Nedtonat nyår

Vi tjoar Gott nytt år!

Men jag tvivlar.

Det finns i mitt dna.

Det tunga svårmodet.

Emellertid ser jag fram emot när knopparna brista. Det gör inte ont. I alla fall inte i mig.

Det har sin orsak i att jag sedan i fjol har kvar en påse 50 liter kogödsel. Den hoppas jag nu kan komma till användning vid vårens ankomst.

Det kan gräsmattan må bra av. Eller vad vet jag om trädgårdsskötsel. Egentligen ingenting.

Jag vet dock numera vad en jordfräs är.

Det är alltså inte en högerback i fotbollens lägre vegetationer, vilket man skulle kunna tro.

Jag vill med emfas hävda att dom gör samma jobb. Och lika effektivt. Skillnaden är kostnaden.

Jordfräsen går väl på fem sex tusen. Högerbacken nöjer sig mestadels med en Loranga.

Det ska också sägas att det är olikheter i terminologin. Jordfräsen luckrar upp jorden. Det gör även högerbacken men i det fallet kallas samma moment av okända skäl för glidtackling.

Det är dags att göra bokslut för 2022.

Det är ingen rolig läsning för en gnällgubbe som jag som mest finner glädje i skadeglädje.

Det tar sin tid innan jag hittar något positivt.

Jo, jag fick i somras ett ormbett i handen som vid en okulär besiktning visade sig vara ett vanligt myggbett. Det var väl i så fall det positiva.

Plus att gräsklipparen startade. En gång.

Tomten var tidigt ute i år och gav kungen höjt apanage med 18 miljoner kronor. Tänkt som öronmärkta penningar till ett konungsligt kalas kommande år. Huruvida den klappen kan anses bra eller dålig beror måhända på om du kan tänkas finnas med, eller inte, på gästlistan.

Vi tankande undersåtar fick 14 öre. Vid pump.

Det motsvarar vid pass en droppe. Knappt.

Den måttliga tilldelningen till landets alla bilister var som att hälla bensin på brasan. Det är emellertid inget att tappa be(n)sinningen över.

Det är inte allt som kan räknas som räknas, och inte allt som räknas som kan räknas.

Det kan jag tycka är vist sagt, men så är det heller inte jag som står bakom den visdomen.

Det är Albert Einstein, och vi har inte särdeles mycket gemensamt. Allra minst medaljmässigt.

Han tilldelades nobelpriset i fysik 1921.

Jag har ett simborgarmärke från 1963.

Julklapparna ovan är tillsnickrade vid tomteverkstan i Rosenbad. Låt vara att där går utdelade julgåvor under rubriken fördelningspolitik.

Nu vill jag inte uppfattas som missunnsam. Det väntar säkert även vargatider för landets regent.

Det kostar ändå en och annan riksdaler med uppvaktning och uppassning och att hålla hov inför till Kungliga slottet inbjudna notabiliteter.

Då räcker inte garantipensionen. För er som undrar är garantipensionen ett grundskydd till den som haft liten eller ingen arbetsinkomst alls.

Veckorna innan jul gjorde jag mig ärende in till Telia-butiken i Nyköping. Jag ville säga upp det sportpaket som ingick i mitt TV-abonnemang.

Det visade sig omöjligt. Hur det nu är möjligt.

Du är alltså välkommen till Telia-butiken för att teckna ett abonnemang men ovälkommen i butiken om du önskar avsluta samma abonnemang!

”Vi kan inte tekniskt göra det. Du måste kontakta vår kundtjänst eller också boka en telefontid”, förklarar frankt försäljaren i Telia-butiken.

Tekniskt ogörligt! Jag som inbillat mig att Telias verksamhetsområde är just telekomteknik.

Nu får man istället intrycket av att Telia fortfarande heter Televerket och kommunicerar med kunderna genom den gammaldags telefontråden.

Mitt skäl till att vilja säga upp sportpaketet är att Telia ersatte fotbollen i Premier League med bland annat gamla svenska filmer i SF-kanalen.

Jag vill så att säga hellre se gutten Erling Haaland vräka in mål än att höra knohultarn Åsa-Nisse prata gnetigt smålandsmål.

Telia-butikens samlade personalstyrka är emellertid enig. Jag förvägras min begäran att på plats i butiken få mitt abonnemang uppsagt. Det låter sig inte göras, upprepas unisont. Hur jag än framhävdar. Och framhävdar gör jag. Jag garanterar.

Jag skulle vilja påstå att jag argumenterar med samma sinnesfrid som en fotbollsspelare vid ett feldömt inkast. Då fattar ni som tittar på fotboll.

