det blir inte roligare än så här

Preskriberade presskriverier

Jag funderar på att byta träningsform.

Detta i hopp om en bättre kroppsform.

Jag tänkte därvidlag testa på poledance!

Du utför där gymnastiska övningar fastklamrad i en stång som sträcker sig från tak till golv.

Det som hindrat mig hittills är att det krävs hudkontakt för att få ett bra grepp om stången och att utövaren därmed helst ska vara lättklädd.

Det kan så vara om man är atletiskt byggd. Det är en överdrift att påstå om min fysionomi.

Min exteriör kan istället osminkat beskrivas som för mycket kropp på fel ställe på kroppen.

Den fysiska ansträngning jag vanligtvis ägnar mig åt är att jag nödd och tvungen staplar ved i vedboden varvat med makliga hundpromenader.

Det är kroppsövningar som har mycket lite gemensamt med den krävande och graciösa tekniken i poledance. Det är i alla fall vad jag tror.

Vi får väl se. Möjligen kan min aktningsvärda ålder räknas mig till godo såtillvida att jag har lång  erfarenhet av att dansa runt midsommarstången.

Det svårbedömda är min medfödda stelhet.

Jag rör mig likt en vandrande trafikpollare.

Jag sprang Göteborgsvarvet i mina glans dagar. Tiden var däremot mindre glansfull.

Hur som helst startade jag någon gång på förmiddan och kom i mål framåt eftermiddan.

Den till synes matta insatsen har sin förklaring.

Bansträckningen hade jag hastigt ögnat igenom kvällen innan loppet. Dock föll jag i sömn i mitt taktiska upplägg lagom kommen till Älvsborgsbrons fäste.

Den lättjans inställning kom att bli ödesdiger.

Efter fem kilometers lunkande uppdagades framför mina fötter som förväntat Älvsborgsbron. 

Den bron har en lutning som påminner om Chocken i Idre. Sveriges brantaste skidbacke.

Jag nådde brokrönet påtagligt röd i ansiktet, och det berodde inte på den brännande solen.

Stärkt av den framgången ökade jag tempot. 

Mitt tidigare lunkande övergick i något som av den hygglige kan beskrivas som joggande.

Det var en feldisponering av krafterna.

Jag hade missat att bansträckningen efter nästan femton kilometers asfaltsnötande bjöd på  ytterligare ett sataniskt lidande, Götaälvsbron. 

Där dog min dröm om att bli en Abebe Bikila. Den tassande etiopiern som fick friidrottsvärlden att se ut som fiollådor i ansiktet när han vann OS-guld i maraton i Rom 1960. Barfota!

Jag gick uppför hela bron. Nedför också. Då hade jag ändå ett par Adidasskor på fötterna.

Den motiga sanningen är att loppets återstående sju kilometer även dessa gick i gångfart.

Bortsett från några försök till krumsprång.

Detta för att ändå försöka visa min uppskattning inför åskådarnas uppmuntrande tillrop. 

Jag urskiljde en kvinnlig fägring i leden utmed banan som med tydlig empati i rösten hojtade:

”Det är inte långt kvar nu. Du ser stark ut.”

Det kan ha varit förra seklets värsta överdrift.

Vad ”inte långt kvar” innebär i realiteten kan nog vara väldigt individuellt. I min kondition  kändes varje ytterligare steg som för långt kvar.

”Stark” var heller ingen vokabel som jag uppfattade som välfunnen i min golgatavandring.

Göteborgs paradgata Avenyn är ett trevligt nöjes- och turiststråk. Under förutsättning att du inte ragglar omkring fulltankad med mjölksyra.

Det gjorde jag vid mitt här beskrivna besök.

Hela min kropp betedde sig som en istadig ardenner, ovillig till all slags framåtrörelse.

Vägbulorna i gatan tedde sig lika svåra att ta sig över som muren runt Kumlaanstalten.

Det var enbart nummerlappen på mitt bröst som hindrade mig från att ansluta till ett glatt gäng i hatten på en av Avenyns uteserveringar.

Där dracks det minsann annat än sportdryck.

Tills sist kunde jag ta mig i mål i Göteborgsvarvet. Överraskande nog inte sist i mål. Det kom fler eftersläntrare efter mig. Såvida det inte var banfunktionärer som gjort sitt för dagen.

