det blir inte roligare än så här

Lumparlump

Lördag förmiddag.

Jag flanerar Västra Storgatan upp och ned och som allt som oftast utan mål och mening. Det är själva betydelsen av ordet flanera, att knalla runt på stan utan något som helst syfte.

Den sysslan är därtill en av mina mest framträdande förmågor. Jämte min uthållighet vad avser att nöta byxbaken på en kommunal parkbänk.

Vanligt hederligt slöande är underskattat.

Torparhustrun är av den motsatta åsikten.

Mina vilostunder blir därefter. Alltför korta.

Hur som haver. I vimlet på Nyköpings affärsstråk hör jag en liten gosse uttrycka sina funderingar inför sina föräldrar: ”Kan en hund halta?”.

Den vetgirigheten värmer mig inombords. Det visar att livet handlar om mer än lördagsgodis. Eller senaste Pokémon Go på mobilen.

Jag uppfattar aldrig om gossen får något svar på sin undran för i samma stund pockar en till synes vinddriven junker på min uppmärksamhet. Den arme mannens fråga är av en helt annan karaktär. Jag pekar in mot gallerian Axet.

Det är där Systembolaget har sina lokaler.

Han tackar chevalereskt för upplysningen. Jag begrundar i min tur om personen ifråga är hjälpt eller stjälpt av min välvilliga vägledning.

Det är det inte alldeles enkelt att veta något om.

Det ska tydliggöras att det är vitt skilda spörsmål, men något jag i alla fall med bestämdhet  vet är att en hund absolut kan råka ut för hälta.

Det kan i sin tur stå dig dyrt som husse.

Detta beroende på att hundförsäkringen i allmänhet har en självrisk som går jämnt upp med den månatligt utbetalda allmänna pensionen.

Då kan man tacka staten för bostadstillägget.

Befinnande mig i residensstadens kommersiella hjärta drabbas jag av ett anfall av köplusta. Det händer mig annars inte alltför ofta.

Vad jag kan dra mig till minnes senast i fjol sommar.

Den gången inhandlade jag en mjukglass.

Det var att strössla med pengar i onödan.

Glassen var inte i min smak. Utan utan smak.

Det medföljande sällskapet tyckte annorlunda.

Vovven slafsade i sig mjukglassen samt våffelstruten i ett nafs. Den gynnaren är sällan så noga med vare sig bouqueten eller etiketten.

Alltnog. Jag kliver med tillgjord klämmighet in i en köpgalleria och modebutiken Dressmann. Detta i hopp om att bli Dressed for Success.

Jag kommer ut med ett 4-pack kalsonger.

Det som i vårt svengelska tidevarv heter boxershorts.

Det för mina tankar till den engelsktalande dam som vid ett ärende på ett svenskt bankkontor möttes av banktjänstemannens uppmaning:

”Would you please show me your leg.”

Jag ska tillstå att jag har svårt att se mig göra någon som helst succé i införskaffade underbyxor. Eller för den delen i någon ekipering överhuvudtaget.

Det skulle i så fall vara i en tomtedräkt.

Barn uppskattar oftast till fullo den person som delar ut paket, alldeles oavsett den personens kostymering. Barn är bra på det sättet.

Dessutom får jag inte alltför sällan höra från min omgivning:

”Du är allt en riktig tomte du!”.

Det är snällt sagt. Det vill jag åtminstone tro.

Den nyss gjorda kompletteringen av mitt kalsonglager gör att jag erinrar mig min  värnplikttjänstgöring på I4 i Linköping. Där höll  försvarsmakten  med den påkallade lumpen.

Detta innefattande kallingar rymligare än samvetet hos sol och våraren Raskenstam.

Militärkalsongerna var i sitt ursprung vita. Det vita hade emellertid en tendens att vara mindre vitt efter att logementets 22 mannar med magar mättade med ärtsoppa och pannkaka brakat loss under nattsömnen. Ingen fara dock.

Vi var utrustade med försvarets gasmasker.

Hippfaktorn på inslagen i soldatgarderoben var överlag noll.

Det var ur den aspekten hopplöst att vinna en fjällas hjärta trots att man var uppstajlad i den stålgrå permissionsuniformen m/60.

Möjligen blev det nobben på grund av tygslipsen. Eller den tillhörande båtmösssan.