Ni andra får föreställa er hur en uppretad gamling uppträder ställd inför den moderna tidens bondfångeri.

Jag tvingas lämna Telia-butiken i ogjort ärende.

Jag kan riktigt känna den unga butikspersonalens medlidsamma blickar i min rygg och deras tankar om mig som en lätt förvirrad farbror som gått vilse från något av Nyköpings äldreboenden.

Vad jag tänker själv lämpar sig inte för tryck.

Det är inte utan att jag anser Telia lika skenfagert som en gång sol-och-våraren Raskenstam.

Detta till förfång för företagets kunder. Eller i det senare fallet till förfång för förförda kvinnor.

Mina mungipor är formade likt en uppspikad hästsko på torpdörren när jag skriver ett brev till raskenstamföretaget ifråga med en ny begäran om uppsägning av det nämnda sportpaketet.

Det är enligt den rekommendation jag fått till mig ett rekommenderat brev. Portot uppgår till  102 kronor. Postnords vd ska ju leva hon också.

Hon tjänar drygt 800 000 kronor. I månaden.

Det svar jag får från Telia är att min begäran inte kan hanteras då det saknas kunduppgifter.

Svarsbrevet är undertecknat ”Ha en fin dag”.

Jag sänder ett nytt rekommenderat brev med alla kunduppgifter som Telia kan tänkas, och inte kan tänkas, behöva för att avsluta abonnemanget. Portot är även denna gång 102 kronor.

Postnords vd måtte kunna öppna champagnen.

Jag har i brevet varit tydlig med att jag även vill ha en skriftlig bekräftelse på uppsägningen.

Det får jag emellertid aldrig någon från Telia.

Det är antagligen tekniskt ogörligt. Det också.

Hur vi firar nyår i torpet? Torparhustrun och jag befinner oss på det steg på ålderstrappan där det sällan förekommer partyhatt, blåstutor och bubbeldryck utan nyårsfesten kan bättre beskrivas som ”The same procedure as every year”.

Jag kliar vovven bakom öronen och lyssnar på väderleksrapporten i P1. Eller ibland i omvänd ordning. Det kan ju vara kul med lite omväxling.

Tolvslaget! Vid det (s)laget har jag lagt mig.

Vildare än så blir inte vårt sylvesterfirande.

Jag ska inte glömma nyårssupén. Torparhustrun är en fena på fisk och sätter extra piff på  den luxuösa hummersoppan och gösen i ugnen.

Min insats i förberedelserna är modestare. Jag placerar ut bordstabletterna med nyårsmotiv. Den dekorationen i festligheterna ska inte underskattas. Jag ställer även fram krydstället.

Det är sådan jag är, och alltid varit.

Hjälpsam med hushållssysslorna.

Den dryck vi undfägnar oss är alkoholfritt vitt vin av märket Jakob´s Creek. Det blir man inte uppkäftig av, men man är pigg och vaken till  nyårsdagens backhoppning i TV. Varför nu det skulle vara av vikt. Backhoppningen, menar jag.

Vi är däremot inga fan av fyrverkerier. Vi har svårt att se vitsen med självutnämnda ”fyrverkerimästare” blinda för vådan av att skjuta smällare och raketer utan en susning om i vilket väderstreck fyrverkeripjäserna tar sin väg.

Det är bara att inse att vi alla har våra lustar.

Jag gillar till exempel vinterbad. Åtminstone det jag läst om vinterbad. Provat har jag aldrig.

Det kräver ett mått av mod inser jag modlöst.

Jag räknar dock kallt med att en gång i framtiden hasa mig ned i en isvak och nollgradigt vatten. Frågan är bara hur jag ska ta mig upp igen.

Det brukar vara ont om badstegar på vintern. I alla fall i anslutning till vattnet. Vad nu badstegar gör för nytta uppkastade på landbacken.

Det är inte heller särskilt troligt att det just i den stunden händelsevis skulle dyka upp en godhjärtad medmänniska – därtill med långt medlemsskap i Svenska Livräddningssällskapet.

Vi får väl se hur det blir med vinterbadandet.

Det är i den frågan med mig som med korpral Gifting i Orsa kompani: Jag lovar inget bestämt.

Tills vidare duschar jag kallt. Och kort. Det är knappt kroppen hinner bli blöt. Det gör att handduken är lika torr efter som före jag torkat mig.

Det sparar hushållsel, dels förbrukar vi mindre varmvatten, dels behöver vi ingen handdukstork.