Du hittar den vid dikesrenen.
Den är lika vanligt förekommande i den svenska faunan som tussilagon.
Den hemsnickrade loppisskylten.
Jag höjer min röst för att denna okonstlade konstruktion i naturens vegetation artindelas.
Samt ges namnet parvus negotium.
Vilket fritt kan översättas med liten affär.
Beståndet av loppisskyltar är talrikt över hela Sverige och förökar sig främst under fagra sommarmånader utefter våra allmänna vägar.
Det som karakteriserar loppiskylten är materialet den är gjort av – en brun kartongbit. Och där innehavaren av verksamheten med svart, eventuellt röd, tuschpenna plitat ned ”Loppis”.
I vissa fall kan det istället stå ”Second hand”.
Detta som en service till utländska turister.
Jag har själv vid ett tillfälle besökt en loppis under en semesterresa till Höga Kusten.
Där gick det att hitta det mesta från ett kantnaggat uppläggningsfat från Gefle Porslinsfabrik till ett nött handårder från Gud vet var och när.
Det senare är ett primitivt plöjningsredskap.
Det var inget jag för stunden fann behövligt.
Här hemma på torpet sköts bearbetningen av jorden av frivillig arbetskraft – outtröttliga sorkar.
Jag fyndade istället en drickaback i trä.
Den prutade jag till mig för 30 kronor.
Då var i och för sig backen tom på dricka.
Jag samlar annars på allehanda antikviteter. Eller gjorde förr i tiden.
Det var innan jag själv blev en kuriositet.
Ni som är i riskzonen kanske frågar er hur man vet att man hamnat i facket antik klenod.
Det förstås av omgivningens bemötande.
Jag uppmuntrades till exempel på Apoteket att införskaffa en doseringsdosa för varje veckodag för att inte glömma att ta mina mediciner.
Det förslaget gjorde mig inte direkt yngre.
Du som ser dystert på ålderdomen ska veta att det finns ljuspunkter i mörkret. Tro mig.
Här ska informeras om en av fördelarna:
Du kan få pensionärsrabatt på tandblekning.
Vad nu det erbjudandet kan vara värt om man redan investerat i en avtagbar tandprotes.
Det kanske är till tröst att den vedertagna definitionen på att du nått livets höst är en annan:
Du pyntar köksfönstret med pelargoner.
Riktigt där är jag inte än, guskelov.
Jag tror heller inte att det kommer att berika min levnadsafton, att prata med krukväxter.
Därtill blir konversationen alltför ensidig.
Det kunde inträffa att jag strosade omkring på Antikmässan i Älvjsö och botaniserade bland antikviteter, konst och kuriosa och i sällskap med ett litet kotteri av adelsmän och adelskvinnor.
Därav förstår ni att även en och annan bonnläpp släpptes in bland hermelinerna.
Vi utgjorde om inte annat ett exotiskt inslag i mässhallen. Vi och en uppstoppad ren.
Jag får väl säga som drängen Nils när han efter att ha besökt Stockholm för första gången vid hemkomsten tillfrågades om upplevelsen:
Jodå, Stockholmarna var minsann ett trevligt folk, kunde Nils berätta för gårdsfolket:
”Jag blev kallad bonnjävel fast jag bara är dräng.”
Hur som helst fastnade jag vid ett tillfälle för en kinesisk taklampa i papp där dekoren utgjordes av undersköna asiatiska kvinnor.
Det kan för all del också ha varit så att jag fångades av den vackra kvinnan i mässmontern.
Det låter jag var osagt. Båda föremålen skönjdes mig lika dekorativa.
Det är en trend med kinesiska antikviteter, lockade kvinnan förföriskt – och den utbjudna lampan således en guldkantad investering.
Det senare sa hon visserligen inte.
Det var vad jag själv intalade mig.
Vad den kostade mig har jag förträngt. Jag minns dock att korvörena som blev kvar i plånboken räckte till just det – en varmkorv.
Den inköpta kinesiska taklampan kom dock aldrig att passa in i min minimalistiska livsstil.
Jag var nämligen vid den tidpunkten inhyst i en ungkarlslya med så kallad kokvrå.
Där stannade i stort sett inredningen vid en säng och en stekpanna av märket Scanpan.
Det räckte för att tillgodose mitt sömnbehov. Och för att tillaga panerade fiskpinnar.
Häromdagen kom den aktuella antikviteten i dagens ljus i ett av torpets välfyllda uthus.
Den hade dåligt stått emot tidens tand. Eller om man ska säga mössens tänder.
Jodå, jag har även intresserat mig för det exklusiva utbudet på auktionsföretaget Bukowskis.
Det var vid utförsäljningen av Ingmar Bergmans lösöre.
Jag siktade in mig på en papperskorg i rotting som stått i demonregissörens arbetsrum på Hammars på gotländska Fårö.