Det finns personer i min omgivning som uttryckt tvivel över att jag överväger att anmäla mig till en provapåkurs i invecklad stångakrobatik.

Dom behöver nödvändigvis inte ha fel.

Men. Ingenting är omöjligt. Se bara på Janne Josefsson i säsongens upplaga av Let’s dance.

Han blev förvisso utröstad efter en pasodoble till utförandet likt ett tjäderspel, men skjutjärns-Janne överlevde i alla fall det första programmet.

Det gjorde i och för sig samtliga dansdeltagare.

Min väckta passion för poledance kommer sig av att jag sett ett webbklipp på en utövare av denna nutida styrke- och smidighetsträning.

Det var en uppvisning i ekvilibristisk elegans.

Därmed inte sagt att jag kan nå samma nivå.

Det går inte att bortse från att jag befinner mig på det trappsteg på livstrappan där jag har uppenbara besvär med att knyta skorna själv.

Dessutom är jag ingen skolad balettdansör.

Det är däremot den kvinna som driver Nyköpings Danscenter och som på det aktuella webbklippet visade upp en förbluffande vighet.

Det jag eventuellt kan konkurrera med i det fallet är min oomtvistliga munvighet.

Den coola ballerinan ifråga är samma kvinna som i vintras i tolv graders kyla dansade ”Den döende svanen” på den frusna Svandammen. 

Detta tillika iförd endast en klassisk tutu. 

Det är en nätt ballerinakjol och en direkt motsats till en skoteroverall med Gällivare-häng.

Det kylslagna solouppträdandet beskrev den erfarna balettdansösen som ”En galen idé” .

Jag är bekant med flera personer som tycker likadant, inte främst om isdansen på Svandammen utan om mina planer på att testa poledance på Nyköpings Danscenter.

Vad jag förstår behövs inga förkunskaper. Vad jag också förstår är att ett av villkoren är att kursdeltagarna har en gällande försäkring.

Poledance är nämligen ingen dans på rosor.

Det blev inga pressrosor efter mitt genomförande av Göteborgsvarvet, faktiskt ingen liten trösterik bukett alls. Det var nog lika bra det.

Blommor sägs kunna ge allergiska reaktioner, och jag hade tungt med andningen som det var.

Den enda publikation där mitt namn nämndes var i loppets resultatlista. För den som nu hade tid och ork att leta så pass långt bakåt i listan. 

Medias bristande intresse över mina mardrömslika 21 kilometer i den klassiska halvmaran i Göteborg var nu inget att klaga över.

Jag har för min del fått min beskärda del av kändisskap och varit rubrikernas man. En gång.

Det var efter en fotbollsmatch i Oxelösund som jag hamnade på tidningen Folkets löpsedel: 

”LEFFAS” 

FÖRSTA

mål i år bakom

CUP-

SKRÄLLEN

Det som hänt var att kvartersklubben IFK Oxelösund i Svenska cupen otippat slagit favorittippade Kalmar AIK med 1-0. Därav samma rubrikstil som brukar tillägnas Mello-vinnarna.

Gissa vem som skickade ut smålänningarna ur  cupen och blev segerskytt på kuppen? Just det!

Den för mig angenäma löpsedeln satt hela dagen uppsatt utanför tidningskiosker och andra försäljningställen i sydöstra kanten av Sörmland.

Tyvärr kom det även smolk i glädjebägaren.

Detta sedan kommunen nobbat att anordna en uppvaktning på Järntorget i Oxelösund för att ge massorna chansen att hylla sin egen cuphjälte.

Det arrangemanget fick jag istället sköta själv.

Jag ägnade således förmiddagen åt att knata runt i hemstadens centrum för att låta mig smickras och smöras. Det hade jag kunnat avstå ifrån.

Det var inte en jäkel som uppmärksammade min person. Bortsett från en mamma med sina två små barn som frågade efter en glasskiosk.

Det har sina sidor att vara lokal fotbollsstjärna.

Min storsinthet gjorde att jag under eftermiddagen även gjorde en avstickare till grannstaden för att ge Nyköpingsborna möjlighet att få möta  den man som för dagen tapetserade löpsedeln.

Där var entusiasmen än mindre. För att inte säga obefintlig.

