det blir inte roligare än så här

Inne med utedass

Jag ställer mig allt oftare frågan:

Vad har jag egentligen uträttat för mänsklighetens fromma i mitt hittillsvarande liv?

Det tål att tänka på. Det gör jag också.

Detta med tämligen magert resultat.

Jag får rota runt en god stund i minnenas garderob för att hitta någon form av samaritgärning som skulle kunna tillskrivas min person.

Till sist hittar jag åtminstone en ädel handling, om än långt tillbaka i tiden. Händelsen härrör hur som helst från en sommarstuga på Vivesta.

Där erbjöd jag mig vid ett tillfälle generöst att byta skittunna på avträdet.

Det doftade inte lavendel, vad jag kommer ihåg.

Tacksam var i alla fall den fjälla jag sällskapade med och hennes mor som bebodde det nämnda sommarvistet med utedass.

Den tacksamheten stod sig inte alltför länge. Strax därefter avpolletterades jag som friare och måg. Och även som latrintömmare.

Det tog jag med ro. Det senare i synnerhet.

Möjligen kan det uppfattas som att sätta näsan i vädret men vad är noga taget charmen med ett hemlighus där människor tömt tarmen!

Därtill omtalas det ibland som bekvämlighetsinrättning. Det låter finare, men luktar lika illa

”Pittoreskt torrdass”, läste jag i en mäklarannons angående försäljningen av ett fritidshus.

Det syntes inte vara bostadshuset som skulle locka spekulanter utan det fristående skithuset.

Det blev budgivning. Utan mitt deltagande.

Vi bor redan i ett trivsamt torp. Där har vi vattenklosett på såväl över- som undervåning.

Den bekvämligheten må sakna mysfaktor, men det är fasen så praktiskt när nöden tränger på. Låt säga i vargtimmen en åskvädersnatt.

Det hindrar inte att jag gratulerar högstbjudande till köpet av ett ”pittoreskt torrdass” inklusive det fritidsboende som ingick i överlåtelsen.

Vi får hoppas att den nyblivne fastighetsägaren nu inte pekuniärt satt sig på pottan.

Vem vet hur länge det är inne med utedass.

Jag besöker en dag Nyköpings lasarett. Vid parkeringen möts jag av anslaget:

”Välkommen till ett rökfritt sjukhusområde.”

Den skylten kan man fimpa, tycker jag. Budskapets efterlevnad är i paritet med tillgången på besöks- och operationstider på landets ortopedmottagningar. Ganska haltande.

Bredvid informationstavlan står två byggjobbare och blossar obekymrat på varsin cigarett. Vi har alla våra bördor att bära runt på.

Jag bär själv allt som oftast omkring på en påse med semlor. Och inte bara bär. Jag trycker även i mig fettisdagsbullarna så fort tillfälle ges.

Det är inte bra för sundheten det heller. Därför har jag beslutat att återuppta motionerandet. Eller har i alla fall funderingar i den vägen. Vi får se.

Min kalender är ganska full. Jag avser därvidlag en tandläkartid vecka 14.

Bolmande byggjobbare på det angivna rökfria sjukhusområdet är nu ingen vidare reklam för varken den bemälda byggfirman eller Region Sörmlands upplysningskampanj mot rökning. Då är regionens information om vådan av tobaksbruk ändå gedigen.

Detta bland annat för att inte någon i förtid ska behöva ta ner skylten.

Min egen teori är att tidigare nämnda nikotinister är drabbade av långt framskriden likgiltighet inför samhällets stiftade normer och påbud. Tillståndet är förmodligen kroniskt.

Fast vad vet jag. Jag är ingen specialist på det mänskliga psyket. Inte ens på mitt eget psyke.

Däremot har jag läst en bok i ämnet. Den har den något polemiska titeln ”Omgiven av idioter”. Den var lärorik. Och rent av underhållande.

