Jag kan läsa och skriva. Det är mina viktigaste lärdomar i livet.
Då ska ni veta att jag köpte teliaaktier vid statens utförsäljning av Telia sommaren år 2000.
Den läxan lärde jag mig inte ett dugg av.
Nej, lika intelligent som en järnvägssyll hoppade jag på det framrusande börståget Diamyd.
Tvärsäkert lät landets aktieanlytiker oss veta att det var en enkel biljett till framtida jordisk rikedom. Aktieanalytiker är en illuster skara som siar om börsens upp- och nedgångar med samma träffsäkerhet som Saida Andersson.
Henne minns ni kanske. Fjärrskåderskan som i direktsändning i TV-programmet Café Luleå sa sig kunna hjälpa folk hitta sina borttappade saker och bortsprungna husdjur, som till exempel familjers älskade vädurskaniner. Inte f-n gick det inte. Lyckosammare i det hänseendet var räven.
Diamyd, vars börsnamn numera är Diamyd Medical, utvecklar läkemedel mot typ 1-diabetes. Det framstod då som ett framgångskoncept.
Eller för att vara vitsig: ett framgångsrecept.
Det enda lustiga i denna sorglustiga historia.
Min aktiepost i börsfavoriten Diamyd var aktningsvärd. Allt är som bekant relativt.
Mina tillgångar i övrigt stannade vid ett ägande av en högerstyrd sämre begagnad VW ”Bubbla”.
Den investeringen gav ingen vidare avkastning.
Bilen hamnade snart nog på skroten efter att jag övertalats att låta en ung dam övningsköra, varvid hon genast backade ned i dikesrenen.
Där är det svårt att träna landsvägskörning.
Desto enklare att öva sig inför SM i plöjning.
Tyvärr fick jag inget betalt, vare sig för den tillbucklade bilen eller den påbörjade körlektionen.
Diamyds framtagna diabetespreparat visade sig i tester knappt ha större effekt än placebo.
Utan förvarning kraschlandade börsraketen.
Värdet på mitt aktieinnehav i bolaget blev på bara en förmiddag mindre värt än en magnumflaska mousserande Herrljunga Äppelcider.
”Sånt är livet”, som Anita Lindblom trallade.
Eller för den delen som opera- och hovsångaren Jussi Björling en gång sjöng: ”Nu är jag pank och fågelfri, men tänker dock ej klaga”.
Det var i och för sig lätt för honom att sjunga.
Det var långt innan Diamyd blev en skräpaktie.
Min vän Björn har blivit landslagsman i fotboll.
Detta i landslaget för 70-plussare i gåfotboll.
Tydligen gjorde Björn debut i blågult vid försommarens EM i gåfotboll i franska Marseille, och efter endast en träning, enligt rapporter från gåfotbollslandslagets inre krets.
Det går fort ibland, skulle man kunna säga.
Björn och jag tillhörde Nyköpings BIS division II-upplaga under några säsonger på 1970-talet.
Björn var en anfallstalang och jag var till och från tillhörande lagets 13-mannafalang.
Mestadels fick jag sitta på avbytarbänken. Det hade jag inga problem med. Jag fick ju se matcherna utan att behöva erlägga entrépeng.
Dessutom fick vi sportdryck i halvtidspausen.
Jodå, även jag som med min placering på avbytarbänken inte förlorat nämnvärt med vätska.
Det har i efterhand förtäljts mig att jag i väntan på ett inhopp imponerade på den närvarande publiken med mina koncisa uppvärmningar: ett par snabba vevningar med armarna bakåt och framåt och några hastigt avslutande knäböj.
Det var även övningar som höll mig skadefri.
Det är å andra sidan ovanligt att bli justerad på avbytarbänken.
Bortsett från stickor i baken.
Vad jag hört är det bekymmersamt med rekryteringen till gåfotbollslandslaget för 70-plussare.
Krämporna på aktuella spelare är fler än det finns knäskydd att uppbringa i hela Sverige.
