Rapsodi av rappakalja

”Du ser matchen på Max.”  

Det står så i OS-tablån.

Max! Det är väl en svensk snabbmatskedja!

Där har jag kanske varit två tre gånger. Max.

Vad jag sett är det enda man kan se på bildskärm i dessa matlokus hamburgermenyn.

Den faller vanligtvis inte mig i smaken.

Jag tycker om ärtsoppa och fläskpannkaka.

Det är ingen husmanskost jag tror mig ha sett på Max-menyn. Jag skriver tror, enär dylika hamburgerplejs stilar med amerikanska menyer och jag är lika knackig på utrikiska som Karl-Oskar när han landsteg i det nya landet.

Jag är dock inte alldeles född i farstun vad avser språk och gissar att Max Spicy Avocado på menyn kan tänkas ha en taste av avokado.

Värre är det med tillbehöret färsk jalapeño!

Vad sjutton är jalapeño? Det låter i mina öron som en tempelstad i peruanska Anderna.

Men. Det är visst en mexikansk chilikrydda.

Den uppgiften får ni ta med en nypa salt.

Jag har nämligen noll koll på texmexmat.

Det jag känner till om Mexiko är sombreros.

Det är en överdimensionerad huvudbonad och  lite av en magnumvariant av en svensk solhatt.

Det slår mej med ens att jag varit i Mexiko. Nästan. Jag menar att det kan vara ett gränsfall.

Jag ville på 1970-talet uppleva något annat än hemstaden Oxelösund, femskift på Järnverket och halvsovandet vid skrotsaxen på Valsverket.

Jag och en kamrat begav oss långväga bort  i världen för att leva beatnikliv. Vi anträdde strapatserna av dunkla skäl iförda på HM nyinskaffade kavajer, vilket aldrig varit en kännetecknande klädsel för en bohemisk beatnik.

Hur som helst med den saken. Vi hamnade en dag i El Paso, gränsstaden mellan USA och Mexiko och alldeles intill floden Rio Grande.

Där fick vi se världen, kan man säga. Detta i form av väntrummet på University Medical Center of El Paso, ett icke vinstdrivande offentligt sjukhus i El Paso. Där var det livligt. Minst sagt.

Den latinamerikanska befolkningen utgör en kraftig majoritet i nämnda gränsstad och således så även i sjukhusets väntrum. Vi två bleka sörmlänningar representerade minoriteten.

Till saken hör att latinamerikaner högaktar familjen och varje sjukhusbesökande latino hade sällskap i väntrummet av, vad vi uppfattade, ett dussintal familjemedlemmar och släktingar.

Medföljande var i något fall även höns i bur!

Det pratades hög och kulsprutesnabb spanska i det knökfulla väntrummet. Bidrog till kacklandet gjorde burhönsen. Om än inte på spanska.

Vad vi gjorde på ett allmänsjukhus i El Paso?

Jo, i airconditionens förlovade land hade jag fått symptom som pekade på lunginflammation.

Den tjänstgörande och tröttkörde doktorn på det amerikanska hospitalet bekräftade diagnosen och överräckte ett läkande piller i min hand.

Det aktuella preparatet rotade doktorn fram ur sin skrivbordslåda. På bara en timme hade jag tillfrisknat. Och detta utan att behöva be om hjälp av Mexikos beskyddare, Jungfru Maria.

Jag får skylla mitt bleknosiga tillstånd på att jag brydde mig mindre om huruvida substansen ifråga var godkänd av den amerikanska läkemedelsmyndigheten, FDA, eller en ”alternativmedicin” distribuerad av en i gränsområdet opererande knarkkartell. Jag tror i alla fall inte det var en Alvedon 500 mg. Den värktabletten har samma begränsade verkan som att vända sig till högre makter vid ett akut njurstensanfall.

Jag talar därvidlag av egen erfarenhet.

Nu var det Max det skulle handla om och Sverige—Tyskland i OS-handbollen för damer.

Max visade sig i det här fallet vara en för mig obekant streamingtjänst som av okänd anledning tilldelats rätten till OS-sändningar i Paris.