Det var inte ens någon som hörde sig för om stadens glasscaféer.

Lokalbefolkningens bristande dyrkan av den sävlige vänsteryttern i IFK Oxelösund som för en gångs skull hamnat i rampljuset var nedslående.

Folk i gemen tycks inte förstå sig på idrottsbragder.

Hur som helst kan jag lika gärna avslöja sanningen bakom Folkets löpsedel. Det har ändå förflutit 40 år sedan jag kallades ”Leffa” av tidningens rubriksättare.

Det har jag aldrig kallats vare sig förr eller senare. I något sammanhang.

Vad lokalpressen skrev vid det tillfället torde därtill vara preskriberat. Så här låg det till: 

Det var inte jag som var målskytt. Det var en Kalmar-back som tofflade in bollen i nät bakom sin egen målvakt. Ett otursamt självmål alltså.

Jag var dock närmaste vittne till målet och såg inget fel i att den påpassligheten premierades.

Det gjorde att jag gick bananas på planen och lät mig villigt omklappas av ystra lagkamrater som om jag avgjort en VM-final mot brassarna. 

Det fanns liksom ingen anledning för syndabocken i Kalmar AIK att dra till sig blickarna och äran. Den utsatta rollen som målskytt iklädde istället jag mig. Frivilligt.

Det är i min bok att ta ansvar.

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email
Dela på print

Kommentera detta:

25 svar

  1. Här har du möjlighet att tycka till om kåseriet och tala till kåsören. Välkommet är såväl bu som bä.

    1. Hej Leif
      Kul läsning som vanligt.Du själv skulle aldrig kunna gjort självmål,du var ju aldrig tillbaka på egen planhalva

      1. Va, Ola! Kommer du inte ihåg den där matchen i Örebro när jag gjorde tunnel på den egna mållinjen och hela lagledarbänken tjöt i högan sky. Tur som en tok hade jag där. Efter den gången var jag ju tillsagd att hålla mig borta från det egna målet.

      2. Härligt kåseri som vanligt, jag kom på mig flera gånger med att skratta högt, till och med så min fru som sitter i rummet bredvid reagerade och undrade vad jag höll på med. Beträffande träningsidèer – har du provat “Mördarbacken” på Hållet?? Kör den några gånger i veckan ska du se att du mår “bra”.

        1. Skojar du, Bengt! “Mördarbacken” på Hållet sprang vi flera gånger i veckan under min tid i Bissarnas fotboll. Faktum är att så var fallet vid mitt första träningspass med NBIS. Vi bytte om i Sporthallen och joggade i en klunga upp till Hållet för back- och intervallträning. Nu råkade det vara så illa att jag var mindre konditionsstark och kom på efterkälken redan innan vi kom fram till Hållet där mina nya lagkamrater redan var i full färd med kutandet i “Mördarbacken” när jag sent omsider anlände ordentligt flåsande tillsammans med den snälle Hans “Tummen” Stensson som hade vänligheten att göra mig sällskap så jag slapp bli ensam eftersläntrare.

    1. Tusen tack för berömmet, Lars-Erik. Huruvida det var en “kioskvältare” eller inte råder det delade meningar om. Främst bland mina lagkamrater. Men det var nog mest avundsjuka. Löpsedeln ifråga hittade jag senare kastad i en papperskorg utanför en kiosk i Nyköping, där jag tog tillvara på klenoden och därefter sparat. Roligt att du uppskattade och kommenterade läsningen.

    1. Roligt och roligt, Peter! Saken är den att jag var anmäld till Göteborgsvarvet av en enda orsak: möjligheten till en nöjeskväll i “Götet”! Av detta blev intet. Jag kom knappt upp ur badkaret på hotellrummet och något slå runt var inte att tänka på.

    1. Redan, Lasse! Själv hade jag sett fram mot en lugn Valborg och låta tangenterna vila. Nu verkar det som att jag får sätt fart med majkåseriet direkt.

    1. Gäller att toppa formen lagom till sommaren, Lundell. Stora förhoppningar på att hitta inspiration på en bänk på Storgatan när värmen kommer, om den kommer.

    1. Det är nackdelen med kåsöryrket, Lasse J. Det lämpar sig inte att kåsören själv placerar sig i någon form av hjälteroll. Tack för att du läser och kommenterar kåserierna.