Det gör att förbundskaptenen tacksamt tar emot tips på tänkbara reserver och att ytterligare en vän till mig tillfrågats om intresse av att ingå i nämnda landslags haltande spelartrupp.
Min väns tidigare meriter inom bollsparkeriet är spel i IFK Oxelösunds tröja där han främst utmärkte sig genom ett ansenligt antal gula kort.
Det ska tillstås att han i viss mån även var till god nytta för laget som löpstark yttermittfältare.
Den har han ingen glädje av idag, löpstyrkan.
Det handlar ju den här gången om gåfotboll.
Nu funderar jag själv på att gå med och träna gåfotboll med ”Bissarnas” slocknade stjärnor.
Det kan vara ett första steg till landslaget. Eller till en muskelbristning och taxi till akuten.
Det förra vore att föredra eftersom det ryktas om ett VM i gåfotboll i London sommaren 2024.
Där kan min rutin komma blågult till gagn.
Det är nog ingen större skillnad här och där.
Jag anspelar därvidlag på avbytarbänkarna.
Vissa av mina gamla så kallade lagkamrater från förr menar att gåfotboll skulle passa mig.
Då underförstått att jag inte var mycket för att springa på planen på den tiden heller.
Det vill jag varken bekräfta eller dementera.
Jag kan i alla fall medge att min matchtröja sällan behövde tvättas. Såvida det inte regnat.
Vi får se hur det blir med mitt eventuella deltagande i gåfotbollen. Min vänsterfot är numera stelopererad och behäftad med två långa skruvar.
Jag tror att det kan utgöra ett handikapp.
Detta vid sidan av en miserabel högerfot.
Härförleden var jag på filmpremiär. Det är sällan förekommande. Åtminstone för min del.
Jag känner mig som något katten släpat in i sällskap med vana premiärlejon vässade till tänderna i eleganta haute couture-utstyrslar.
Eller i alla fall i vädrade helgdagskläder.
För egen del kör jag med Adidas outfit.
Detta oavsett söckendag eller söndag.
Jag har en gång gått på en röd matta.
Det var som volontär på en tidnings sportredaktion. Jag var utsänd att bevaka en brottningsträning och råkade oförsiktigt snedda över en utlagd brottarmatta. Den var röd. Ilsket röd.
Den fadäsen renderade mig en skarp tillrättavisning av lokalens trikåklädda atleter. Jag uppmanades att ta av mig mina oborstade lågskor.
Den tillsägelsen fick mig att direkt hamna i parterrläge. Det betyder underläge för er som kanske inte helt har greppat brottarterminologin.
Jag vill hävda att det prekära läget var orsak till att mitt brottarreferat aldrig nådde läsarna utan hamnade i sportredaktionens papperskorg.
Man kan i det fallet säga att jag föll på eget grepp.
Det som nu förevisades auditoriet på Sörmlands Museum var ”Nille på Ringsö”.
Det är en dokumentärfilm vars uppkomst och tillkomst stavas Ulf Bertilsson. Nyköpingsjournalist med en envishet att likna vid en istadig märr.
Det hade sannolikt inte gått att hitta finansiärer till filmen utan ”Uffe Bertils” förmåga att vid varje tillfälle tolka ett nej som ett presumtivt ja.
Ulf Bertilssons image kan nog för en utomstående föra tankarna till sagan om ”Snövit och de sju dvärgarna” och därstädes karaktären ”Butter”.
Det kan enligt min mening ursäktas av hans uppväxt i Eskilstuna. Gnällbältets epicentrum.
Dokumentären skildrar öbon Nils ”Nille” Kjellbergs karga liv i den sörmländska skärgården.
Det rådde Beatleshysteri i Sörmlands Museums foaje inför premiärvisningen och även inför den hastigt utannonserade extraföreställningen.
Tumultet fick ”Butter” att bjuda på ett och annat oväntat smajl enär biljetterna försvann som smör i solsken. Därtill hade han dagen till ära vattenkammat sin annars oftast ostyriga kalufs.
