det blir inte roligare än så här

Lajvmusik och lantliv

Häromdagen gick batteristen Charlie Watts hädan.

Den välputsade silverräven i Rolling Stones.

Han gjorde aldrig något större väsen av sig.

Tygellösa trumsolon var inte hans melodi.

Han satt där han satt på sin trumpall och blev så småningom ett sittande inventarium.

För eventuellt yngre läsare är ”Stones” ett brittiskt rockband som gjorde sig hörda både på och utanför scenen i inledningen av 1960-talet.

Bandmedlemmarna utmålades som rötägg. Detta till skillnad från medbröderna i The Beatles som i det närmaste framstod som helylle.

Eller för att göra det glasklart:

Det var som att jämföra rökig whisky och hemgjord äppeldricka.

Den kvarvarande trion rockgubbar i Rolling Stones är alla födda i anslutning till världskriget. Det andra världskriget ska tilläggas.

Dom är således i våra dagar seniora herrar runt 80-årsstrecket.

Det är å andra sidan ingen ålder i artistbranschen.

Den andliga sångerskan Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst var även hon årsrik när hon sjöng sin hit ”Barnatro” och ackompanjerade sig själv på gitarr.

Eller om det nu var på cittra.

Saken är den att jag blev bjuden av en ung kvinnlig tidningskollega att följa med på en Rolling Stones-konsert på Globen 1998.

Det ligger annars inte för mig, sång och musik, vilken genre det än må vara. Och vare sig det är Ulf Lundell eller Siv Malmkvist som står på estraden.

Den förre hör man inte vad han sjunger, den senare hör man alltför väl vad hon sjunger.

Det är svårt att veta vilket som är värst. Men så är jag också tondöv som en nyexaminerad kyrkomusiker inför ”Helan går”.

Det var min andra lajv- och rockkonsert i livet, den med gammelgäddorna i Rolling Stones. Jag återkommer till den första.

Jag stod vid scenkanten på Globen med nära översikt över bandmedlemmarnas minspel.

Jädrar i min klanglåda vilka fårade face! Lite att likna vid en koloniodlares ådrade potatisland.

Vi tycks i det fallet tycka lika, farbröderna i Rolling Stones och jag. Vi förnedrar oss inte med förskönande lyft.

Det vore att alltför mycket tappa ansiktet.

Det var för mig en minnesrik upplevelse, konserten på Globen. Och händelserik.

Jag fick nämligen ett plektrum kastat i huvudet. Det må låta som en futilitet. Men inte alls.

Ty den som flipprade ut plastbiten i det gungande publikhavet var gitarrliraren och supersviraren Keith Richards.

Jag sökte på arenans golv efter det kastade plektrumet som jag råkat få i knoppen efter “Stones”-rumlarens gitarrsolo i fartfyllda ”Little Queenie”.

Det var ju inte osannolikt att föremålet ifråga kunde utgöra en raritet. Men.

Det enda jag hittade bland skogen av alla ben var en begagnad gul öronpropp.

Den bedömde jag i sammanhanget sakna större samlarvärde.

Min första kontakt med en rockkonsert var mytomspunna Ruisrock utanför Åbo 1978.

Dessförinnan hade jag i stort sett bara varit på en enda lajvspelning. Då av nöden tvungen.

Det var på ett släktkalas i Bälgviken där min morfar trakterade fiol och framförde ”Polska från Hälleforsnäs”. Det var uppskattat. Tillställningen som sådan mer än själva polskan.

Det ska dock inte ses som något klander av min käre morfar. Inte av Hälleforsnäs heller.

Hur jag hamnade på Ruisrock är till delar oklart. Jag har vid ett försök till en historisk retrospektion kommit fram till följande:

Det här var under den period när vi kartiga järnbruksarbetare i Oxelösund under semestrarna öluffade i den grekiska arkipelagen. För att inte säga att vi ölluffade mellan öarnas tavernor.

En kamrat och jag valde ett år istället Finland!

Jodå, det finns mycket att se i de tusens sjöarnas land också. Till exempel sjöar.

Vi såg dock endast Östersjön. Det var på överresan med Viking Line från Kapellskär till Åbo.

Just i det här avsnittet av återblicken sviktar minnet en aning. Möjligen beroende på sjögången över Ålands hav eller att buffén inkluderade fri dryck.

Vid landstigandet på finländsk mark uppstod en viss villrådighet. Vår resplan var något svävande.

Vi hoppade i alla  fall på första bästa tåg i Åbo hamn och klev av först vid ändstationen Ekenäs.