Härutöver var tävlan om östgötatjejernas gunst extra svår enär militärstaden Linköping med sina fyra regementen var rikligt utrustad med unga potenta män. Ja, det vet jag av naturliga skäl förstås inget om. Den eventuella avlingsdugligheten.

Dock kan jag berätta att en beväring tillhörande samma skyttekompani som jag verkligen träffade en dam. Eller mer exakt pedalen på hennes cykel. Och med ett skarpt varningsskott.

Den aktuella damen arbetade som husmor på  marketenteriet när hon en dimmig morgon cyklade in på området utan att hörsamma vaktens uppmaning:

”Stanna eller jag skjuter skarpt!”

Vakten gjorde sin plikt för fosterlandet och avlossade enligt instruktionen ett varningsskott. Husmor stöp i backen. Tack och lov oskadd.

Händelsen påverkade hela regementet enär husmor blev tvungen att borsta dammet av kappan och frukosten sinkades en dryg halvtimme.

Till försvarsmaktens heder ska sägas att man stod för reparationen av cykeln.

Jag blev för egen del kortvarig som skyttesoldat.

Jag var för valhänt i umgänget med vapen.

”Det vågar fan låta dig hantera ett vapen”, slog  den ansvarige furiren fast efter mitt första besök på skjutbanan. Jag siktade nämligen med fel öga.

Jag förstår inte upprördheten över detta. Det viktigaste måste väl vara att träffa tavlan.

Det gjorde jag dessvärre inte heller. Det kan ha berott på något fel på vapnets mekanism.

Det trodde nu inte furiren att döma av hans eldfängda gormande över min egenartade skjutteknik.

Kompanibefälens samlade omdöme om nyinryckte König efter bara en vecka i grönkläder var att jag gick i otakt med den militära disciplinen.

Tacka tusan för det. Jag är inte van vid att ryckas ur sängen av en furiös furir klockan halvsju om morgonen. Det skapar ingen vidare trivsel.

Hur som helst fråntogs jag vapen och tillhörande stridsattiraljer – men fick ha kvar hårnätet. Det var en finmaskig skapelse i nylon som rekryter med utpräglad så kallad hockeyfrilla anmodades att bära. Till den skaran i koaffyrens framkant hörde jag. Då.

Nu är jag inte längre i behov av någon hårprodukt överhuvudtaget.

Det skulle i så fall vara en diskret toupé.

Jag slussades iväg till Borensberg och en gudsförgäten förläggningsplats kallad Kvarn. Där ansågs jag förmodligen inte kunna utgöra någon fara för vare sig mig själv eller min omgivning.

Barackerna vid Kvarn härbärgerade något som benämndes målkompaniet vilket visade sig vara ett exklusivare namn på ett malajkompani.

Det var en hoper särlingar som gått under radarn vid mönstringen och vars intresse av övningar i fält stannade vid att sola sina bleka bringor i gröngräset samt att spela skitgubbe.

Där blev jag mottagen som en jämlike.

Detta trots min motvilja mot kortspel.

Jag hängav mig istället åt fysisk aktivitet. Då genom att vara en återkommande besökare vid sommardanserna i Borensbergs Folkets park.

Må vara att jag knappast nötte skosulorna på tiljorna. I den saken måste jag ge befälen rätt. Min taktkänsla lämnar en del övrigt att önska.

Det underlättar inte i vare sig foxtrot eller snoa.

Det var icke desto mindre en prövning att medelst Kronans cykel trampa iväg till dansbanan i Borensberg och på natten tillbaka till Kvarn igen.

Jag tänker på vådan med att ta bondpermis. Den risken var jag å andra sidan beredd att ta för chansen att stjäla en kyss av en fager flicka.

Det hände vid ett tillfälle i nämnda Folkets Park att jag också förlänades en kyss. En oväntad sådan. Utdelad av en i bygden erkänd flåbuse.

Mina arbetsuppgifter på målkompaniet vid Kvarn blev aldrig klarlagda.

Jag beordrades i alla fall direkt av en luttrad rustmästare att bege mig till transportförrådet för att kvittera ut en lastbil.

Det var enligt min mening en obetänksam körorder. Jag som kan uppleva en vanlig gräsklippare som svårkörd. Såvida den inte är handdriven.

Den senare har heller inga startproblem.

Den självsvåldige rustmästaren klottrade dock ned några rader på ett papper som intygade att jag hade behörighet att framföra tungt fordon.

Hux flux var jag i besittning av en lastbil!

Det kom aldrig några ytterligare direktiv.

