det blir inte roligare än så här

Nu och då

Det är en rätt så ny rit i vårt land. Juldagen har blivit en återvändardag.

Det vill säga inte för min egen del. Oxelösund saknar lokal för ändamålet.

Det är inget alternativ att nöjeslystna hemvändare träffas på bänken utanför Ica Kvantum. Det blir åt helsike för kallt om ändalykten, vilket kan övergå i blåskatarr. Och det vore just snyggt att drabbas av ohälsa när man är tillbaka i hemstaden för att hälsa på.

Jag är överlag tvehågsen inför nya jultraditioner. Lika tvehågsen som inför Newtons lagar.

Den krassa verkligheten är att i skolan och inför fysikens principer gick mina hjärnceller vilse i skallen. Eller om det var en bristvara hos mig. Hjärnceller.

Hur det än är med den saken förbluffade jag lärare och klasskamrater i högstadiet på Frösängsskolan i Oxelösund med en fyra i betyg vid ett skriftligt fysikprov.

Det visar att det lönar sig att fuska. Men inte i längden. Det blev jag varse när jag vid skolavslutningen studerade mitt avgångsbetyg i ämnet ifråga.

Juldagens firningsämne är Jesu födelse. Eller var åtminstone på den tiden tumreglerna i livet var “Tio Guds bud”. Det är det visst inte längre.

Det vi kallar selfiegenerationen tar hellre del av inläggen i iPhonen än inskriptionerna på Moses stentavlor. Det kan man till vissa delar begripa. Texten på stentavlornas är nämligen på hebreiska. Det är svårt nog, och inte blir det enklare av att det hebreiska skrivsystemet enbart använder konsonanter. Det är en språklig utmaning att jämföra med att kunna läsa fler rader än den översta på optikerns syntavla.

För en gråstarrspatient.

 

Gud ska veta att jag själv är en sällan sedd besökare i kyrkbänkarna. Det vet han säkert också. Eller hon.

Jag kan i alla fall hjälpligt min Pater noster. Det är latin för bönen Fader vår.

Min vetskap om hur man anropar Vår Herre, och för all del även mina kunskaper om språket i det forntida Rom, borde räknas mig till plus när livet en gång ska ska summeras.

Det vore i så fall välkommet i den annars långa raden av minustecken.

Bibeln är förresten en av dom mest lästa böckerna genom tiderna. Den Heliga Skift har utgivits i upplagor som med bred marginal överträffar Jan Guillous samlade författeri.

Jan Guillou är förresten ett kapitel för sig. Han verkar vilja se sig själv som en gudagiven gåva till mänskligheten, varvid bibelordet infinner sig: ”Låt någon annan prisa dig, gör det inte själv”.

Beträffande jultraditioner avstår jag julmust. Detta till förmån för den, i alla fall för mig, nästintill religiösa upplevelsen av den överjästa smaken av Kopparbergs Gammeldags Svagdricka.

Jag ser mig i det fallet som en tung traditionsbärare. Jag blir heller inte lättare av att kolka i mig den näringsfattiga men ack så sockerrika svagdrickan.

Det måste ändå betraktas som viktigare att missionera om den gudagoda maltdrycken ifråga än att trängas i TV-soffan för att åskåda en animerad anka i sjömansblus. Vilket kulturmörker!

Det finns som sagt ingen nöjeslokal i Oxelösund där tillfälliga hemvändare under juldagen ohejdat kan leva ut sina tygellösa lustar. Det kan man tycka är synd.

Jag är å min sida mer inne på att man bör akta tilldragelsen av Jesu födelse. Det känns bättre. Om inte annat dagen efter.

Juldagen ska vara en dag för eftertanke. Möjligen går det an att ta en Aladdin-pralin. Eller knäcka en hasselnöt. Större utsvävningar än så passar sig inte.