Där talas det tack och lov finlandssvenska. Det var emellertid utan betydelse. Vi kom aldrig i slang med en enda inhemsk invånare.

Långa i ansiktet kunde vi även notera att stadens nöjes- och nattliv var i paritet med vad du hittar i Kuddby kyrkby på Vikbolandet.

Vi var tidigt på morgonen efter tillbaks i Åbo stad.

Bäst som vi satt på en parkbänk utanför stadens järnvägsstation och resonerade om det kloka eller korkade i valet av vårt östra grannland som semester- och partymål undsattes vi av en fager ung finska. Hon delade ut flajers.

Det är ett mer internationellt gångbart ord för svenskans flygblad.

Det gjordes reklam för samma dags Ruisrock vid en havsstrand utanför Åbo.

Det var heller ingen dålig spellista: Eric Burdon, Uriah Heep, Bob Geldof och The Boomtown Rats samt lokala hjältarna Jukka Tolonen band.

För två unga Oxelösundsgrabbar pigga på i princip vad som helst, utom ytterligare en visit i Ekenäs, var det som att få 13 rätt på stryktipset.

Vi traskade ut till festivalområdet. Hela vägen. Den var lång. Därtill dammig.

Jag hade hellre tagit båten hem till Sverige igen.

Vad jag har att säga om artisternas framträdande på Ruisrock? Det låter jag vara osagt.

Jag somnade i en skogsbacke. Jag har aldrig varit ett fan av folkfester.

Det skulle i så fall vara vårarnas kosläpp.

Kor är för övrigt tämligen enfaldiga nöt. Det är min åsikt som förutvarande vallpojke.

Jag tillbringade i koltåldern ett sommarlov på min farfar och farmors bondgård i den sörmländska idyllen Björkvik.

Mitt överenskomna dagsverke var att hämta in korna till kvällsmjölkningen.

Jag hade en viss byxångest inför samröret med hornboskapen ifråga. Jag var trots allt en stadsgrabb och inte riktigt införstådd med att mjölken kom från kon utan trodde snarare att den kom från Konsum. I och för sig inte alldeles fel.

Jag utrustade mig inför uppdraget med en granruska för att mota svansen av kor i någotsånär rak riktning mot lagårn.

Det gick som det gick med den kursangivelsen. Kritterna valde sina egna upptrampade kostigar.

Vallpojken slapp dock skäll för dröjsmålet med leveransen av gårdens vid det laget mjölkstinna kor.

Min farfar var en strävsam odalman och gödslade heller inte med orden. Det kunde gå en hel arbetsdag utan att han undslapp sig mer än högst en kommentar.

Han tog den inrökta pipan ur munnen, tittade på rovan när han hörde mjölkbilen närma sig på gårdarna längre bort och konstaterade högt för sig själv: ”Nu kommer mjölkbilen”.

Så mycket mer fanns det inte att orda om. Vare sig den dagen eller någon annan dag.

Jag tillfrågades förresten aldrig vidare om att hämta in korna. Min farmor tilldelade mig istället en ny ansvarsfull gårdssyssla.

Varje morgon skulle jag släppa ut hönsen. Det syntes mig lätt som en äggomelett.

Det var å andra sidan innan jag introducerats för hönsgårdens till folk avogt inställde tupp.

Min farmor invigde mig dock i en väl beprövad strategi för att undvika attacker från den i hela släkten erkänt stridslystne hönsfågelhanen.

Det skissade upplägget såg ut så här:

Jag skulle kasta in en handfull frön i ena hörnet av hönsgården för att locka dit tupptoken och hans fjäderburna harem för att sedan snabbt förflytta mig till andra sidan och haspla upp nätdörren. Den listiga planen genomskådade såklart tuppen.

Kolerisk var den rackarn, men inte dum. Han bevakade varje steg jag tog som om han jobbade på Säpo. Och inte som förste befruktare i hönsgården.

Jag överblickade för en kort stund situationen. Min rabiata övervakare såg ut att göra detsamma.

Jag kom fram till att jag i mina för sommaren nyinköpta sandaler nog skulle kunna kuta ifrån den eventuellt jagande tuppen, lyfte på haspen, slängde upp nätdörren – och sprang för livet

Beklagligt nog hade jag inte tillräckligt noggrant memorerat reträttvägen. Det straffade sig.

Jag rundade med andan i halsen utedasset i anslutning till lagårn, men råkade sedan halka och gick på trynet i den intilliggande gödselstacken!

