Jag är Leif Kiwi König   Särdrag Tvärvigg   Stadigvarande boställe Sörmlandstorp   
Skriver om Ovidkommande observationer    Sysslar med Konditionsstärkande kroppsrörelser

Rosor med rabatt

Helt apropå slår det mig att kvinnor kräver uppvaktning – åter och åter.

Åtminstone min hjärtansfröjd.

Jag köper en röd ros på Willys. Som den spontana kille jag är.

Eller åtminstone tror mig vara.

Sanningen är att jag är förutsägbar som smörgåstårta på en begravning.

Rosorna säljs med rabatt. Det vill säga till utförsäljningspris. 

Det kan vara värt att förtydliga. 

Detta för att ingen trädgårdstomte ska förvänta sig fynda en färdiganlagd rosenrabatt.

Därvidlag kan man aldrig så noga veta.

Häromsistens såg jag att en firma gjorde reklam för LED-belysning i toalettstolen! Tänkt att guida dig i mörkret vid nattliga toalettbesök.

Är Nobelkommittén underrättad? Jag bara undrar.

Enligt produktbeskrivningen är det bara att knata in på muggen, lyfta på toalettlocket och vips så lyser toaletten upp. Tillika i valfri cool färg.

Milda Matilda! Det tycks inte finnas någon hejdsel på mänsklighetens landvinningar. 

Eller på saluföringen av rena skitsaker.

Min egen köpstrategi är att aldrig anskaffa en konsumentvara utan att först ha rådfrågat det vederhäftiga konsumentmagasinet Råd & Rön.

Där testas allt från slagborrar till grisöron. Vi talar i det sistnämda fallet om hundgodis.

I det fall någon talesperson från organisationen Djurens Rätt skulle få för sig att knorra.

Den vara som visas i reklamen visar sig inte alltid vara den vara du trott det vara.

Det ska gudarna veta, som det brukar heta – hos beprövade beställare.

Det visste däremot inte jag utan blev vid ett tillfälle i tonåren själv blåst på konfekten. 

Här följer en rekapitulation i ärendet:

Varje pojkrum pryddes i gångna tider av Hobbyförlagets postorderkatalog.

Det var i den utgåvan jag lockades att skicka efter universalträningsredskapet Bullworker.

Det är strängt taget en sorts styv fjäder. Vilket mer låter som något du kan ha användning för vid mekandet med en Volvo 740.

Här handlade det dock inte om att trimma hästkrafter utan om att slimma kroppsmuskler.

Mitt beslut avgjordes av den muskelknutte som på en bild i katalogen förevisade det föreliggande muskel- och styrketräningsredskapet. 

Därtill uppvisande en Pepsodentvit tandrad. Sannolikt dock inte kreerat av fjädern ifråga.

Det garanterades ett synbart resultat redan efter sju dagars träning med Bullworkern.

Så fanders heller! Hur jag än exercerade med den svårböjliga fjädermanicken förblev min tonårskropp pinnig som pinnarna i en pinnstol.

Snacka om vilseledande marknadsföring.

Jag ställde undan Bullworkern i källaren.

Det ska fasiken vara muskelbyggare utan muskler att bygga med.

Allt sedan dess har jag omformat kroppen på annat vis. Främst genom uthålligt stillasittande. 

Dessutom med ett väl så synligt resultat. Min figur har idag antagit formen av en sackosäck.

”En ros! Det kommer du inte långt med”, spår  kvinnan i kassan i Willys med uttryckslös min.

Tydligen anser hon sig bevandrad i frågan. Trots sina unga år.

Det är inte utan att hennes profetia får min plötsligt påkomna passion att påtagligt slokna.

Vem tar egentligen jäntan mig för? Hollywoodhelgonet Rudolph Valentino! 

Han var förste älskare på filmduken på 1920-talet och förförde fruntimmer med sina eldiga latinska ögon och vackra blombuketter. Där ligger man i lä.

Som sävlig sörmlänning och med en ögonfärg som indikerar kronisk sömnbrist.

Beträffande förförelsekonsten gör jag heller ingen skillnad på rabattros och maskros.

Viktigast är ändå chokladasken. Vilket ska vägas mot den ökade kostnaden.

Jag kliver in i torpköket hemma och överräcker oförhappandes blomstret till mitt hjärtats dam.

