det blir inte roligare än så här

Nyheter och dumheter

Jag är prenumerant på ortsbladet

Papper, tryck och format är utsökt.

Synd bara att innehållet är utan mening. Det är i alla fall min mening.

Det ska genast tillstås att jag själv varit redaktionsmedlem på det aktuella ortsbladet.

Det var när tidningsledningen bjöd nyköpingsborna på kaffe och tårta på Stora torget vid varje nytt upplagerekord.

Nu för tiden får folk stå för sitt eget fika.

Härförleden lät ortsbladet meddela att en i residensstaden bosatt yngling hade för vana att vila sig en stund på en av stadens parksoffor. 

Det var tydligen det som var själva nyheten.

Jag befarar att antalet läsare med intresse av den upplysningen torde vara relativt begränsat.

Den nyhetsvärderingen kan vara ett av skälen till att ortsbladets upplagekurva inte längre kan klassifieras som en kurva – utan som en vertikal linje. Där pilen till all olycka pekar mot botten.

Vi hängivna prenumeranter får hålla i och hålla ut för att ortsbladet ska lyckas hålla näsan över vattenytan. Till syvende och sist är ortsbladet trots allt en oumbärlig del i lokalsamhället.

Var ska vi annars hitta ett schysst korsord? 

Mestadels ingick jag i sportredaktionen.

Dit hade jag kvalificerat mig genom att stå vänsterytter i IFK Oxelösunds fotbollselva i den sörmländska fotbollens berikande blåbärsserier.

Där lär man sig mycket, kan jag säga.

Dock i första hand inte spelets finesser. Men väl så användbara svordomar.

Det fanns i princip endast en person som förstod min storhet på fotbollsplanen – jag själv.

Det inträffade vid ett tillfälle att en spefågel på läktaren högljutt skränade efter att ha varseblivit en svettdroppe i min panna:

”König! Du har väl inte feber?”

Det är inte lätt att vara på topp då. 

Vare sig med en okunnig publik eller med en eventuell begynnande feber i kroppen.

Tråkigt nog var jag även missförstådd av den lokala sportpressen som en gång beskrev min insats i mindre positiva ordalag:

”Vänsterytter König sprang mindre under 90 minuter än kassören i entréluckan”.

Visst, det kanske stämde. So what.

Tänk bara vad pengar klubben sparade in genom att min matchtröja sällan behövdes tvättas.

Fakta är att det vid enstaka tillfällen faktiskt hände att jag registrerade mig som målskytt.

Den bravaden fick lagkamraterna att jubla och dunka mig i ryggen.

För egen del var jag mest glad över att jag lyckats förflytta mig ända fram till motståndarmålet utan att dra på mig en muskelsträckning.

Det är lätt hänt vid oförutsedda kroppsrörelser.

Sportreporter blev jag av en sinkadus.

Jag stegade helt sonika in på ortsbladet och erbjöd frankt mina tjänster som reporter.

Efter fem minuter var jag ute på gatan igen.

Mina journalistiska meriter var visst för klena.

Detta trots att jag gått en kvällskurs i skrivmaskinslära på TBV, Tjänstemännens bildningsförbund, och erhållit ett intyg på fingerfärdigheten.

Beklagligt nog var det ingen som lyssnade på det örat.

Jag fick aldrig ens möjlighet att triumferande dra fram mitt ess ur skjortärmen.

Mitt berömliga skolbetyg i uppsatsskrivning.

Nåja. En tid därefter ringde ortsbladets sportchef och erbjöd mig att skriva en fotbollsnotis.

Jag utgår ifrån att han i min person såg fröet till en sportjournalistikens Tomas Tranströmer.

Verkligheten visade sig tyvärr trivialare. Den ordinarie notisskrivaren hade insjuknat. 

Det blev ett inhopp med mersmak. Bortsett från en i kontexten icke helt betydelselös detalj.

Jag hann aldrig få färdigt texten innan deadline.

Slutklämmen tvingades sportchefen själv fabricera ihop. Utan att ens ha sett matchen.

Det kallas i idrottssammanhang för rutin.

Snart nog var jag mogen för större uppdrag. Sportchefen skickade iväg mig till Gullemon. 

För er som till äventyrs tror att det är namnet på en mjölkko i Kulla-Gulla-böckerna är det fel.

Det är idrottsplatsen i småländska Gullringen.

Eller närmare bestämt tog jag plats i Nyköpings BIS spelarbuss för lagets bortamöte med  ortens fotbollsstolthet, Gullringens GoIF.

Det här var innan den nya tekniken infann sig. 

Det som fanns tillhands för en utsänd reporter  var behändiga reseskrivmaskiner. Och i sitt exklusivaste utförande elektriska med suddtangent.

Det var nu ingen utrustning jag propsade på.

Mest beroende på att man närmast behövde en civilingenjörsexamen för att klara av att byta färg- och raderband på apparaterna ifråga.

Uppgjort var istället att jag som ortsbladets utsände på plats och efter slutsignalen skulle extemporera ett referat hem till redaktionen. 

Det innebär kortfattat att prata in en text direkt till en människa i andra änden av telefonen. 

Det kräver mycket övning och stor färdighet. Jag hade varken det ena eller det andra.

Jag hade för stunden inte ens tillgång till Gullemons enda telefon. Den var redan upptagen av en betydligt mer garvad sporjournalistkollega.

Han briljerade med att extemporera sin text med samma flyt som i ett Hyland-referat.

Dessvärre la han även ut texten i all oändlighet.

Jag fick ge mig till tåls. Nervöst tittande på klockan. Hemmaredaktionen väntade otåligt.