Där doftade det inte kaprifol, kan jag tala om.

Tuppen? Jodå, det fanskapet, ursäkta språkbruket, hade helt sonika stannat kvar i hönsgården.

Hulkande och nersmetad med dynga kunde jag uppfatta ett omisskännligt och gällt kuckeliku!

Tusan vet om det inte lät en gnutta skadeglatt.

 

 

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email
Dela på print

Kommentera detta:

14 svar

    1. Tack Bengt. Dina och andra läsares positiva ord om kåserierna gör att man inspireras framför datorn.

  1. Ha ha, du har en jädrans förmåga att få små triviala händelser både roliga och intressanta 🙂

    1. Tack för din uppskattande ord, Peter. Det är nog som du skriver: det triviala i livet kan vara nog så intressant.

  2. Ja nu blev det nog en stark 4 i betyg på den 5- frasiga skalan. Känns bra att kåsören inte utvecklade den där kryssningen mer. Får upp lite bilder i huvet ändå, när du låg och vilade i skogsbacken.

    1. En stark 4:a är ändå godkänt, eller hur Lundell? Därvidlag har du nog rätt: kryssningar över Ålands hav kan få det att gunga rejält under fötterna och kräva nödvändig återhämtning i en skogsbacke.

  3. Trevlig läsning som vanligt, synd att du inte fick tag i plektrumet från Keith Richards.
    Nu får vi ge oss till tåls till nästa kåseri

  4. Återigen en stunds förnöjsam läsning. Säger som flera andra…. hur sjutton kan du få till det så skojsamt?
    Apropå plektrum fick jag ett sådant kastat till mig på en liten konsert i Visby på tidigt 90-tal. Pugh Rogefeldt ..
    Små lätta moln….Lyckan var stor. Har det kvar ännu bland mina smycken. 🥰

    1. Tack Gunilla. Det känns gott att kunna bjuda mina följare på bloggen på “en stunds förnöjsam läsning”. Vilken klenod! Ett plektrum från legenden Pugh Rogefeldt känns minst lika stort som ett plektrum från den aktuelle “Stones”-rumlaren Keith Richards. Nu hittade jag ju aldrig plastbiten ifråga, vilket något grämer mig än idag. Kul att du berättade om ditt minne från Visby.

  5. Ruisrock har även jag besökt, året var 1976 om jag inte minns fel och det bara för att se Chuck Berry uppträda live. Båt, buss och sedan en lika dammig promenad till stranden för att avnjuta musiken. Tyvärr fick vi plats låååångt bak, vinden gjorde att ljudet ibland “försvann” så hela upplevelsen blev lite sisådär. Men roligt var det!

    1. Tack för ett kul minne, Leif. Chuck Berry var rockens Gossen Ruda. Men med odödliga rocklåtar. Vad jag hört var det Björn Skifs gamla band Blåblus som fick äran att kompa rocklegenden på Ruisrock 1976. Enligt den finska arrangören var den nyckfulla Chuck Berry den värsta artist man haft att göra med. I det fall ditt minne eventuellt sviktar upptog artistlistan på Ruisrock 1976 även bland annat Jerry Williams och The Sensational Alex Harvey Band. PS. Den dammiga promenaden ut till konsertområdet vid stranden är en klassiker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Lajvmusik och lantliv

Häromdagen gick batteristen Charlie Watts hädan. Den välputsade silverräven i Rolling Stones. Han gjorde aldrig något större väsen av sig. Tygellösa trumsolon var inte hans

Läs vidare »

Hårfin hårskillnad

”Fade”, säger jag. ”Va!”, säger min hovfrisör Maria som står beredd med sax och trimmer i handen. Hon ser förbryllad ut. Det kan jag förstå. 

Läs vidare »

Missommar

Jag ögnar förstrött i ortsbladet. Vafalls! Vad skådar mitt norra öga! Den ryktbare regiondirektören i Sörmland har påkommits med otillbörlig klåfingrighet. Det är i och

Läs vidare »

Vingklippt örnunge

Vi ska ha förfest i min etta med kokvrå. Min belevade kamrat föreslår ostbricka!  Jag hade tänkt mig något mer passande för ungkarlsståndet och Bullens

Läs vidare »

Preskriberade presskriverier

Jag funderar på att byta träningsform. Detta i hopp om en bättre kroppsform. Jag tänkte därvidlag testa på poledance! Du utför där gymnastiska övningar fastklamrad

Läs vidare »