Det tog mig tre timmar att ladda ned den behövliga Max-appen inräknat inbetalning av abonnemangsavgiften på 89 kronor i månaden.

Då var OS-handbollsmatchen redan slut.

Det var i ärlighetens namn jag också. Slut.

Det tar på krafterna att tampas med digitalteveboxen. I vart fall när man som jag har ett tekniskt kunnande som stannar vid att i hemmets alla vrår kunna trycka på och av lysknappen.

 Nyköpingsborna gick nyligen man ur huse för att roas av det nutida gästabudet Park till park.

Det får ses som ett försök av kommunens ”muntrationsavdelning” att lätta upp stämningen hos invånarna efter alla sura miner över stadens planering och projektering av Stora torget och kvarteret Brädgården. Det senare byggnadskomplexet i det tysta omdöpt till Hansastaden.

Brädgården låter kanhända för träaktigt.

Park till park är enligt hörsägen en succé.

Jag var inte där. Inte heller torparhustrun.

Det var dock inte vår frånvaro som låg bakom publikframgången, kan man alltid hoppas.

Torparhustrun var upptagen av golfspelande.

Hon missar sällan en runda på Kiladalens golfbana eller på annorstädes bana där folk med olika handicap och med för ändamålet lämpligt hjälpmedel i handen strävar efter att putta ner en boll i ett hål. Vi har alla våra egenheter.

Jag tror mej för egen del vara som folk är mest men folksammankomster typ Park till park är inte precis det jag gillar mest. Inte nu längre.

Jag har trots allt uppnått vintageåldern.

Det är den tid i livet när man inser att rap, rock och nattligt håll-i-gång tillhör en svunnen tid och att det finns andra sätt att hålla livslusten i gång. Ett sådant alternativ är släktforskning. Visst. Det ska medges. Det rockar inte fett.

Det kan eventuellt uppvägas av att du med näsan i dammiga kyrkböcker och vevande på mikrofilm kan hitta en okänd brylling i USA.

Vem vet vad det kan ge i amerikaarv.

Nu ska ni för den delen inte tro att jag är en partykrascher vars största, och enda, nöje är att titta på Seniorsurfarna i Kunskapskanalen.

Jag kan fortfarande gå ut och slå runt.

Det hände faktiskt senast häromveckan.

Jag snubblade på en trädrot i bärskogen.

Skämt åsido. Jag slog självklart inte runt utan föll som en fura och hamnade i framstupa sidoläge. Emellertid var ingen större skada skedd.

Det skulle i så fall vara den lilla detaljen att jag även tappade bärplockaren varvid alla lingonen

trillade tillbaks i vegetationen med lingonris.

Nejdå, det är välan hyggligt av kommunstyret att ställa till med festivitas i skördemånaden.

Det visar att kommunalrådet, S, och kommunalrådspraktikanten, M, inte är främmande för drag under galoscherna genom att lätta på pungen och bjussa undersåtarna tyngda av slit och släp och fattigdom på partajet Park till park.

Det kvirrande som kommit till kännedom är att en så kallad rappare lejts för ett uppträdande.

Det för stunden uppvaknade ortsbladet kunde rapportera att ynglingen ifråga i en musikvideo på ”nätet” poserat med en pickadoll i händerna och därtill tillsammans med ett gäng gossar svårligen att beskrivas som svärmorsdrömmar.

Vapenglorifieringen fick röster att höjas för att stoppa den unge herrens rappande i Nyköping.

I Stadshuset bildades i all hast en krisgrupp som hänsköt frågan till kommundirektören.

Vederbörande tjänsteande hade inget att erinra mot den pistolposerande estradörens medverkan under Park till park. Tvärtom förkunnade kommundirektören i ortsbladets artikel att den pratsjungande tonårsidolens deltagande i stadsfesten var ett sätt ”för oss att förstå rappens själ”.

Vilka kommundirektören avsåg med ”oss” framgick inte riktigt av den aktuella artikeln.

Mina egna musikaliska referenser ligger hur som helst en bit bort från vapen- och våldsinspirerad rap. Jag föredrar Gunnar Wiklunds melankoliska ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”.

Den ohippa musiksmaken hoppas jag den hippa kommundirektören ursäktar mej.