Den oftast rödbrusige rustmästaren måste ha ramlat ur rullorna. Tydligen jag med honom.

Det var under återstoden av min värnplikt inget annat befäl heller som brydde sig om beväringen König. Inte om den nyssnämnda lastbilen heller.

Det gjorde min halvårslånga tillvaro vid Kvarn mindre betungande.

Värst var veckans tvättbyte. Jag har alltid varit kass på att byta påslakan.

Vad hände med lastbilen? kanske ni undrar.

Jo, den kom allt som oftast till användning när målkompaniets glada mannar packade ihop sig på flaket för badturer till Varamobadet i Motala.

Då var man populär på ”luckan”, kan jag säga.

Lika populär var jag inte vid “muck” och återlämnandet av fordonet. Gubbarna på förrådet muttrade något om missad service och försumligt underhåll.

Man kan sällan vara alla till lags.

 

 

Dela detta:

Kommentera detta:

8 svar

  1. Såja kåsören, nu blev det flyt i läsningen.
    Misstänker att Borensberg fortfarande inte hämtat sig sedan du tjänade kung och fosterland för drygt ett halvsekel sedan. Men kul hade du nog iaf.
    Vi ses på parkbänken!

    1. Tack, Lundell. Alla lumparhistorier fick inte plats. Du får höra mer när vi träffas på en av stadens parkbänkar.

  2. Hej Leif König.
    Min militärtjänst var helt annorlunda än din, men jag fick nog uppleva mer vad gäller hårdare tjänst, eftersom jag vill känna på vad min kropp tål.
    Jag beundrar din upplevelse i det militära, fast skillnaden verkar stor.
    Jag tjänstgjorde min militärtjänst vid fallskärmsjägarna i 28 månader, efter avslutning där tjänstgjorde jag i två år, som FN-soldat i Gaza.
    Nu förstår du kanske att jag har svårt att jämföra våra tjänster i Svenska armén.
    Tack för dina trevliga kåserier Leif.
    Jan-Olov Lekberg

    1. Hej, Jan-Olov. Tack för din återkoppling. Jag har kunnat ta del av militära bana genom dina publicerade bilder på Facebook, och kan faktiskt vara lite avundsjuk på alla din resor och upplevelser i Sveriges tjänst. Säkert både goda och mindre goda minnen. Gick det att backa bandet skulle jag nog valt en hårdare militär utbildning, inte minst med tanke på att jag senare i livet blev alltmer intresserad av fysisk träning och aktivitet. Som 20-åring beväring var jag dock en orolig själ och hade svårt med överhet och disciplin. Vad som kanske inte riktigt framkommer i kåseriet är att jag och mina ansvariga befäl var helt överens om min förflyttning till det så kallade målkompaniet (malajkompaniet) och jag hade under min tid på I4 faktiskt en god relation med befälskåren (vilket man möjligen inte kan tro av texten att döma).

  3. Alltid lika roligt Leif. Alldeles särskilt denna gång, eftersom jag känner igen en hel del. Jag gjorde nämligen lumpen på A1 i Linköping 1971/1972 och jag var också vid Kvarn ett antal gånger. Vi var också vid Hästholmen vid Vättern ett antal gånger. Vid ett tillfälle fick befälen för sig att vi skulle cykla hem till Linköping 8 mil. Vi var ju också vid Villingsberg ett antal gånger. Fortsätt för Guds skull med dina roliga kåserier.

    1. Hej Bengt, då låg vi inne samtidigt. I4 och A1 hade ju kasernerna bredvid varandra på garnisonen i Linköping. Kommer ihåg att ni på A1 hade tyngre pjäser att skjuta med och därav fick bege er till Hästholmen och skjutfältet där. Kul att du även varit i Kvarn.

  4. Trevlig läsning, själv låg jag i Karlskrona för att utbilda mig till kock men jargongen var nog lika var vi än gjorde lumpen.

    1. Tack Tommy. Det äger nog sin riktighet att jargongen var sig lik var man än gjorde lumpen. Trots allt tycker jag det var en trevlig period i livet. Kamratskapet var utmärkt. Åtminstone på min “lucka”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Affär som affär

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid

Läs vidare »

Spelmissbrukare

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga

Läs vidare »

Transpirationstransportmedel

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är

Läs vidare »

Valspråk i tiden

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som

Läs vidare »

Lovsånger och klagolåtar

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou.

Läs vidare »