Nu ska jag berätta en anekdot.
Det är detsamma som en lustig episod.
Här är säkrast att gardera sig enär det handlar om humor.
Det som drar upp mungiporna i Tomelilla kanske ingen drar på munnen åt i Bastuträsk.
Vitsen med en vits är att den ska väcka viss munterhet.
Häromdagen läste jag på en skånsk webbsida följande försök till lustifikation:
”Har du någon keps? Nä, men jag har hatt.”
Det lockar tydligen till skratt. Åtminstone i Sveriges kornbod.
Mitt förhållande till Skåne är för övrigt ambivalent. Särskilt till Malmö.
Vill jag ha action är det närmare till småländska temaparken High Chaparral.
Min skepsis har sitt ursprung i ett slumpartat sammanträffande med en rödbrusig malmöit.
Vid en genomresa stannade jag vid en Q8-mack i centrum för att köpa en burk Red Bull.
Där blev jag tilltalad av en i staden mantalsskriven gråhårsman som vevade ned rutan på sin Volvo V70 och högt och koncist uttryckte:
”Ta ente hela plassen din fobbeck, hubba daj!”
Jag nickade artigt som om jag begrep.
Det är en egenhet jag har, att jag låtsas förstå mig på allt som jag inte förstår mig på.
Hemma igen och efter att ha konsulterat ett skånskt lexikon kunde konstateras att jag vid händelsen ifråga kanske varit alltför förbindlig i mitt uppträdande.
Trots vårt släktskap som sörlänningar var det inga broderliga ord som riktats mot mig:
”Ta inte hela platsen din idiot, flytta på dig.”
Det kan jag tycka var en överdriven reaktion – bara för att min parkering effektivt hindrade all in- och utfart från den aktuella Q8-macken.
Efter att ha avhandlat detta sekundära ämne övergår jag till det primära ämnet.
Den inledningsvis utlovade anekdoten.
Händelsen utspelas i samma årtionde som centerledaren Thorbjörn Fälldin och vildvuxna polisonger har sin storhetstid på 1970-talet.
Det betraktas idag som ett nationellt trauma. Då menas inte ministärerna Fälldins styrande av landet. Utan det ostyriga kindskäggets era.
Vid den här brytpunkten mellan Lasse Lönndahl och Creedence Clearwater Revival arbetar jag på livsmedelslagret på varuhuset Tempo i Nyköping.
Det innebär huvudsakligen att prismärka pall på pall med Soldatens ärtsoppa på burk.
Visst, inget som kräver examen vid Handelshögskolan, men ändå en syssla av betydelse.
Det vill jag påstå genom att hänvisa till den exentriske stamkund som vid varje veckoinköp upprepar sin egen avfattade punchline:
”Det blir pannkaka av en torsdag utan ärtsoppa.”
Kort om personal beordras jag vid ett tillfälle under lunchtid att hålla ställningarna bakom chark- och delikatessdisken. Trots att jag pekar på mina tveksamma kunskaper om sortimentet.
Det är inte så jädra lätt som ni kanske tror att se skillnaden på Scans prickiga korv och en äkta salami från Toscana. I alla fall inte för mig.
Jag är från Oxelösund. Där är matkulturen en annan – med pizza Calzone högst upp på menyn.
Det är inget käk med nyckelhålsmärkning. Vilket inte utesluter att det ändå kan vara ett matnyttigt recept mot en knorrande mage.
Nu ska jag verkligen inte framställa mig som en expert på kost- och näringsfrågor och kasta tomater på min betagande barndomsstad.
Tvärtom. Jag kan med välbehag låta en Dagobertmacka med majonnäs slinka ned sent på kvällen. Det gör mig näppeligen slankare om livet.
Däremot mätt och belåten inför sänggåendet.
Häromsistens hade jag för övrigt ärende in på min tidigare hemorts Ica Kvantum.
Där hörde jag en dagledig man fråga efter fläskkotletter.
Det kan ses som ett kvitto på att Oxelösundsborna numera förfinat sina matvanor.
Detta med den brasklappen att mannen ifråga kan ha varit en utsocknes.
Mitt avancemang till temporärt chark- och delikatessbiträde på Tempo faller inte väl ut.
Den första kunden är en herre i lodenjacka och stiligt utväxta och vaxade knävelborrar.
Han ödslar ingen tid på hälsningsfraser.
”Jag vill tala med fru Göransson”, framför Knävelborren med en accent som får pensionärerna borta vid frukt- och grönsaksavdelningen att för en stund upphöra med plockandet bland övermogna bananer till kraftigt nedsatt pris.