Min bekantskap med Ulf Bertilsson gjorde att jag var inbjuden till galapremiären som VIP-gäst.
Det ska översättas med Mycket Viktig Person.
Det är inget epitet jag är särskilt van vid.
Däremot har det ibland hänt att jag kallats viktigpetter. Men det har visst en annan innebörd.
Det var för mig ett tveksamt alternativ att gå förbi hela den väntande kön, om än utsedd av ”Uffe Bertil” som en för dagen Mycket Viktig Person. Det kunde i så fall tänkas att kön buat.
Det hade just varit en snygg entré att göra.
Jag vände och åkte tillbaka hem istället.
Jag får se ”Nille” på Ringsö” en annan gång.
Då utan tillägget Mycket Viktig Person.
28 svar
Så det var på avbytarbänken min herre slipade sin skarpa observationsförmåga. Äntligen en förklaring till varifrån alla dessa välskrivna och underhållande spalter kommer från.
Avbytarbänken är min bakdel väl bekant, Peter. Inhoppen i matcherna få och korta. Nåja, vid ett tillfälle var det bortamatch i Östersund i slutet av oktober, någon minusgrad, kylig vind och snöflingor i luften, när jag fick chansen att hoppa in i matchen i 85:e minuten. Det tog en stund att få av sig dubbla overaller i det bistra klimatet vilket gjorde att det bara återstod någon enstaka minut när jag huttrande i kortbyxor stod redo vid sidlinjen. Jag hann lagom komma in på planen när domaren blåste av matchen. Turligt nog fanns det bastu i omklädningsrummet.
När bakdelen blir en fördel. En framtida titel kanske.
Lägger den på minnet, Peter.
Tack herr Köning,en njutningar läsa din bravader till en lika nyutfull frukost.
Tack, Mats. Ryktet förtäljer mig att du legat på fältskärns bord och fått en ny höft. Hoppas få se dig i någon träningslokal snart.
Jag är också helt emot dikesrenar, de borde förbjudas. Jag har besökt de ett par gånger. Speciellt i Norrbotten kan de bara helt plötsligt hoppa upp på vägen utan förhandsmeddelanden.
Du kan långt mer än både skriva och läsa på samma gång Leif. Du bist ein König, wie man in Deutschland sagt.
Du kan vara jävligt rolig, du är social och har en lysande begåvning för detta, du är ruinerad men har fortfarande kläder kvar på kroppen, du har ett hjärta och du har en torparfru … jaja nu får du inte mer beröm för då går du väl och tittar i mobilen nästa gång vi möts på stan.
Det känns ibland som jag levt hela mitt liv i en dikesren, Göran. Och därtill långt bortom allfarvägen. Men skam den som ger sig. Det gäller i det moderna samhälle vi lever att försöka klättra upp ur dikesrenen och brösta sig fram i rampljuset. Vad jag nu ska där att göra! Den dag du ser mig med en mobil i handen har veckan två måndagar och dit är det förmodligen långt.
Som vanligt får kåsörens kåserier mig att dra på smilbanden och minnas tider som flytt.
Ser framemot november kåseriet redan. Betyget 9 avbytarbänkar av tio möjliga.
Tack Lundell. Det vore väl fasen om jag inte nån gång ska nå upp i betyget 10!
härlig läsning..viktiga personer för mig va Ludde Dahlström och Lars-Åke “mutti# utan dem hade ja inte vart där ja är i dag…
Två fantastiska idrottsledare. Det är många idrottsgrabbar i Nyköping som har såväl “Ludde” som “Mutti” att tacka för mycket, alla blev inte fotbollls- och hockeystjärnor men fick tack vare dessa två ledarprofiler en uppväxt i bästa idrottsliga kamratanda.
Lystrar denne gåfotbollande Björn måhända till efternamnet Karlsson ?
Nästan rätt, Hasse. Björn föredrar Carlsson.
Har ett minne av en match mellan IFK å Näsby då en högerback försvann i ett dike som omgav planen.Det var mycket kul i början på 70talet.
