Lovsånger och klagolåtar

Ungefär följande har korrensponderats mig:

”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.”

Som om jag vore den värsta Jan Guillou. Den grandseigneur vars självupptagenhet är lika vida berömd som en gång travaren Ego Boy.

Det låter annars som ett uppslag väl värt att överväga, att ge offentlighet åt mina framgångar i livet. Det har jag gjort nu. Övervägt det hela.

Det skulle tyvärr bli ack så korta texter.

Jag är dålig på lovsånger, bättre på klagolåtar.

Det är alltid något, som bryggmetarn sa när han utmålades för att vara bakom flötet.

Det jag kan skryta med är att jag är simkunnig. Det har jag dock ingen nytta av alla gånger jag tar, och har tagit, mig vatten över huvudet.

Det aktade jag mig däremot för i simskolan på  1960-talet, doppa huvudet. Den fegheten skyller jag på badtemperaturen. Stenviksbadet i Oxelösund är inte direkt känt för ett tropiskt klimat.

Det gjorde det lätt att identifiera oss simskoleungar. Det var vi som konstant hackade tänder.

Det blev knappast bättre av att den tidens storsäljare i badkiosken var isglassen Igloo.

Jag utmärkte mig snabbt i simskolan. Såtillvida att jag var en riktig baddare på torrsim.

Det hjälpte nu dåligt när arm- och bentag skulle praktiseras i böljan blå. Detta trots korkdyna runt magen och simfrökens stålstång att greppa tag i vid behov. Det behovet var påtagligt. Och för vissa av oss snorgärsar oftare än för andra.

Som bekant ger emellertid övning färdighet. Förr eller senare. Och i mitt fall det senare.

Jag klarade till slut 25 meter på djupt vatten. Tillika med marginal. Detta i så måtto att isen inte han lägga sig vid badbryggorna i ”Stenvik”.

Den aktuelle korrenspondenten i ingressen menar att mitt ordplitande framför datorn måste räknas som en positiv duglighet. Jag vet inte det, ja. Nu senast skrev jag en not till Skatteverket och yrkade om ”befrielse från förseningsavgift” efter att jag blivit ett par dagar sen med att lämna in momsdeklarationen för 2021, som myndigheten inte alls tog någon notis om.

Tydligen var min avfattade skrivelse för otydlig.

Jag kan säga detsamma om Skatteverkets medsända information om hur man begär att det fattade beslutet omprövas eller överklagas

Den var inte heller så lättfattlig för den som aldrig gått kursen i byråkratsvenska och inte ens vet skillnaden på ompröva och överklaga.

Det underlättade mitt val. Jag lät saken bero.

Den tösabit vi då och då har ynnesten att få göra sällskap har börjat prata, på gott och ont.

Vid ett besök på Skärgårdsvåfflan i Oxelösund ville den lilla stjärnan uppmärksamma övriga bordsgäster på min närvaro och pekade på min korpulens åtföljt av ett frispråkigt: ”Stor mage”.

Den presentation rönte uppskattning. Detta av döma av leenden och skratt från alla inom hörhåll. Tyst för mig själv citerade jag Emil i Lönnebergas pappa Anton: ”Förgrömmade onge!”.

Häromsistens var föräldrarna och förevisade tösabiten på en ettochetthalvtårskontroll på Barnavårdscentralen, BVC, och erhöll sköterskans yrkesmässiga utlåtande: ”Ett friskt och välskapt barn.” Det ska man vara tacksam över. Absolut.

Min synpunkt är emellertid att det var en väl njugg och återhållsam bedömning.

Tösabiten är nämligen en lysande begåvning. Ett potentiellt geni. I varje fall i mina ögon.

Hon kan såväl läsa, skriva som räkna. Nästintill i alla fall. Det beror lite på hur snäll man är i betygsättningen. Enligt föräldrarna är jag partisk och tar till väl i överkant. För att inte säga att jag är överdrivet gynnsamt inställd till alla hennes hittillsvarande uppvisade förmågor.

Tösabiten är hur som helst en sanningens apostel. Jag tänker i det avseendet främst på det där uppriktiga utpekandet av min rondör.

