Jorden snurrar.
Då är det lätt att bli yr i bollen.
I går skulle man vara bloggare.
I dag ska man vara påddare.
Vill man veta vad man ska vara i morgon får man vända sig till ett trovärdigt medium.
Däri menas vare sig teve, radio eller tidning, lika mossbelupna nyhetsorgan som hällristningar – utan en sierska som kan spå i kaffesump.
Den gåvan är blott given en utvald skara.
Vi andra får nöja oss med att dricka kaffet.
Sierska är ett kvinnodominerat skrå.
Den man som intresserar sig för den klärvoajanta disciplinen kallas istället för visionär.
Det är härvidlag skillnad på att gissa och gissa om vad framtiden kan tänkas bära i sitt sköte.
Påddare är en produktplacerare som pladdrar i en egen producerad poddradio, tror jag.
Jag vet nämligen lika lite om strömningstjänster som om strömmingens sexualliv.
Var, när och hur man lyssnar på poddradiosändningar har jag inget hum om. Inte varför man ska lyssna heller.
Däremot är jag införstådd med att kändistösen Bianca Ingrosso är regent på ämnesområdet.
Hon lär tjäna tiotals miljoner kronor om året på att prata om bröstförminskningar, läppförstoringar, hårförlängningar samt om sina egna tillkortakommanden vad gäller kärlekslivet.
Målgruppen är med rätt hög sannolikhet inte manfolk med en mullbänk under överläppen.
För den gruppen jordnära själar finns istället den nischade podden ”Älgjägare emellan”.
Där diskuteras företrädesvis älgjakt, älgstudsare och hur man avlar fram en bra älghund.
Det ger förmodligen inga miljoninkomster. Men kan förstås vara kul att prata om ändå.
Älgarna brukar om inte annat bli större och större och fler och fler ju längre kvällen lider i jaktstugan.
Nu är i och för sig mitt eget intresse för jakt och eldhandvapen obefintligt.
Jag har endast vid ett tillfälle hållit i en bössa. Det var i lumpen.
Vi nyinryckta infanterister marscherade i samlad tropp till skjutbanan vid regementet i Linköping. Vi bar alla käckt en nyuttagen k-pist m/45 över axeln.
Där var det slut på det roliga. För min del.
Vi gröngölingar beordrades av furiren att skjuta enkelskott, varvid jag var något för het på hanen och i snabb följd råkade peppra iväg hela magsinet inrymmande 36 patroner.
Ungefär som om jag vore en förtida Rambo.
K-pisten ifråga var omtalad för sin precision.
Den beskrivningen är i mitt tycke överdriven.
Jag träffade inte måltavlan en enda gång.
Mina hastigt avlossade skott hamnade istället i skjutvallen. Möjligen även i någon trädtopp.
Förklaringen till den spridda träffbilden kan ha varit att jag tilldelats ett måndagsexemplar.
Den skjutövervakande furiren – nu något röd i ansiktet – ville dock inte tro att orsaken skulle finnas i ett vapenfel utan utbrast uppgivet:
”Soldat König blundar med fel öga!”
Det var första och sista gången jag titulerades soldat. Min nya tjänstegrad blev istället malaj.
Malajkompaniet var fritt från eldhandvapen.
Vår huvudsakliga syssla var att förse soldater i fält med matkantiner innehållande ärtsoppa.
Vår andra uppgift var att gräva latringropar. Det ansågs visst som ett tillhörande göromål.
Jag kommer från Oxelösund. Det säger jag även om det kan verka skrytsamt.
Det ska medges att min hemstad inte är ett ställe för en vivör som söker efter rajtan-tajtan.
Det skulle inte förvåna om det går vildare till på Birgittasystrarnas nunnekloster i Vadstena.
Det som händer i kuststaden händer vid Ica Kvantum. Och där händer det sällan något alls.
Bortsett från dom gångerna när pensionstagare erhåller pensionärsrabatt på varuutbudet.
Då ryker det om däcken på rollatorerna.
Det hävdas annars att Oxelösund är så händelselöst att kråkorna vänder vid kommungränsen.
Det avfärdas dock skarpt av lokala ornitologer.
Hur som helst var kuststaden häromdagen omnämnt i Sveriges Radios nyhetsrapportering.
Det kan vara det största som inträffat på orten sedan kung Oscar II landsteg i Badhusparken.
Det var å sin sida mer än 100 år sedan.
Uppgifterna om besöket är knapphändiga.
Det bör ha rört sig om invigningen av samhällets järnvägsstation.
Det var en kunglighets tyngsta åliggande, att invigningstala och låta sig beskådas i paraduniform av sina undersåtar.
Däruti kan konstateras att tiden stått stilla. Nästan.
Det finns numera betydligt fler kungligheter att begapa. Och försörja.
Vad jag hört är för övrigt Carl XVI Gustafs valspråk ”Nu vänder vi blad och går vidare”.
Detta uttalat vid en pressträff angående löst prat om att kungen istället för en pralin ska ha beställt flickor till kaffet.