Den matchen minns jag väl, Börje. Möjligen beroende på en 5-målsskytt i IFK-tröjan. Tror han hette König, någonting . . . Kjellberg fick ihop fyra pytsar och en snabb IFK-flyer vid namn Börje Stark lyckades peta in ett mål vid 10-2-segern till IFK. Kul som attan, för en gångs skull –– eftersom vi oftast hade en förunderlig förmåga att åka på däng ute i bygderna.
Jag har för mej att det var med sträckt vrist i botten.
Ha, ha, jodu, Börje. I det fall det var med sträckt vrist är det väl troligare att bollen hamnade på landsvägen ovanför Näsby IP.
I bortre I krysset skulle det va.
Jo, i bortre krysset siktade man ju alltid, men tyvärr var det sällan bolluslingen var med på noterna.
Jätteroligt som vanligt, Den här Björn Carlsson spelade väl ett tag i Djurgården om jag inte minns fel. Jag kan säga, helt oviktigt, att jag också köpte Telia-aktier när det begav sig. Det var ju bara klart att dom skulle gå med vinst. Jag tror jag köpte för 90 och fick sälja för 65. Ett annat råd jag fick var att köpa aktier i Gota Bank en gång i tiden. Vad hände – jo konkurs.
Det är riktigt, Bengt. Ett år vann Björn skytteligan i division II norra (då landets näst högsta serie efter allsvenskan) och Djurgården var snabba att värva den målfarlige Carlsson. Beträffande teliaaktierna, som beskrevs som den nya folkaktien av näringsminister Björn Rosengren, var tilldelningen max 200 aktier per köpare. Nu hade jag en framåt rådgivare på banken som på något sätt lyckades utverka 400 teliaaktier till mig, och det “klippet” sa jag gladeligen ja till. Det var ingen lysande affär, om jag säger så. Och rådgivaren hörde jag heller aldrig av någon mer gång.
Din körlektion gjorde underverk och inga mer dikeskörningar.
Glömmer det aldrig, Marita. Mycket kul hade vi i ungdomens dagar.
Fotbollsspelaren med de många gula korten från IFK Oxelösund heter Tommy L inte att förväxla med Janne L. Om lyckan står oss bi blir det tre Nyköpingsspelare som representerar + 70 landslaget i gåfotboll i VM i England nästa år. Häng på Leif så for vi med en Oxelösundare också i laget. Några skruvar i foten har aldrig varit skäl nog för att utebli från träning och match
Jag är tveksam, “Björne”. Jag håller inte samma professionella fotbollsnivå som måltjuven Björn Carlsson och fysisk starke Tommy Lindhe. Möjligen är jag bättre än dig Björn på att sälja adventskalendrar (dom du tilldelades att sälja av Bissarna låg ju mest och blev solblekta i hatthyllan på bilen) men det ser jag inte direkt som en merit för landslaget. Träffade Lindhe häromsistens och han visade upp en bild på er båda skrudade i blågul landslagsdress. Jag får ta med autografblocket nästa gång vi ses. PS. Nej, VM i England är nog inget för mig. Därtill är såväl min fysiska status som engelska för klen.
Den enda autograf som utväxlats mellan dig och mig är den jag har fått av dig som dedikation i boken Det stod inget om morsor i Domarboken.
Låt det stanna där. För övrigt är boken mycket läsvärd. Rekommenderas varmt om det finns ex kvar att sälja?
Ha, ha, jag har mycket glada minnen från vår tid i Bissarnas fotbollsdress, Björn. Och varje gång vi träffas (tyvärr inte så ofta nu för tiden) är det som att flyttas tillbaka till ungdomsåren i Nyköping. Min fortsatta författarkarriär tycks emellertid gått i stå trots att du i annat sammanhang vänligt nog efterfrågat fler publikationer från mitt håll. Kvarvarande exemplar av “Det stod inget om morsor i domarboken” förvaras i ett par kartonger i ett förråd och finns till försäljning för hugade köpare, såväl böckerna som kartongerna.