besök för att installera ny armatur och eluttag i torpet.

Hela konkarongen ska nu gå att styra via mobilen och en för ändamålet framtagen så kallad app.

Vi ska till exempel kunna befinna oss i Tranås och ha möjlighet att, om vi så önskar, tända belysningen på dasset hemma i torpet.

Vi har å andra sidan redan varit i Tranås.

Det var i och för sig ett ofrivilligt besök. Vi fick punktering på bilens ena framdäck och tvingades till en övernattning på ett av stadens hotell.

Tänk om det hade varit i våra dagar. Då hade vi kunnat fjärrstyra dasslampan hemma i torpet.

Visserligen till ingen nytta alls. Men vilken grej!

Teknikutvecklingen i svenska hem går verkligen med ljusets hastighet. Vad det nu är för fel på en vanlig okomplicerad belysningsknapp på väggen?

Trycker jag på knappen lyser lampan, trycker jag på knappen igen släcks lampan. Händer ingenting är det bara att byta lampa. Eller rota fram en sparad stearinstump. Busenkelt, säger jag.

Stearinstumpar bör finnas i alla hushåll om krisen eller kriget kommer. Liksom toapapper kan vara nödvändigt i en uppkommen nödsituation.

Det sista kan bli aktuellt vid vistelse i skyddsrum och du nödgas hålla till godo med så kallade katastrofkakor med en hållbarhetstid på 25 år. Det smakar sannolikt inte sockerkaka.

Den anlitade elektrikern ler klentroget när jag förklarar mig vara i avsaknad av såväl en gångbar mobil som den rekommenderade appen. Han vänder sig istället till torparhustrun.

Det gör han alldeles rätt i. Det märks på den triumferande min hon riktar mot sin otekniska livspartner. Såvida det inte är ren skadeglädje.

Torparhustrun har därtill en smartfån med fler appar än en höna har fjädrar.

Själv går jag ut med vovven. Den pajsarn går inte att fjärrstyra med en app. Inte än så länge.

 

 

Tills vidare kommer inga nya kåserier att publiceras på bloggen König Online. Bloggen König Online och tidigare publicerade kåserier kommer dock att finnas kvar på nätet. Du som önskar information om framtida kåseritexter hänvisas till kåsörens ”gillasida” på Facebook  (Königs kåserier). Klicka på sidans  ”gillaknapp” och du kommer att uppdateras vid eventuell publicering av nya kåserier.