Emellertid ska man inte tro allt man hör.
Det här var i stillbildskamerans barndom.
På den oskarpa bilden från Badhusparken kan enbart skönjas ett 30-tal knappnålshuvuden.
Vilket knappnålshuvud som kan tänkas vara unionskungen Oscar är omöjligt att urskilja.
Det man med säkerhet kan identifiera är däremot vid landstigningen två behjäpliga roddbåtar.
Som information till er som gillar båtliv.
Den här gången figurerade Oxelösund i riksnyheterna av annan orsak än ett sakralt kungabesök. Nu handlade det istället om den dagliga väderrapporten i P1.
Oxelösund hade fått 22 millimeter regn.
Det var man värst i Sörmland på. Eller bäst.
Det är sannerligen inte varje dag Oxelösund ligger i topp. Må vara på länets nederbördslista.
Det finns annars en del som talar för att Oxelösund kan vara en av landets anonymaste städer.
Det är väl osäkert om ens alla komminvånare kan peka ut sin egen stad på en Sverigekarta. Utan att behöva googla på smartfånen.
Den lilla publicitet kuststaden lyckas tillskansa sig i media kan kommunen tacka Uno för.
Uno ska här läsas som utbildningsnämndens ordförande. Tillika tilllhörande rosornas parti.
Hon synes trivas i rollen som posör och debattör och excellerar med rävaktig retorik genom att besvara alla skolfrågor med goddag yxskaft.
Nu har oppositionen i kustkommunen blivit trumpna och ifrågasätter den fyrkantiga kommunikativa kompetensen hos den, enligt deras åsikt, despotiske Uno.
Det kan vara en odiplomatisk kritik. Som utomstående framstår Uno som en ypperlig tillgång – allra mest för just oppositionen.
Den styrande trojkan i Nyköpings stadshus har valt en annan politisk strategi.
Det bres på tjockt, men hålls tunt.
Det är i allmänhet inget bra karaktärsdrag.
Det är att bejaka sol-och-våraren Raskenstam.
Vid senaste kommunvalet gavs löfte om ny förskola i Tystberga. Det var rentav ett måste med en ny förskola i samhället, bedyrade gruppledaren för det gröna landsbygdspartiet i Nyköping.
Sedan gick det som det oftast går i politiken.
Löften och bedyranden betydde ett tu tre lika lite som bondfångarens behagliga ord.
Till det lokala landsbygdspartiets försvar kan påminnas om partiets populära partilösen:
”Vi har alltid velat och kommer alltid att vela.”
Den nya utfästelsen till Tystbergaborna är nu att gamla skollokaler ska lappas och lagas.
Den lösningen beräknas bli billigare.
Möjligen borträknat att det i framtida kommunval kan stå ansvariga partier dyrt.
Den slipade raskenstamstrion i Stadshuset har i ett brev bett Tystbergaborna om ursäkt för den bristfälliga kommunikationen i skolfrågan.
Det är väl en definitionsfråga om ett uttalat och brutet vallöfte kan ses som en kommunikationsmiss. Eller är att beskrivas som en väljarflört.
Härvidlag finns anledning att citera Frankrikes forne kejsare Napoleon Bonaparte:
”Det bästa sättet att hålla sitt ord är att inte ge det.”
Påddare ska nu inte misstas för en modernare variant av gamla tiders proggare.
Proggare var okammad ungdom i palestinasjal och komfortabla näbbstövlar som lyssnade på experimentell svensk folkmusik på 1970-talet.
Det var en typ av musik som tedde sig som en grå novemberdag på Stålverk 80 i Luleå.
Pop sågs i sin tur lika smaklös som popcorn.
Jag gjorde själv ett allvarligt försök att rätta in mig i ledet av rättänkande proggare.
Åtminstone vad frisyren anbelangar.
Mina ofriserade spröda hårtestar hängde runt ansiktet likt två gardinlängder från Hemtex.
Det var alltid något, ansåg jag.
Vad far och mor ansåg är en annan historia.
Det var väl heller inte så att jag direkt upplevde den experimentella musiken som örongodis.
Det lät i mitt tycke som en kvintett självlärda musikanter som spelade varsin låt – samtidigt.
För att förbättra min framtoning som proggare köpte jag vid ett tillfälle en skiva med proggbandet Elda med höns. Skivomslaget visade en tändsticksask.
Det var anspelningar som inte gick hem i folkhemmmet där det skulle vara Skivor till kaffet med Bertil Perrolf och haderian hadera i radion.
Det blev såklart ett jädra kacklande. Vilka som protesterade mest minns jag inte.
Troligtvis Svenska Rasfjäderfäförbundet.
Min tid som proggare blev kortvarig.
Det var klippt i samma stund som jag satte mig i frisörstolen. Hela min image försvann.
Därefter har jag i alla år kört med den lättskötta frisyr som kan liknas vid åkerstubb.
Och lyssnar helst på sångfågeln Sonja Aldén.