  2. Som jag nämnt tidigare Eld och Redtop myser i sina himlar. Må Din espri och fantasi flöda i många år till.
    Kan hälsa från Dina anors vilda hemtrakter, har idag besökt ett mycket välkänt stycke Sverige, benämnt Nyffe i Björkvik, är det möjligen bekant annars kan jag rekommendera ett besök, om Du med dina begränsade kunskaper i orientering är kapabel att leta Dig till platsen i fråga. Mot en smärre pekuniär ersättning är jag beredd att låta Dig uppleva ett stycke Södermanland som Du förmodligen aldrig haft en aning om.

    1. Jag vet var busstationen i Björkvik ligger, Nils. Därifrån blev jag som barn hämtad av min farfar med sin “Grålle” för vidare transport till hemmanet Mauritzlund. Och så vet jag förstås var den gamla fotbollsplanen fanns, där jag många gånger såg den väldige Allan Karlsson skjuta sönder både målvakter och målställning. Efter matcherna drog Allan av sig den svartgula matchskjortan och vaskade av sin muskulösa överkropp i en zinkbalja stående på ett rangligt bord uppe vid Bygdegården, innan han raskt försvann hem till bröderna Karlssons egen gård Kulltorp för att ta hand om kvällsmjölkningen av korna.

  3. Härligt “Leffa” att läsa det är inte stelt lika graciöst som att se Nadia Comaneci balansera och göra en frivolt på bomen i OS 1976 eller 1980.
    Samt att dina ekvelibistriska förklaringar skulle motsvara ett ett maratonlopp i världsklass i tunn luft i Mexico city.

    1. Fasen, du är rena poeten, Mats. Du har ju själv avverkat Göteborgsvarvet och har därmed en inblick i vedermödorna. Du förlorade väl förresten prestigekampen mot din dotter, eller om det nu var tvärtom! Nåväl, huvudsaken är att ta sig i mål, vilket kan vara besvärligt nog.

  4. Jag måste göra en kommentar till. Jag spelade ju i IFK på den gamla goda tiden och jag känner igen det där med att springa till Hållet. Men det vansinniga med “Mördarbacken” var ju att man skulle ju springa uppför den med en lagkompis på ryggen också. Det gjorde väl ni också antar jag eller du kanske slapp eftersom du kom “för sent”. Men det är ju inte konstigt att man har haft ryggbesvär till och från i livet.

    1. Jodå, en kompis på ryggen var alls inte ovanligt. Klassiska områden för Bissarnas försäsongsträning var också backen vid Vattentornet och intervaller runt det så kallade “Kvarteret” intill Långbergets fotbollsplan. Det var inte lätt att hänga med i det gänget med fysiska kraftpojkar som Qvist, Elmsäter, “Kjella” Pettersson m.fl. Vid ett tillfälle var Roger Landström med vid “Kvarteret”. Den bohemiske Vrena-sonen sprang ett halvt varv innan han tyckte det räckte och joggade tillbaka till omklädningsrummet för att återkomma först till seriepremiären. Det spelade nu mindre roll. Han var ändå bäst på plan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Vingklippt örnunge

Vi ska ha förfest i min etta med kokvrå. Min belevade kamrat föreslår ostbricka!  Jag hade tänkt mig något mer passande för ungkarlsståndet och Bullens

Läs vidare »

Preskriberade presskriverier

Jag funderar på att byta träningsform. Detta i hopp om en bättre kroppsform. Jag tänkte därvidlag testa på poledance! Du utför där gymnastiska övningar fastklamrad

Läs vidare »

Omsprungen av tiden

Flygmaskinerna vid Skavsta står kvar på backen. Det har sin orsak i en luftburen smitta. Däremot trafikeras flygfältet av från sydliga länder i flock ankommande

Läs vidare »

Var hälsad våren

Vi kan ha det värsta bakom oss. Jag tänker på snöskottning. Jag drar mig för den sortens kroppsarbete som en konsertpianist inför ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”. Det

Läs vidare »

Smått och mindre gott

De nyblivna föräldrarna insisterar. Här hjälper inga hänvisningar till lindebarnets väl och ve innan fadern utan åthävor placerar den marängsöta tösabiten i min fumliga famn.

Läs vidare »