Vi beger oss till Sörmlands museum. Här ska bligas på utställda NK-möbler.
Det är mest på torparhustruns bevåg. Gå på museum är för mig att gå en bit utanför boxen.
Den formen av estetiska njutningar känner jag mig omodern inför. Och i det närmaste museal.
Jag snubblar hellre fram på en stig i skogen.
Det intresset har jag gemensamt med vovven.
Jag vill ändå tillskriva mig en viss bildning och kunskap genom att åtminstone tro mig veta skillnaden på ett museum och ett mausoleum.
Det ena minner om gamla föremål i utdöende.
Det andra är en sorts minne över redan döda.
Det kan eventuellt uppfattas som en alltför förenklad distinktion. Helt korrekt är den kanske inte heller eftersom ett museum även kan vara ett konstmuseum där besökare kan studera förekommande ismer som impressionism och expressionism o.s.v. Däremot inte marxism.
Den nyfikne på den senare ismen får istället uppsöka biblioteket och låna ”Det kommunistiska manifestet”. Såvida den skriften inte är svartlistad. Eller om man ska säga rödlistad.
Jag har faktiskt en gång varit på ett konstmuseum, Thielska Galleriet på Djurgården i Stockholm. Det besöket gav ett bestående intryck. Då kanske inte främst Edvard Munchs ångestfyllda oljemålningar utan kaféets fyllda äppelmunkar.
Det säger antagligen mer om min oduglighet som konstkännare än om en konstnärs duglighet att jag kan ha svårt att se om motivet är penseldragarens hädangångna mormor eller en solnedgång över klapperstensfälten vid Byxelkrok.
Då är popkonstnären Andy Warhols konservburkar med Campells soppa mer i min smak.
Det är dock ingen ism utan kallas sop-konst.
Fel av mig. Det ska givetvis vara sopp-konst.
Det bekanta uttrycket att skönheten finns i betraktarens öga har aldrig stämt bättre än vid en utställning av samtidens konst i Paris 1905.
Den målning i salongen som rönte störst uppmärksamhet och uppskattning hos borgarskapet och konstkritiker var ”Och solen somnade i Adriatiska havet”. Som kolorist bakom tavlans färgfyrverkeri angavs signaturen J.B. Boronalis.
Det visade sig vara en i bar-, café- och konstnärstäta stadsdelen Montparnasse känd åsna!
Tre tillskyndare av konstnärlig smak och motståndare till den samtida konsten hade bundit fast en grov pensel i åsnans svans, doppat svansen i olika färgburkar varvid den betande åsnan utan hjälp svängt ihop en modernistisk målning.
Jag är som antytts här ovan ingen konnässör på området och kan tycka det vara uppfriskande med den formen av konstkupper à la Emil-hyss.
Det motsäger, enligt min mening, inte det faktum att åsnor trivs bäst ihop med andra åsnor.
Vi stiger in på Sörmlands museum och möts i entrén av en öppen planlösning vilket inkluderar restaurangen och den kvarstående och omisskännliga doften av lunchens serverade fiskrätt.
Det kan vara så att ventilationen i lokalen är ur funktion eller om mitt luktsinne är för känsligt.
Just i det här fallet för vitvinspocherad sejfilé.
”Börja nu inte gnäll med en gång”, viskar torparhustrun spejande efter lösöret från NK.
Varför viskar förresten alla på museer?
Jag begriper varför det är förbjudet att peta på gamla och ömtåliga föremål men kan verkligen vanlig samtalston få typ en spinnrock från början av förra seklet att falla sönder. Det kan jag aldrig tro. Men så är jag heller inte konservator.
Det som visas i flera rum på museet är möbler tillverkade vid NK-verkstäderna i Nyköping och ritade av tidens stora arkitekter och formgivare.
Det är så kallade praktpjäser. Vackra sådana.
Det är i alla fall vad torparhustrun och jag kan ana oss till. Vi har båda två uppnått en mogen ålder och i takt med åren blivit något skumögda.
Det hjälper inte till att NK-utställningen i sin helhet omgärdas av ett rembrandtskt ljusdunkel.
”Gnäll inte”, återgäldar jag lätt skadeglatt till torparhustrun när vi famlar omkring bland utställningens NK-snickrade bänkar och skänkar.
Sörmlands museum, av någon anledning en del av Region Sörmland, är ett modernt museum. Och ett i tiden allestädes använt formgrepp är utställningsytor försatta i en sorts halvmörker.
Här om inte annat en passande inramning för en i NK-kollektionen ingående fladdermusfåtölj.
Dåliga skämt är också skämt. Fast dåliga, då.
Hur som haver. Det ficklampssvaga ljuset riktat mot föremålen innebär för torparhustrun och mig den ogynnsamheten att vi endast till en del kan uppfatta det utställda bohaget, och än mindre läsa den tillfogade informationstexten.
Det kan vara småsint att kverulera över.
Det är ändå fri entré till utställningarna.
Vi såg emellertid betydligt bättre i museets kombinerade restaurang- och kaféavdelning.
Särskilt bra framträdde bordens kaffefläckar.
Måhända är jag att likna vid en gnällgubbe som surar över den nya Cocacola-korken.
Det kan jag köpa. Det är min rätt att få säga sanningen. Det som är min sanning, ska sägas.
Det för mig osökt in på nästa angelägenhet.