Det gjorde däremot inte busschauffören.

Efter en svettig stund i telefonen klev jag lättad ut på parkeringen för att embarkera spelarbussen för hemfärd till Nyköping. Men icke alls.

Den hade för länge sedan lämnat Småland.

Kvar stod jag på en nu helt tom idrottsplats.

Det var bara att börja traska iväg norrut.  

Ja, inte alla tjugo milen hem, förstås. Utan ett par hundra meter fram till närmaste villa.

Där knackade jag på och redovisade min prekära belägenhet för damen som öppnade.

Jag fick låna telefonen och ringa efter en taxi. 

Det fanns visst bara en i hela Gullringen. Den var ledig. Chauffören utsade sig komma direkt.

Vad jag inte gärna kunde veta var att direkt i vissa landsändar betyder inom rundlig tid.

Till exempel i den aktuella småländska orten.

Plan A var att be taxichauffören att trampa på gasen och köra ikapp spelarbussen. 

Efter ett par kilometers färd på riksväg 23 tvingades jag förkasta den tanken.

Taxichauffören framförde sitt fordon i samma hastighet som brukaren av en så kallad promenadscooter. Alltså snäppet fortare än gångfart.

Vi hade inte hunnit ifatt spelarbussen ens om den fått motorhaveri på småländska höglandet.

Plan B var låta taxin köra mig till Linköping för att där ta tåget vidare till Nyköping. 

Det tycktes intressera taxichauffören mer. Han visade sig till och med villig att köra mig hela vägen hem till porten på Västra Storgatan.

Säkert en lukrativ resa för hans taxirörelse. Lika säkert en utarmning av min tunna plånbok.

Väl framme vid Linköpings centralstation hade givetvis sista tåget för aftonen nyss avgått.

Plan C hade jag heller inte tyckt behöva någon.

Modstulen flanerade jag bort till ett gatukök för att finna vederkvickelse i en mosbricka.

Där satt i en bil en bekant hemifrån. Jag frågade om lift. Vilket beviljades.

Herrens vägar äro outgrundliga. Eller om man nu ska tacka Fru Fortuna för skjutsen hem.

Efter två decenniers flitigt skrivande i ortsbladets spalter blev det ett abrupt finito.  

Chefsgarnityret lät obesvärat avisera att jag var oförmögen till allt journalistiskt arbete! 

Möjligen kunde jag placeras i källararkivet. Och där bakom brandsäkra skyddsdörrar.

Jag uppfattade i häpenheten aldrig om det var menat som en befordran eller en bestraffning.

Det sammangaddade chefsgarnityret anförde  även ogunstiga synpunkter på mig som person.

Enligt deras enhälliga uppfattning var jag att ses som redaktionens enfant terrible.

Eller på ren svenska, en besvärande luspudel. Och lika irriterande som ett stavfel i en artikel.

Som alla inser inget vidare omdöme att sätta på sitt cv.

Vad som fattades mig i yrket framkom aldrig. 

Min egen teori är att den något grötmyndiga tidningsledningens odugligförklaring av mig som skribent hade sin grund i en tillfällig opasslighet.

Sannolikt orsakad av sura uppstötningar.

Vad som fattades mig som person var ortsblades styrande regim tydligare med att klargöra. 

Nämligen ordinära förståndsgåvor.

Det var okamratligt sagt. Dessutom ingen alldeles korrekt beskrivning av min tankeförmåga.

 Vid mönstringen hade jag ändå fått godkänt på Försvarsmaktens IQ-test.

Därtill kan jag lösa Rubiks kub – om jag bara får klura en liten stund.

 Hur som haver var det den samlade hjärntrustens beslut att jag per express skulle sparkas ut från ortsbladet. Eller så fort avhysningen av min person ur lokalerna tilläts av anständiga skäl. 

Därav följde att sedvanlig avtackning uteblev. Det blev således aldrig aktuellt med vare sig blomster eller tårta. Än mindre förtjänstmedalj.

Det bemälda chefsgarnityret hade dock godheten att önska mig lycka till i framtiden.

Det måste sägas till deras heder. 

Det var å andra sidan samtidigt som deras välpolerade kängor träffade mig rakt i röven. Och detta med beundransvärd ackuratess.

Femetta, sa Bill. Femetta var ordet, sa Bull.

Själv sa jag ingenting utan hänvisar i ärendet till författaren Zarko Petans bevingade ord:

”Ju mindre hjärna man har i huvudet, desto mer plats finns där för dumheter.”

Dela detta:

Kommentera detta:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Museimörker

Vi beger oss till Sörmlands museum. Här ska bligas på utställda NK-möbler. Det är mest på torparhustruns bevåg. Gå på museum är för mig att

Läs vidare »

Högeromläggning

Det kan säkert uppfattas som skryt. Jag är uppväxt på Esplanaden. Det är Oxelösunds enda esplanad. Det är förståeligt om mindre lyckligt lottade ser min

Läs vidare »

Torparliv

Vi sa Gott Nytt år till varandra. Då slog den till med full kraft. Köldsmockan. Kvicksilvret sjönk som ett sänke vid vinterfiske. Vi har så

Läs vidare »

Sportens språkguide

Jag är tillbaka på gymmet. Det är tre år sen senast. Jag satsar på intervaller. Det lär ge snabbast effekt. Detta under förutsättning att inte

Läs vidare »

Rätt om falafel

Jag tittar på partiledardebatten i TV. Det är av allt att döma en repris. Men där har jag synbarligen fel. Det som skiljer från tidigare

Läs vidare »