Tänk att få kasta ett undermåligt kåseri i samma papperskorg där geniet Bergman slängt sina kasserade filmmanuskript, tänkte jag.
Utropspriset var modesta 300-400 kronor.
Här får ni beakta proveniensen, mervärdet av att föremålet varit i en känd persons ägo.
Det klubbade priset blev 11 000 kronor!
Med Bukowskis provision 13 200 kronor!
För en simpel jädrans papperskorg!
Därtill använd! Om än av en notabilitet.
Nä, nä, jag hittade istället en snarlik skräpsamlare för en femtiolapp på Öppen Hand.
Låt vara utan känt ursprung.
Landstinget Sörmland har gått i graven och återuppstått som Region Sörmland.
Det är en operation utförd av länets numera nära nog hundratalet sjukvårdspolitiker.
Beroende på sans och vett kan det ses som ett befogat grepp alternativt ett obefogat ingrepp.
Så vitt jag vet saknas evidens för att ett namnbyte inom sjukvårdsbyråkratin skulle ge länets krassliga och opassliga mer vård för pengarna.
Det vågar jag nog påstå utan att vara lärd i den hippokratiska medicinska skolan.
Enligt mitt förmenande är tillika namnet Region Sörmland lika blekt som ett gipsbandage.
Dessutom lätt att missta för Radio Sörmland.
Här är dock uppgifterna diametralt motsatta.
Regionen behandlar dom öron som i förekommande fall utsatts för lokalradions sändningar.
Högsta hönset i regionstyrelsen försäkrar frankt att den nya organisationen innebär mindre administration och mer tid för sjukvårdspolitikerna att träffa ”vanliga människor”.
”Vanliga människor”! Det är uppenbarligen vi arma undersåtar som underförstås.
Personligen tackar jag allra ödmjukast nej till ett rendezvous med en sjukvårdspolitiker.
Tjänligare vore att få träffa en doktor.
Regionens oberäkneliga riktlinjer och sjukvårdspolitikernas rundhänta hantering av skattemedel kan inte vara bra för någon patients blodtryck.
Det kan till och med en kvacksalvare räkna ut.
Den ena gången är ett besök på vårdcentralen gratis, den andra gången kostar det 200 kronor.
Patientavgifterna tycks därvidlag lika slumpartat framtagna som Kenoraden.
Grunnar gör jag också över betalningsvillkoren.
”Du som behöver betala för ett besök på vårdcentral får hem en faktura efter ditt besök.”
Faktura! Var det inte det tidigare omnämnda högsta hönset i regionstyrelsen som nyss utlovade mindre administration inom sjukvården!
Det som nu kommuniceras ut säger något annat.
Det ter sig mer som en tjocknande pappersexercis än en nedbantad byråkrati.
Eller noga räknat:
Som sedvanligt opportunt kacklande.
Ponera att jag två gånger i veckan går på paraffinbehandling på min vårdcentral och vid varje besökstillfälle ådrar mig en räkning på 200 kronor.
Det blir många fakturor det. Och lika många förfallodagar att hålla rätt på.
Det är för mig ogynnsamt. Gynnsamt är att terapin lindrar artrosen.
Det enklaste för patienten är annars att kunna betala på plats på den besökta vårdcentralen. Kontant eller med kontokort.
Det hotar i gengäld Region Sörmlands i åratal gediget upparbetade byråkrati.
Därmed är det naturliga alternativet uteslutet. Vad betyder väl en otillfredsställd patientgrupp mot en tillfredsställd kår av pappersvändare.
Missar du att betala i tid hamnar du i klorna på Region Sörmlands egen kassako – Sörminkasso.
Den ordinationen synes sjukvårdspolitikerna belåtna med. Och som den rätta medicinen för den stackare som rört ihop alla sina fakturor.
Vi ”vanliga människor” får försöka finna lindring i Jesus ord på korset:
”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.”
För er som frågar er om karln aldrig ska komma till punkt ska jag nu verkligen komma till punkt. Byte av namn kan ha sina sidor även vad avser personnamn.
Kåsören bär som synes fädernenamnet König.
Det är alldeles korrrekt att det är en adelsätt.
Jag stammar dock från en oansenligare släktgren utan vapensköld i Riddarhuset.
Vi är sprungna ur den lantliga sörmländska myllan och känner oss mer befryndade med skrockande fjäderfän i ett ombonat hönshus.
Eller som Lagårdsanders filosoferade när han stod på öronen i dyngrännan:
”Olika faller ödets lotter.”
Min anfader lär för övrigt ha hetat Anders Johansson och var dagakarl på 1600-talet.
Sedemera ska han ha tagit knektnamnet König.
Det blev inte mycket till krigstjänst för honom.
Han ramlade ned i en brunn och drunknade.
Där ser man vådan av vatten som törstsläckare.
Därmed inte sagt att han skulle ha klarat sig bättre i livet med tillgång till ädlare drycker.
.