Torparhustrun och jag bor i en stuga på landet.
Vi är lyckligt lottade. Vi har en egen odlingslott.
Och strängt taget. Vad mer behöver vi människor?
Det är i mitt fall en legitimerad naprapat. Min rygg är rak och stel som ett hammarskaft.
Torparhustrun tror i sin tur att hennes problem skulle rätta till sig med några lektioner hos en golftränare. Det skiljer oss båda åt. Torparhustruns aldrig sinande optimism.
Jag anlitar en renommerad naprapat i hopp om en förbättrad motorik i nacke, axlar och rygg. Min egen bedömning är att mina besvär till övervägande delen är självförvållade.
Det kostar på kroppen att hänga över snöskoveln eller stå med krökt rygg i trädgårdslandet, även om jag är noggrann med raster.
Det är ju en hörnsten inom fysiologin, vikten av vila och återhämtning.
Det ska man inte slarva med. ”Det är nog ingen risk”, muttrar torparhustrun.
Jag har i och för sig fått höra en annan förklaring till det onda i mina problemområden nacke, axlar och rygg. ”Det är bara latmasken som vill krypa ut”. Sånt är smärtsamt att höra.
Den kommentaren kommer från en person som borde avhålla sig från att överhuvudtaget uttala sig i den saken. Det närmaste han själv kommit någon form av kroppsarbete är väl i så fall när han petar tänderna efter kvällsmålet.
Den teori den anlitade naprapaten har är att mina spänningar i nacke, axlar och rygg kan härröra från min kroppsställning framför datorn.
Det kan för all del vara rätt och riktigt resonerat. Min hållningslöshet på skrivbordsstolen är att likna vid Sveriges NATO-linje gentemot Turkiet.
Det är då inte att undra på att huvudvärken infinner sig och både hos mig och svenska folket. Emellertid av olika skäl. Dock av samma orsak. Frånvaron av hållning.
Den vitsordade naprapaten visar sig vara en glad och finlemmad kvinna. Jag hade sett framför mig en forna tiders barsk baderska som sätter tänderna . . . ursäkta, händerna ska det självklart vara, i mina ömmande och oelastiska kroppsdelar. Ni ser, mina fördomar lär ingen kunna knåda ur kroppen.
Den nätta naprapaten är nu inte så nätt som hon kan verka. Hon har styrka i nyporna som en smedhalva. Och lägger sannerligen inte fingrarna emellan.
Det var en princip inom folkmedicinen redan på 1600-talet, ont ska med ont fördrivas. Den principen tycks än i dag leva kvar inom naprapatin.
Det är nu inte mycket att gnälla över. Det har sitt pris att få muskelknutar och triggerpunkter att mjukna. Det priset är därtill modest enär den besökta kliniken har avtal med Region Sörmland.
Sällskaplig som jag tror mig vara nämner jag det positiva med regionavtal för en soignerad herre i klinikens väntrum. Han svarar kärvt: ”Det är i alla fall ingen nackdel”. Det har han förstås rätt i. Och detta dessutom i dubbel bemärkelse.
Det börjar motigt. Det är min debut som vinterbadare och termobyxorna jag lagt på vänt på bryggan blåser i sjön.
Det förvånar mig näppeligen. Jag har bara haft tur en gång i livet. Det var när jag fick punktering på pojkcykeln, och det strax utanför verkstaden till Wallins Cykel & Sport.
Jag har förresten ytterligare ett par byxor med mig. Ofodrade dock. Och inte mer värmande om ben och bak än en stringbikini, antar jag.
Det stoppar inte en karlakarl från ett vinterdopp. Det stoppar inte mig heller fastän få antagligen skulle rösta på mig som årets he-man.
Här hemma i torpet duger jag emellertid. Åtminstone emellanåt. Det ska ju till någon att rensa golvbrunnen i duschen också.
Hur som helst är mitt förstlingsförsök som vinterbadare avklarat. Det blev en hastig historia. Det gick snabbare än för en munvig politiker att haspla ur sig ett vallöfte.
Det skulle dröja längre, avsevärt längre, innan kroppstemperaturen stabiliserat sig igen. Jag skakade som isbitarna i en drinkshaker.
Den påstådda anstormningen av endorfiner märkte jag inget av. Kanske hann aldrig endorfinerna samla trupperna på den korta tid jag var i kontakt med det iskalla vattnet.
Den ytterligare verkan, vid sidan av den plötsliga köldsmockan, jag märkte av efter att ha räddat mig upp på torra land igen var en lättare yrsel. Och inte alldeles olik den påverkan som kan kännas av efter intagandet av en välmixad whiskey sour.
Här känns det angeläget att tillägga att jag i takt med ålder och klokhet konverterat till sundhetens evangelium och numera föredrar mildare dryckesalternativ, som till exempel kamomillte.
Växtbaserade drycker anses överlag hälsofrämjande. Och framför allt väderfördrivande.
Det är uppgifter jag hämtat ur ”Hemmets läkarebok” vars första upplaga utkom i början av 1900-talet. Ett rikt illustrerat uppslagsverk över dåtidens krämpor och medicin. Och, kan man säga, en förlaga till nutidens medicinska rådgivning 1177.