Jag blev emellertid betänksam när en mig närstående person visade intresse för samma alster. Han påstod sig ha fastnat för bokens titel. Hm.

Jag är i alla fall klipsk nog att inte börja käfta med byggjobbare påkomna med varsin cigg i käften.

Det brukar vara ”gubbar” av rätta virket med rätt att bära spikpistol i verktygshölstren.

Då är det smartast att hålla tand för tunga för att undvika att hamna i gurgel och gruff.

Detta särskilt som jag vid en uppkommen skärmytsling är klart underlägsen i slagstyrka. Vanligtvis bär jag nämligen läsglasögon från Glasögonmagasinet och är behäftad med en kroppskonstitution som sannolikt skulle få en personlig tränare att ta timeout på obestämd tid.

Plus är att jag är snäll mot barn. Extra plus att jag kan stava till abborre. Det är inte det lättaste att bena ut.

Det är dock inga egenskaper som känns användbara vid en möjlig dispyt med två byggjobbare språkutbildade i en mobil manskapsvagn.

Mumlande surt för mig själv om meningslösheten med uppsatta upplysningsskyltar som allmänheten tar på samma allvar som ett myggbett på smalbenet lommar jag istället iväg mot lasarettsentrén. Där utanför sitter en äldre dam på en bänk. Hon suger girigt på en cigarett.

Här blåser jag till strid. Mycket beroende på att ”motståndaren” synes vara utan hölster och spikpistol.

Jag påtalar stridslystet att sjukhusområdet är rökfritt. Det är rätt i sak men fel som strategi.

”Stör det dig?”, lyckas damen få fram mellan halsblossen, hostattackerna och rökridåerna.

Det har jag inget dräpande svar på utan retirerar istället in i plåsterkåkens labyrinter.

Där är det lika svårt att hitta rätt hiss eller trappa till den mottagning som anges på kallelsen som att klara cellerna på äventyrshuset Boda Borg.

Det är knappast mindre krångligt att leta sig ut igen ur den ombyggda lasarettsbyggnaden.

Jag råkar därvidlag hamna i väntrummet på öronmottagningen. Där har jag inget ärende.

Vad jag känner till har jag fullgod hörsel. Och besväras inte heller av vaxpropp i öronen.

Jag förlitar mig på Bibeln som vägvisare. Den som söker, han finner, står det i den Heliga Skrift.

Det stämmer bra det. Till sist befinner jag mig återigen utanför lasarettsentrén och vid parkeringen. Och utan att se röken av en enda rökare.

Det glädjer mig som vän av ordning. Mindre glad blir jag över parkeringsboten på bilens vindruta.

Så jädrans petnoga behöver det väl inte vara med regelefterlevnaden! Eller hur!

Mitt hem är min borg till den reslystna torparhustruns stora sorg.

Hon vill se världens sju underverk. Jag vill hellre se den kiropraktiker som kan fixa min ryggvärk.

Det vore i så fall ett åttonde underverk.

Jag anfäktas av vånda och hemlängtan bara jag bläddrar i en resekatalog.

Varför riskera att drabbas av Montezumas hämnd i tropikerna eller elakartat skoskav på Kungsleden?

Det kan inte vara mycket till upplevelse.

Jag föredrar alla dar i veckan att sitta hemma i bersån i väntan på att syrenhäcken ska blomma.

Det har en otvivelaktig fördel.

Du slipper klimatkompensera för en flygresa.

Vida berest är däremot den kavata tös vi har glädjen att till och från ha på visit i torpstugan.

Hon har sitt blott ettåriga liv till trots redan varit i England, Mexiko samt på storviltssafari i Tanzania inklusive en avstickare till paradisön Zanzibar. Mamma Mia! utbrister jag.

Dessutom tillbringade den lilla tösen i somras en vecka på Tobaksholmen i Oxelösunds skärgård. Den vistelsen syns dock inte i passet.

Kuststaden har nämligen inget passtvång. Där är alla välkomna. Nästan. Det är oklart vad som gäller för manschettjänstemän från Nyköping.