Vem skulle inte i arla morgonstund vilja spänna hästen för släden för att fara till juldagens julotta. Ja, kanske inte precis jag. Jag har nämligen aldrig haft något håg till att stiga upp i ottan. Därtill saknar jag både häst och släde. Det kan förresten göra detsamma. Jag skulle ändå aldrig hinna fram till kyrkan enär jag aldrig selat på en häst och slädar lämpar sig synnerligen dåligt för barmark.

Det finns i och för sig optimister som tror på vinterväder. Det är i så fall att anta att julottan ställs in. Det är i rådande tider för dyrt att värma upp kyrkorna.

Det lär under sådana betingelser knappast räcka med att gå med kollekthåven. Lösningen skulle kunna vara att etablera kontakt med Gud om elprisstödet.

Juldagen följs av annandag jul. Det är ytterligare en röd dag att slå ihjäl innan det blir grå vardag igen, även om det i den kända visans omkväde hävdas ”Och julen varar än till påska”.

Detta är rakt inte riktigt. För däremellan kommer faktiskt semikolonets dag den 6 februari.

Det är i belästa litteratörers ögon ett skiljetecken som kräver stilistisk mognad hos skribenten. Därav frånvaron av semikolon i denna spalt.

Annandagen ska inte förväxlas med Annadagen. Den infaller veckorna innan jul. Den dagen var en viktig hållpunkt vid julförberedelserna i det gamla bondehushållet.

Det är emellertid ingen tradition jag efterlever. Jag försöker istället hushålla med krafterna.

Det är ett förhållningssätt som får den julstökande torparhustrun att kasta mörka blickar på min arma person där jag vilar ut i snarkofagen.

Dock är det jag som lagar Janssons frestelsen. Som alla vet julbordets oöverträffade délicatesse. Den tillagningen kräver en konstnärs hand.

Detta vid sidan av en hyfsad potatisskalare.

Det hörde Annadagen till att matmor lade lutfisken i vatten och på Alexanderdagen i lut.

Det behövs inte idag. Nuförtiden har vi Icas färdiglagade förpackning av förevarande julrätt att luta oss mot. Detta med viss risk för att den är slutsåld och lutfiskentusiasterna tvingas stå där långa i ansiktet.

Det fanns på annandagen under mina tonår möjlighet att endera gå på bio eller annandagsbandy. Tillkommit har numera julrean som startar i samma stund som du slitit pappret av julklappsslipsen.

Julrean innebär att man kan köpa klädesplagg man inte har behov av för halva priset. Det gör att man kan bortse från att det som reas ut är i storlekarna XXXS eller XXXL.

Det är inte hela världen om den fyndade pullovern antingen enbart räcker ned till naveln eller är lika rymlig som en tom potatissäck i juteväv.

Det har fallit mycket snö på backen sedan den annandagen en kamrat och jag beslöt att gå på bio och se filmen ”Bränt barn”, en dramatisering efter en roman av författaren Stig Dagerman.

Vi var därtill fullkomligt eniga i valet av film.

Möjligen påverkade av ryktet om nakenscener.

Vi blefvo högeligen besvikna. Ty kärleksakterna voro av det kyskare slaget.

Handlingen var i övrigt inte heller vad vi var vana vid från ”Den gode, den onde, den fule”.

Huvudrollsinnehavaren Hans Ernback var kort sagt ingen Clint Eastwood, enligt vår recension.

Den för tiden populäre Ernback kom så att säga aldrig till skott i ”Bränt barn” trots att han annars var flitigt anlitad som ”förste älskare” i 1960-talets gladporrfilmer.

Helt bortkastat var dock inte biobesöket. Min kamrat och jag njöt i fulla drag av varsin Nickelstång med fruktsmak.

Jag gick även på annandagsbandy. Det gjorde alla som i sin ägo hade en så kallad ”bandyportfölj”. Det hade emellertid inte jag någon.

Jag var istället försedd med mössa med öronlappar, lovikkavantar och rejäla långkalsonger i ylle. Det gjorde gott för kroppen. Liksom jag har anledning att tro även innehållet i ”bandyportföljerna”.

