Jag är Leif Kiwi König   Särdrag Tvärvigg   Stadigvarande boställe Sörmlandstorp   
Skriver om Ovidkommande observationer    Sysslar med Konditionsstärkande kroppsrörelser

Postgång

Det finns mycket att fundera på.

För den som inget annat har att göra.

Frånsett att dagligen vittja postlådan.

Plötslig händer det.

Eventuellt mig också.

Ett brev om ett okänt amerikaarv.

Eller ett besked om att jag vunnit första pris i veckans Melodikrysset – ett badlakan.

Det går bra med vilket som. 

Jag är inte knusslig på den punkten.

Icke sa Nicke, som Owe Thörnqvist trallade.

I postlådan ligger en försändelse från Pensionsmyndigheten och en från Skatteverket.

Det är sannerligen inget som berikar ens liv.

Den sistnämnda statliga myndigheten tar vad den förstnämnda statliga myndigheten delar ut.

Det som eventuellt blir över kallas folkpension. Ett slags nödhjälp till landets oldtimers.

Besviken går jag hem. Men inte helt tomhänt.

I postlådan finner jag även en nedknögglad A4-lapp från en lokal rörkrökarfirma med texten: 

”Ring oss vid stopp i avloppet.”

Den kärnfulla uppmaningen får dagdrömmarna om all jordisk rikedom att tillfälligt skingras. 

Det välmenta erbjudandet om hjälp vid skit i rören för istället tankarna till nedan kloka ord:

”Alltid något, sa käringen, hittade rävskit i hönshuset.”

Jag hade nyligen brev- och mejlkontakt med Skatteverket angående det här med rot och rut.

Den kommunikationen fungerade utmärkt.

Däremot begrep jag inte ett dyft av deras besked, vilket jag påtalade i mina svar på svaren.

Varvid dialogen började om på nytt.

Till sist gav jag upp. Byråkratsvenskan ter sig lika svårförstådd som Rinkebysvenskan.

Tacka vet jag den lättfattliga bondskan.

Ta bara Eero. Vi var i min ungdoms dagar på samma skiftlag på Oxelösunds Järnverk.

Vi hade aldrig några kommunikationsproblem.

Han kunde tiga på både finska och svenska.

Det fanns bara en sak som kunde få Eero att öppna munnen – den medhavda korvmackan.

Det var på många sätt bättre under Postverkets epok.

Ni som var med då kommer säkert ihåg den söta tussilagogula brevbärarbilen Tjorven.

Den var på sin tid en teknisk nyhet.

Vad den ingenjörsmässiga innovationen bestod av var det aldrig någon som riktigt begrep.

Tjorven var visserligen högerstyrd, men min första ”Folka” hade även den ratten till höger. Och den såg ingen som ett tekniskt under.

Undret var i det fallet om den startade.

Det gjorde den en gång när jag lät en ung kvinnlig bekant övningsköra ute på en skogsväg.

Det var åtminstone tanken. Det var innan körkortsaspiranten genast backade ned i ett dike. 

Där kan det vara svårt att träna rondellkörning. Men desto enklare att öva krypkörning.

Vad jag känner till begagnar damen ifråga sedan dess oftast en rosa damcykel av märket Monark. Detta till båtnad för alla oss manliga bilister. Vi som vet att bete oss i trafiken.

Genom att flitigt bröla med signalhornet och ge fingret åt medtrafikanterna.

Tjorvens höga kaross gjorde den lika känslig för sidvind som en husvagn på Ölandsbron.

Dessutom lär motorn ha varit klen. Knappt starkare än en Braun skäggtrimmer.

Lastades Tjorven med fler än tre paket och fem julkort stannade bilen i den långa Ekebydalsbacken innan Bergshammars samhälle. 

Låt vara att jag brer på en smula för att förhöja berättelsens dramaturgi.

Det är annars ingen överraskning för mig att Tjorven tappade ork och närapå dog i motlut.

Det händer även mig under mina oregelbundna motionsrundor på min 10-växlade racer.

Hur som helst satt det ingen V8:a i Tjorven.

Det kunde förstås av avsaknaden av motormuller när lantbrevbärarbilen var i antågande.

Den lät ingenting alls. Visste man inte bättre kunde man tro det var prototypen till en elbil.

Det enda som hördes i pastoratet var lantbrevbärarens eder över dåligt uppmärkta brevlådor.

Högst förståeligt. Det är inte alldeles enkelt att sortera post då.

Lantbrevbäraren hemma hos mig hade å andra sidan oftast häcken full med oadresserad direktreklam. Bildligt, inte bokstavligen. Tack och lov.

Postens slogan var en gång i världen ”Ett brev betyder så mycket”. 

Det beror nog allt på det, säger jag.

Jag tänker i det fallet på en episod från tiden på det anrika lärosätet D-skolan i Oxelösund.

Mitt nylle antog samma färg som Sovjets flagga när skolans sötaste tös en dag gav mig ett rosa kuvert dekorerat med små röda hjärtan.

Henne var jag förälskad i. Och hade så varit i en evighet. Eller om det nu var i en vecka.