Torpets stora lilla stjärna är således en ack så vittberest unge. Det är föräldrarnas förtjänst. Eller fel. Jag lutar åt det senare.

Hemma är bäst. Där stiger solen alltid upp i öst och sätter ned i väst. Åtminstone i teorin. Samt i västerländska romantiska filmer.

Nu hävdar dock stjärnforskare på solsystemet att solen enbart går upp i öst och ned i väst vid två tillfällen om året – vid vår- och höstdagjämning.

Var solen säger godmorgon och god kväll årets övriga dagar fick jag titta i stjärnorna efter då jag inte fullt ut begrep allt i den aktuella rapporten.

Min egen erfarenhet av forskarvärlden är blygsam. Den stannar vid att jag för ett par år sedan efterforskade mobilnumret till en ungdomskamrat.

Beklagligtvis hade han avlidit.

Det visar att forskning är på gott och ont.

Jag själv hade faktiskt hunnit fylla hela 12 år när jag för första gången upptäckte världen utanför kvarteren i hemstaden Oxelösund.

Jag och en kamrat cyklade bort till mjölkpallen vid Stjärnholms gård och vände. Det vill säga, han hojade. Jag åkte snålskjuts på pakethållaren.

Det äventyret verkar kanske inte så märkvärdigt idag. Men det var det då.

Visserligen såg vi inget storvilt utefter landsvägen, men väl en klunga kor idisslande i en beteshage. Det ser man inga nuförtiden.

Varken mjölkkossor eller mjölkpallar.

Kvar finns dock ett överflöd av bonnjävlar.

Det hör och läser vi om varje dag i nyheterna

Dela detta:

Kommentera detta:

22 svar

  1. Det var ett suveränt kåseri! Vid nästa sammankomst utlovas härmed kaffe och bakelse som ersättning för ditt kåseri.

    1. Tack för stötningen, Lundell, och även till den framtida och utlovade skaffningen.

  2. Bäste Mr. König,
    om jag riktigt tänker efter så står solen still. Det är jorden so snurrar runt solen! I öster stiger jorden opp… nej det blir inte bra.
    Hej då Leif
    från Nyköpingspensionären Sune

    1. Hej Sune. Knepigt det där med solen. Vi får kanske nöja oss med att den värmer gott när den behagar visa sig.

  3. Du ska vara glad att bönan avpolletterade dig.
    Enligt min mening finns det inget som helst pittoreskt med utedass.
    Nu har du toalett inne med rinnande vatten.
    Tänk, du kunde fortfarande varit ansvarig för att tömma tunnan ute i Vivesta. Hemska tanke.
    För övrigt,som vanligt ett lysande kåseri.
    Va försiktig med semlorna.

    1. Vi är helt överens i wc-frågan, Thomas, men däremot inte beträffande semlorna. Nu gäller det istället att hänga i med nämnda bakverk fram till slutdatumet i påsk.

  4. Torparens återkomst! Vilken comeback! Den var bra. Den som väntar på något gott!

    1. Dina ord väger tungt, Peter. Du är ju trots allt Oxelösundsättling (om än utvandrad till USA) och begriper dig på stor litteratur. Eller om man ska säga tidsfördrivande litteratur.

  5. Väldigt roligt som vanligt – jag har saknat ditt/dina kåserier, dom lyser upp det hela när det är som det är i världen.

    1. Precis som du skriver, Bengt: kanske behövs det något som “lyser upp” även i mörka tider.

  6. Alltid en fröjd att läsa dina kåserier Leif. Önskar man var lika berest dom den där lilla tösa 😊

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Affär som affär

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid

Läs vidare »

Spelmissbrukare

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga

Läs vidare »

Transpirationstransportmedel

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är

Läs vidare »

Valspråk i tiden

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som

Läs vidare »

Lovsånger och klagolåtar

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou.

Läs vidare »