Det bekymmersamma var att långkalsongerna var stickiga, men mot mors förmaningar stack man inte upp. Jag var i det avseendet en beskedlig pojke. Det har gått över vartefter. Beskedligheten.

Långkalsonger som kliar har å sin sida sett sina bästa dagar. Materialet i moderna underställ ska vara silkeslen merinoull från Australien. Vad det nu är för fel på Gotlandsfårens ull.

Det vallfärdade folk till Femöresundsplanen vars naturis var hemmabana för Oxelösunds Sportklubbs bandygrabbar på 1950- och 60-talen.

Jag följde i allmänhet vad som utspelades på isparketten ganska förstrött. Jag var där för att alla var där. Och framförallt för halvtidspausens varmkorv.

Problemet var inträdet. Jag var dels sparsam med mina medhavda korvören, dels glödande medlem hos OSK:s stadsrival IFK Oxelösund och ville ogärna stödja ”fienden” med en entréslant.

Bandykassören i OSK gick i halvtidspausen runt hela isbanan och tog upp inträde av den månghövdade publiken, varvid jag smög efter för att på så sätt komma undan utlägget.

Det var i efterhand inte mycket vunnet med den förslagenheten. Bandykassören vände sig nämligen vid ett tillfälle om och fäste sina skarpa och misstrogna blickar på ynglingen i sina fotspår.

Det blev ingen varmkorv för mig den annandagen.

 

Dela detta:

Kommentera detta:

20 svar

  1. God jul kåsören! Lutfisk är mig veterligen ej att betrakta som människoföda. Tacka vet jag bandyportföljen, eller för all del en korv i papper eller bröd.
    Tack för kåseriet som får en stark 4:a i betyg.
    Ser framemot nyårs kåseriet.

    1. Tack för det fina betyget, Lundell. Ja, det var något speciellt med en enkel varmkorv i papper som oftast var pausfikat på bandy och hockey när dessa sporter utövades utomhus. Stod man och hängde lite extra länge hos korvgubben med låda på magen kunde det hända sig att man fick en sprucken korv till halva priset. Stor lycka för en ung grabb med dåliga finanser, förstås. Beträffande lutfisken råder det delade meningar här hemma i torpet. Du kan säkert gissa vem som är för och vem som är emot.

  2. Tack för ditt som vanligt roliga kåseri. Man känner ju igen en del, bl.a. fanns det ju alltid svagdricka på julbordet när jag var liten – men jag tyckte att det var allt annat än gott. Nu har jag inte druckit den drycken på säkert 50 år – vem vet man kanske skulle tycka om den idag. Lutfisken tyckte jag inte heller om, så jag hoppade över det. Senare i livet har jag ju kommit på att det inte smakar något om lutfisken, utan det är ju kryddor och god sås som gör det. Av någon anledning tycker min son om lutfisk och har alltid gjort, men jag förstår inte hur han har kommit på den i’den. Dessutom (utanför ämnet) är han djurgårdare också, vilket jag varit långt ifrån. Ja man undrar ju, Nu är det ju så att alla kan ju inte gilla allting. Jag såg att ditt kåseri Affär som affär fanns i Magazinet, kul. En riktigt God Jul och Gott Nytt År.

    1. Djurgårdare! Du kan inte ha det lätt, Bengt. Som om inte det vore nog är ju din kusin i Oxelösund även han inbiten järnkamin, även om han dessutom påstår sig hålla på ”Peking”.

  3. Lika trevlig och underfundig som vanlig. Mycket bra skrivet. God Jul till dig och volleyboll stjärnan 🎅🥰

    1. Tack för dina värmande ord, Janne. Volleybollstjärnan har allt eftersom övergått till att bli golfstjärna.

  4. Härligt dessa tider få en andlig påminnelse. Även om svunna tider inom idrotten. För att inte förglömma den härliga Jansson frestelsen. Ja vad mer fattas en OP och en sillstjärt kanske.God Jul Leif

    1. Det är en tradition med en OP på jul-. och påsk- och midsommarafton, Mats. Gärna ihop med en sillabit. Tyvärr är det väl lite sisådär med andligheten.