Vi pratar om en tid när amourens låga brann snabbt och lika snabbt tändes för ett nytt kärleksobjekt. Utan påtaglig separationsångest.

Det överräckta kärleksbrevet kunde i alla fall bara betyda att min passion nu var besvarad. 

I helsefyr heller. Den osnutna jäntungen ifråga kläckte istället ur sig:

”Du kan väl ge det här brevet till Lasse.”

Som om jag vore ämnad till postiljon!

Till saken hör att Lasse var min bästa skolkamrat. Han hade brunt lockigt hår. Och kunde konsten att konversera med det motsatta könet utan att drabbas av en besvärande tunghäfta.

Eller som det står skrivet i Bibeln:

”Ty den som har, åt honom skall varda givet.”

Min egen avsaknad av vågor i håret och dragningskraft på flickorna försökte jag uppväga genom att i tid och otid pladdra på lektionerna. 

Allra mest i otid, enligt lärarkollegiet

Jag vill till mitt försvar anföra att jag drogs med en påtaglig ansamling av myror i baken.

Därav följer att mitt favoritämne i skolan var rasterna. På skolgården var vare sig stillhet eller silentium påbjudet. Snarare det motsatta.

Där var den som levde rövare värst Herre på täppan. Eller den som hade störst kulpåse.

Härvidlag avses spelkulor – som en upplysnig till läsare med en tänkbar infam fantasi.

Hur det gick med kärleksbrevet? 

Vad jag vill minnas kom det aldrig den tänkta adressaten tillhanda. Jag såg det inte som min uppgift att pila D-skolan runt med Amors pilar.

Det förtäljs att Nyköpings kommun har planer på ett kallbadhus vid Stadsfjärden.

Vi skattebetalare blir nödvändiga finansiärer. 

Därmed utfärdas varning för ännu en kallsup.

Det framstår som en kommunpolitisk regel att avtalade avtal mellan beställare och utförare enbart ska uppfattas som en viljeinriktning. 

Kostnaden tycks i alla händelser irrelevant.

Våra allmänna medel hanteras vid kommunala byggprojekt som monopolpengar.

Därtill verkar maktspelarna i Stadshuset ha tärningarna på sin sida och lyckas undvika att hamna på spelplanens ruta ”Gå i fängelse”.

Det har inget med ett eventuellt kallbadhus vid Stadsfjärden att göra men det kan ändå finnas skäl att citera en kreativ rubrik ur ortsbladet:

”Socialdemokraterna i Nyköping kommer med unikt krav: Vi vill veta vad som sker.”

Det är det möjligen fler som vill.

Helt säkert invånarna i residensstaden.

I Oxelösund är kommunstyret modestare.

Där placerar man ut funktionella badstegar vid Femöre havs- och klippbad.

Detta till en skälig kostnad, utgår jag ifrån.

En annan fråga är förstås hur många som använder sig av faciliteten ifråga.

Här kan man nämligen prata om kallbad.

Vattentemperaturen vid Femöre huvud överstiger sällan 12 grader. Alldeles oavsett årstid. 

Mitt råd är att du smörjer in dig med valfett. 

Eller än förnuftigare, stannar kvar på land med hänvisning till att det ryktats om algblomning.

Valfett är för övrigt ett  universalmedel som kan tas i anspråk till det mesta, från att olja in cykelkedjan till att höja potensen.

Det senare enligt hörsägen, ska sägas, och på inget sätt vetenskapligt klarlagt.

Vissa besökare på Femöre uppskattar badstegarna mer än andra och transporterar hem dessa till sin egen brygga eller swimmingpool.

Ur den synvinkeln är Nyköpings förslag på ett kallbadhus i Stadsfjärden absolut att föredra.

Det är betydligt besvärligare att frakta bort.

För att avskräcka från framtida stölder av badstegarna vore det en idé att på nytt bemanna det nedlagda kustförsvaret vid Femörefortet.

Bovarna skulle säkert göra i brallorna om gynnarna ifråga fick en övningsgranat i röven. 

Personligen är jag i det stora hela positiv till uppförandet av ett hälsobringande kallbadhus. 

Jag är sedan födseln en inbiten kallbadare.

Enligt vad som förtäljts mig hänger det samman med en förtretlig händelse i ettårsåldern.

Jag hade nyss börjat utforska barndomshemmet när jag olyckligtvis drattade på ändan på det nyskurade golvet och därtill placerade baken i hinken med det kalla såpvattnet.

Jisses, vad mina kära mor bannade.

Endast överröstad av sin förstföddes illtjut.

Det är en alltid lika uppskattad berättelse. 

Åtminstone på våra familje- och släktkalas.

Det är annars ett religiöst uppvaknande att sakta sänka sig ned i en uppborrad isvak. 

Åtminstone ber man om Guds förbarmande.

Jag får väl säga som Kapsylkalle när kamraten råkade trilla i sjön under pågående tjuvfiske:

”Om det är kallt så är det alltid kallare i Luleå.” 

 

.

 

 

 

 

 

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email
Dela på print