Jag har förresten varit gräsänkling i en vecka, på gott och ont. Det också.

Det är för all del trivsamt att kunna bosätta sig i en bok. Ostört. Det är å andra sidan otrivsamt med den växande tvätthögen. Den är störande.

Gräsänkling betyder för övrigt: ”man vars partner är bortrest för en kortare eller längre tid”.

Här kan det på sina håll uppstå missförstånd.

Det finns män som lever i villfarelsen att gräsänkling är detsamma som ”vissa nyvunna friheter”. Ingenting kunde vara mer fel. Det brukar den från hemmet förlupna partnern göra fullständig klart. Detta innan deserteringen.

Den kvinnliga motsvarigheten till gräsänkling är gräsänka. Det finns i det fallet inga uttalade restriktioner vad avser ”vissa nyvunna friheter”.

Längre har vi inte kommit med jämställdheten.

Mina planer på en vilsam vecka ändras radikalt vid upptäckten av en handskriven lapp på köksbordet: ”Glöm inte att vattna blommorna”.

Vi har dylika prydnader både inne och ute.

Dessutom i mängder. Och av varierande arter.

Vi skulle kunna vara filial till Blomsterlandet.

Hur som helst löser det sig fint med växtligheten utomhus. Det tackar jag regnskurarna för.

Värre är det med krukväxterna inomhus.

Till synes vissna blommor som jag vattnar ser inte ett dugg piggare ut av den omsorgen.

Möjligen vattnar jag för mycket, eller för lite.

Mina fingrar har aldrig varit speciellt gröna.

Det blir ytterligare ett streck i räkningen när jag förväntansfullt öppnar kylskåpet och frysboxen. Där är det tomt. Eller ska man säga tömt.

Jag vill inte peka ut den från hemmets sysslor bortflyende men den kylväska hon kånkade på vid avfärden såg misstänkt tung ut. Det kan i och för sig ha sin förklaring i antalet kylklampar.

Nåja, matbutiker finns det gott om. Vissa måste man ha en kod för att få komma in i, andra måste man ett kvitto för att få komma ut ur.

Det var enklare förr. Det var på den tiden när Konsumföreståndaren hade en penna bakom örat och sirligt hälsade fruarna välkomna till butiken.

Dom äkta männen? Dom satt hemma och grunnade på veckans stryk- och siffertipsrad.

Därtill bestod middagsmålet i svenska hem och stugor av falukorv på längden och tvären.

Det var ingen som dog av den mathållningen.

Här kan tilläggas att det viktiga med falukorv inte är ingredienserna utan att korven är krokig. Ty det finns även rak falukorv. Den är å sin sida nästan lika illa tåld bland konsumenter som spenatsoppa med ägghalvor på ett barnkalas.

Det finns ändock en tydlig likhet mellan krokig och rak falukorv. Båda korvarna har två ändar.

Nuförtiden är rätt rätt på våra matbord vegetarisk pasta med champinjoner och halloumi. Den cypriotiska osten halloumi är jag lika reserverad inför som att lämnas ensam vid en trendig köksö. Tacka vet jag västerbottensost från Burträsk. Därmed inte sagt att även Cypern har sina fördelar. Den soliga turistön är så gott som myggfri. Det är inte Västerbottens myrmarker.

Det blev nu inget ärende till matbutiken.

Jag lyckas istället fiska fram en konservburk Abbas tonfisk i vatten ur skafferiet. Det är faktiskt en personlig favorit. Tonfisk. Och som sig bör i sitt rätta element. Vatten.

Det finns Abbas tonfisk i olja också. Den sorten har jag för egen del svartlistat. Mindre för att minska världens oljeberoende, mer för att den förutnämnda oljan smakar smörja.

Det blev förresten ingen tonfisk heller, inte överhuvudtaget. Jag hittade inte konservöppnaren.

Då vill det till att man är lösningsorienterad.

Det gav mig en god förevändning att uppsöka ett gatukök och beställa en grillad special med en rejäl klick räksallad som grädde på moset.

Det går att överleva på den kosten också.

Det gjorde i alla fall jag. Hela veckan lång.