Det vore övermaga av mig att fördjupa mig i kamomillteets egenskap som väderfördrivande. Det ska ändå konstateras att den evidensbaserade forskningen på området tydligt visar att gaser i magen förpestar många människors liv.
Den komplikationen gäller inte bara den uppblåsta person som diagnoserats med väderstinnhet, utan lika mycket närstående personer och grupperingar.
Häri ligger också problematiken. Det är ju inte alla som gillar att sippa på en kopp kamomillte. Då riskerar du istället att framstå som en miljöfara.
Den alternativa lösningen kan vara att även här ansluta sig till det redan befintliga EU-systemet. Jag tänker på handeln med utsläppsrätter.
Jag har en tidigare bloggtext, ”Nedtonat nyår”, skrivit om min kallelse för kalla vinterbad. Min nyligen överstökade debut som vinterbadare vid Stenviksbadet i Oxelösund gav ingen fullständig klarhet i min eventuella fortsättning som utövare av denna heta trend. Eller om man ska kalla det kalla trend.
Då var det ändå varmare i vattnet än på land. Detta enär min medförda badtermometer från Clas Ohlson visade på 3 plusgrader i vattnet och SMHI:s hemsida angav 2 plusgrader i luften och svag till måttlig västlig vind.
Det får man lita på även om januaridagen ifråga kändes bistrare än att tälta på polaris och permafrost vid Antarktis. Det säger jag utan att ha ett dugg på fötterna.
Vad jag minns har jag bara tältat en gång och det var vid Strömstugan en midsommarafton. Där var det få som frös, men desto fler hetlevrade midsommarfirare.
Beklagligt nog hade jag heller inget på fötterna vid nedsänkande av min knottriga lekamen i det kalla havet vid ”Stenvik”. Det borde jag ha haft.
Blodkärlen i mina stötdämpare i livet drog ihop sig som en störd tusenfoting. Mina tio tår antog en liknande färgton som Swix blå, om ni nu är bekanta med den klassiska kallvallan
Det ska jag åtgärda till en möjlig annan gång. Detta genom att införskaffa Moheda ulltofflor. Jag läser ur produktinformationen för filtskorna ifråga: ”Ullen ger behaglig värme till frusna fötter utan att fötterna blir för varma och börjar svettas”. Det sistnämnda lär knappast inträffa. Det var inte precis fotsvett jag oroade mig för när jag närmare granskade mina blåfrusna tår.
Helt ute på djupt vatten var jag trots allt inte. Jag hade nämligen placerat en grön Adidas-mössa på huvudet. Man vill ju vara rädd om det lilla man har, om man nu har något alls, vilket flera bekanta starkt ifrågasatte efter nyheten om att jag testat på inneaktiviteten kalla utomhusbad.
Den lättare yrsel som jag berättade om i början tyder på att Adidasmössan hade ringa betydelse vad avser att behålla kroppsvärmen. Huruvida huvudbonaden ifråga var till gagn för mitt potentiella förstånd får framtiden utvisa.
14 svar
Tältade inte du på Gotland midsommar 1971?
Det har du fasen rätt i, Christina. Norderstrands camping utanför Visby, tror jag minsann det var. Börjar misstänka att jag kan ha ”förträngt” ytterligare någon tältupplevelse i ungdomsåren.
Kul och fyndig läsning som vanligt. Din skrivning om att kamomillte nu blivit en favorit, såg inte jag komma. Minns barstolens glada tider med vitt med lite is i. Betyget som sig bör högt 9 av 10.
Tack Lundell, jag jobbar på för att nå upp till en 10:a. Jag skulle aldrig orka karta upp på en barstol idag.
Bra där Leif! När det gäller gaser i magen , har jag inga problem! Det är snarare andra i min omgivning som har problem med det!👍🙂😂
Tack, Lasse. Jo, så kan det också vara. Det är bara att gasa på . . .
Rekommenderar varmt Mohedas tofflor. Bästa tofflorna jag haft !
Tack Lena. Moheda-toffeln ser i alla fall skön ut på reklambilder jag sett på nätet. Prisvärda dessutom.
Strömstugan på 60talet var en riktig rysare vad jag kommer ihåg.
Du kommer ihåg alldeles rätt, Börje.
Häftigt kåseri som vanligt, Jag fattar dock inte varför du vinterbadar, kan det verkligen vara nyttigt?Strömstugan på midsomrarna i tält minns man ju, eller i alla fall en del av det. Det var väl inte många timmar man var i tältet i och för sig. Men kul var det.
Problemet är att inte jag heller fattar riktigt varför jag vinterbadar! Möjligen är det något slags självplågeri. Instämmer i att det inte var många timmar man tillbringade i tältet vid Strömstugan. Det var ändå midsommarafton.
Lite till sen till festen denna gång. Bråda dagar på sistone. Nästan så du blir bättre och bättre (fast det kan ju ändras snabbt!). “Det är nog ingen risk”, muttrar torparhustrun. Hahahahaa! Tack igen!
Ja du, Peter. Det är väl så att det alltid finns utrymme för förbättring men tyvärr också för försämring. Jag får hoppas på det förra.