Butikskedjornas kassabiträden har inpräntats en ny approach inriktad på själva krängandet.
Det tidigare kundvänliga hej eller välkommen har bytts till det attackerande: Är du medlem?
Det får mig direkt att inta försvarsställning.
Vadå medlem! Jag är inte medlem nånstans, inte heller i Mensa Sverige eller Svenska kyrkan.
Det förra av lätt insedda skäl. Det är en förening för intelligenta människor. Beträffande ett eventuellt återinträde i kyrkan är jag beredd att återförenas med Herrens flock om nattvarden görs lite lättsammare, förslagsvis med ett lagom kylt rieslingvin och lättsaltade cashewnötter.
Jag hänger mig tills vidare till vad som kan beskrivas som ett allmänt välmående. Det som i sakrala sammanhang betecknas som andlighet, vilket nödvändigtvis inte är detsamma som att gå omkring i konstiga kläder och vara vegan.
Jag är själv ett exempel på det rakt motsatta och vandrar söcken som helg omkring bärande en standardiserad och totalt själlös kostymering.
Därtill föredrar jag en tournedo framför tofu.
Det råder nu ingen universell överenskommelse om ordet andlighets exakta definition. Det är bra det. I vår tid har annars alltför många svar på alltför mycket. Dessutom alltför ofta fel svar.
Under min stund på jorden mår jag gott av vårens första cykelutflykt i sällskap av en spröd sol. Det är för mig en sorts andlighet. Eller om det infunna lyckoruset mest beror på medvinden.
Just där och då spelar min upplevda inre ande mig ett spratt. Punktering. Solen går i samma stund i moln. Det gör även mitt solskenshumör.
Det är nog bra med andlighet på livets färd. Men. Ännu bättre är punkteringsfria cykeldäck.
Vid närmare eftertanke är jag faktiskt medlem i Kiladalens golfklubb. Vilande sådan. Jag ämnar emellertid göra comeback på golfbanan nu i vår, eller nästa vår, eller våren 2026, eller när lusten kanhända infinner sig. Och jag hittar golfbagen.
Butikskedjorna lockar allt fler att bli medlemmar med sockrade erbjudanden. Den affären vinner butikskedjorna på genom att man får värdefull information om oss prisjagande kunder.
Var den kund-datan sedan hamnar och hur den används vet vare sig vi kunder eller vinnaren av avslutningsfinalen av Vem vet mest i SVT.
Som sagt, vem vet? Plötsligt sitter du kanske framför en matchning från dejtingsidan Tinder.
Det kan givetvis vara på både gott och ont.
Min bojkott av butikskedjornas kundklubbar har förvånande nog vare sig inneburit att jag drabbats av djup depression eller personlig konkurs.
Detta trots att jag på kort tid fått se Icas stammispris på kassler och ÖoB:s superklipp på en varmluftsfritös till halva priset gå min näsa förbi.
Det kostar att ha principer. Det har jag råd med. Det är ändå torparhustrun som står för familjens handlande. Detta med ett viktigt undantag.
Jag har till och från ärende till ett ställe där inget butiksbiträde uttryckslöst frågar om medlemskap utan bemöter dig som kund med ett välkomnande ”Hejsan!”.
Det gör mig glad i sinnet. Eller om det beror på sortimentet – destillerade drycker.
14 svar
Härligt Leif och Glad påsk på dig och torparhustrun.
Tack, Gunilla. Detsamma till dig och de dina.
Återigen ett förstklassigt kåseri, med glimten i ögat.
Snart dax för ett möte på parkbänken. De har dock ej dykt upp ännu.
Betyget 8 av 10 påskliljor.
Tack Lundell. Det närmar sig vårens första meeting på bänkarna.
Så glad jag blir av det du skriver tack
Tack för att du läser, Ingegerd. Vad vore en kåsör utan läsare?
Härligt roligt kåseri som vanligt – ett av dina bättre tror jag. Jag kom på mig själv att skratta högt flera gånger. Jag kan tala om att jag har samma inställning till museer som du. Jag var en gång på Leksaksmuseet i Stockholm. Det var flera år sen och mina barn uppskattade besöket och det gjorde jag också faktiskt.
Tack för fina ord, Bengt. Håller med dig om att museer kan vara nog så intressanta att besöka.
Håller helt med dig om dessa meningslösa medlemskap. Men en sak som irriterar mig mer är alla enkäter som man förväntas svara på efter kontakt med olika firmor och myndigheter.
Senast var det bilprovning som efterfrågade min kundnöjdhet efter senaste bilbesiktningen.
Känner mig som en gammal grinig gubbe.
Hej, Mats. Kundenkäter får nej av mig också. Sedan må vi uppfattas som griniga gubbar, eller inte.
Glad Påsk Leif, förresten glad ska man ju alltid vara. Särskilt nu när vårsolen värmer och Bråviken glittrar
Detsamma till dig, Mats. Jag får väl bege mig ned till hemstaden Oxelösund för att se havet glittra. I Bergshammar är det dåligt med skärgård.
Tänk att de ligger så i framkant på Sörmlands Museum! A multi-sensory experience som det skulle kallas här, alla sinnen stimulerade på samma gång. Vad gäller äppelfyllda munkar är det väl knappast något fel på dem. Tack för ännu en trevlig stund!
Tack Peter. Museibesökare som vill bli upplysta vill nog gärna att lokalerna är upplysta.