  5. God jul Leif. Hälsa Roffe o Hasse. På Femöreplan var jag bara o såg hockey-bocken. Saknar bandyn. Inte mycket sånt på Gotland. Bara innebandy, sånt vi spelade i Fritidsgården källare. Fridens. (Var kan man swicha ett litet bidrag.) mvh osk-aren

    Göran

    1. Hej, Göran. Nej, du är väl lite för ung för Femöreplanen men å andra sidan var du ju en framgångsrik bandyspelare i OSK på den konstfrusna banan på Ramdalen. Det är nog tyvärr inte bara på Gotland bandyn lyser med sin frånvaro utan nu för tiden även i det gamla bandynästet Sörmland. Borta är också den tidigare rivaliteten mellan OSK och IFK (klubbarna är ju båda sedan länge nedlagda). Det kan jag tycka är tråkigt. Det livade upp idrotten i Oxelösund. Önskar du swisha ett bidrag till bloggen hittar du numret efter kåseriets text och innan kommentarerna. PS. Jag ska hälsa min bröder från dig.

  6. Lutfisken hoppar vi över men Jansson och lite sill sitter inte vägen och annandagsbandy var många år sedan jag gick på jag tror att det var i Katrineholm på 70 talet. Tack för trevlig läsning och Gott Nytt År. / Tommy

    1. Tack för att du läser och kommenterar, Tommy. Det var samma här, en tradition med annandagsbandyn på 70-talet. Oftast derbyna mellan KSK och Hälleforsnäs IF på Backavallen eller på Edströmsvallens naturis. Sörmland hade vid den här tiden fyra allsvenska bandylag: KSK, Hälleforsnäs, Värmbol och Eskilstuna BS.

  7. Tack för ditt trevliga kåseri. Väcker många minnen från barndomen o hemmet på Högklintsvägen 8, i närhet till Femöreplanen. Där tillbringades de flesta lediga stunderna under ”istiden” o bandyn var ju ett måste tillsammans med pappa o morfar. Önskar dig ett gott 2023.

    1. Tack för din kommentar, Anne-Marie. Jo, nog finns det många minnen runt Femöreplanen allt. Inte minst vad avser Oxelösunds SK:s bandyhjältar och den oftast månghövdade publiken som stod uppradad på snövallarna alldeles intill bandysargen. Det fanns ju även en hockeyrink i ena kortänden av Femöreplanen men som jag tror mestadels nyttjades av Korpen för hockeybockeyspel. För egen del och uppväxt i Oxelösunds norra delar hade jag ganska långt till isbanan vid Femöreplanen och stapplade istället runt på vingliga ben och stålskodd fot på naturisbanan på Djurgården och Frösängs gärde. Nej, jag blev vare sig en bandy- eller hockeyvirtuous.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Duvungen och Sparvungen

Vi har kärt besök i torpet. Duvungen och Sparvungen gör oss den äran med krav på allehanda roliga aktiviteter. Här finns ingen tid över för

Läs vidare »

Ostkusten inte solkusten

Jag bromsar in cykeln vid en mindre skylt. Den har överskriften ”Artrik vägkant”. Det jag ser är en slokande maskros. Därtill en cigarettfimp i dikeskanten.

Läs vidare »

Rapsodi av rappakalja

”Du ser matchen på Max.”   Det står så i OS-tablån. Max! Det är väl en svensk snabbmatskedja! Där har jag kanske varit två tre gånger.

Läs vidare »

Huvudbry

Jag blir påkörd på min cykelrunda. Turligt nog utan skador. På cykeln! Detta bortsett från att en eker måste justeras, vilket är en enkel sak

Läs vidare »