”Hon är på lunch”, svarar jag ängsligt.
Den ampre herren riktar då istället sitt intresse mot fiskavdelningen och urvalet av skaldjur.
Det stillar inte min oro. Mångfalden av havets läckerheter får mig alltid att tänka på talesättet:
”Kan undra, sa flundra, om gädda är fisk.”
Där stannar i stora drag även min kunskap om havsmaten i världshaven och i vassvikar bakom Sjöbloms dass, som det sjungs om i snapsvisan.
Tyst åberopar jag lagen om alltings jäkelskap när kunden ställer den för mig kufiska frågan:
”Är krabban välmatad?”
Jag chansar på att karln trots sitt barska yttre och sina respektingivande knävelborrar ändå har en humoristisk ådra och i brist på ett sakkunnigt svar hör jag mig själv käckt yttra:
”O ja! Jag har själv matat den.”
Det kan liknas vid en freudiansk felsägning. En term inom psykologin som går ut på att en person avser att säga bu men istället säger bä.
Vi lämnar Sigmund Freuds läror därhän inför risken att gå vilse i psykoanalysens alla irrgångar.
Detta såväl med som utan Lantmäteriets kartor.
Hur som haver är mitt infall ett bottennapp.
Knävelborren avlägsnar sig utan vidare kommentar med en talande och avmätt hållning.
Den reko livsmedelschefen låter mig skyndsamt återgå till min ordinarie lagersyssla.
Den här gången för att fylla på kyl- och frysdisken med Findus sprödbakade fiskpinnar.
Delikat mat det också – dessutom mer i min smak.
Nu till denna händelserika historias epilog.
Samma kväll har jag bytt om till snedgångna dobbskor och IFK Oxelösunds fotbollströja.
Jag kickar nämligen boll i min ungdom. Utan insikt om egen oförmåga, enligt häcklande galgfåglar uppflugna på åskådarläktaren
Nåväl, även målargeniet Vincent van Gogh ska ha varit missförstådd under sin livstid.
Han ska inte ha sålt en enda tavla under sin levnad. Han diagnostierades istället som tossig.
Den stämpeln har jag klarat mig undan. Hittills.
Men så har jag också en husläkare med gott förstånd.
Lagledningen låter mig alternera mellan vänsterytter och bänknötare. Oftast det senare.
Där föds det banne mej inga matchvinnare, om nu någon på allvar trodde det.
Jag anses allmänt springa för lite och för sällan och ha bollen för ofta och för länge.
Det kan så vara. Min egen hypotes är att jag med min kraftbesparande spelstil och uppenbara förmåga att merendels äga bollen är före min tid. Och en representant för fotbollens framtid.
Den teorin är jag tyvärr rätt så ensam om.
Det ska fasiken vara en fotbollens nytänkare.
Nu är jag i alla fall uttagen i IFK-kedjan och tillsagd att strikt hålla mig på vänsterkanten.
Det är ett taktiskt drag. Eller som jag uppfattar instruktionen – ett försök till riskminimering.
Bollen kommer nämligen sällan ut på kanten. Såvida det inte är en snedspark. Vilket det i och för sig är fler av i den bredbröstade bonnserien än bollar i Ikeas bollhav.
Beträder planen, oklanderligt klädd i helsvart med matchbollen under armen, gör domaren.
Döm om min häpnad när han gör entré och med auktoritet flöjtar i pipan för slantsingling.
Karln med knävelborrarna och krabban!
Det är en kalldusch som gör mig mållös. Till talförmågan, likaså under själva matchen.
Det senare ska jag inte skylla på rättskiparen.
Huruvida domaren känner igen mig som den ignorante ynglingen i nystärkt vit rock från Tempos chark- och delikatessavdelning kan jag bara spekulera i. Mycket talar för det.
När en illasinnad motståndarback sätter snarskank på mig under mitt poänglösa dribblande gastar jag upprört på frispark – men får till min stora förtret ingen sympati hos Knävelborren.
Han har sin egen syn på ojust spel:
”Jag kan inte blåsa varje gång. Släpp bollen istället.”
Har ni hört på maken till arrogans!
Det är inte slut i och med detta. Knävelborren får därtill medhåll från mina egna lagkamrater!
Huvudsakligen på den sista punkten.
Jag har tagit lärdom sedan dess, törs jag säga.
Numera vet jag vikten av en välmatad krabba.
Därtill har jag till mina belackares lättnad skänkt dobbskorna till en loppis.