Mottagandet är svalt, repliken syrlig: 

”Undrens tid är inte förbi.”

Vad säger man! Kvinnor är som Picassos målningar.

Lika begärliga. Lika svåra att förstå sig på.

Ordentligt nedtryckt i tofflorna hämtar jag tröst i värmlandsskalden Gustav Frödings livsvisdom:

”. . . rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Jag har förresten blivit sms-bombad.  

Det plingade till i mobilen två gånger. 

Detta på en och samma förmiddag! 

Så eftersökt har jag inte varit sedan jag gömde mig i farmors potatiskällare.

Det enda sms jag annars brukar få är från Telia som låter meddela att jag nu kan ladda mitt kontantkort via bank, via swish eller via app. Eller via fyrvaktaren på Hävringe.

Det senare är menat som ironi.

Det förstår alla som likt mig är lika utmattade av teleoperatörernas erbjudanden som av hälsomagasinens nya rön om fettförbränning.

Mitt problem är inte vikten. Utan att jag är något för kort för min vikt.

Det ena sms:et var föga förvånande från Telia. 

Denna  gång med information om mobilnätet 5G, som enligt nämnda operatör bland annat ska bidra till att förbättra min livskvalitet.

Hur detta skulle gå till framgick inte riktigt.

Jag får väl höra med doktorn nästa gång jag är där och beklagar mig över någon krämpa – huruvida besvären törhända kan kopplas till nätet. 

Jag har nämligen än så länge bara 2G.

Jag köpte för övrigt teliaaktier vid statens utförsäljning av Telia sommaren 2000. 

Det slogs på trumman för en god avkastning. Det gäller att passa på, resonerade jag. Och en miljon svenskar med mig.

Vi skulle ha passat istället. Aktiekursen gick ned som solen. Utan att hittills ha gått upp igen.

Hur var det nu med det andra sms:et?

Jo, det var från en bilskruvande kille från Umeå.

Han ville förhöra sig om min gamla VW campingbuss som numera stod i hans garage.

Tydligen fortfor åkdonet att vara i trafik.

Det gjorde mig mållös som ett statsråd på frågan om sitt eget pensionsavtal.

Den aktuella campingbussen ifråga var i min ägo under sommarmånaderna 1994 och redan vid den tidpunkten ett tämligen chansartat investeringsobjekt.

Jag hittade den i en lada på landet. Efter att ha hämtat vägledning ur Lukasevangeliet:

”Den som söker han finner.”

I det här fallet i Vadsbro. Sörmlandsorten där tiden stått stilla sedan hästen skötte persontransporterna i landet.

Det tveksamma skicket till trots ansågs campingbussen ha ett framtida samlarvärde.

Den som ansåg detta var säljaren.

Jag som köpare var möjligen inte lika övertygad om att den medfarna VW campingbuss jag rattade därifrån var en kommande dyrgrip.

Däremot var den påtagligt dyr i drift. Huvudsakligen på grund av verkstadsbesöken.

Glad i hågen packade jag en dag campingbussen för en semestertripp till Åland.

Det gick sannerligen på Guds försyn. Vilket är detsamma som att det gick synnerligen dåligt.

Väl kommen en bit på väg mot färjeläget i Kapellskär blev jag stoppad av en mc-polis som hade vissa synpunkter på fordonets kondition.

Efter körkortskontroll och verkställd summarisk besiktning avslutade mc-polisen hövligt:

”Ha en fortsatt trevlig resa.”

Jo, tack, du, tänkte jag, samtidigt som jag dystert betraktade böteslappen på 600 spänn. 

Där reducerades semesterkassan innan jag ens hunnit få fram campingbordet ur skuffen.

Det påtvingade uppehållet gjorde att jag blev  rejält sinkad till Viking Lines avgång.

Personalen vid rampen vinkade otåligt att jag skulle snabba på och köra ombord. 

Då tvärdog bilskrället. Mitt i solgasset på hamnplanen.

Jag vred stressat om startnyckeln: en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger. 

Det rosslade illavarslande om startmotorn. Till slut upphörde alla livstecken helt.

Svetten rann om min lekamen som regnvatten  i ett stuprör. 

Detta till viss del beroende på att det inte gick  att stänga av kupévärmen.

Tidigare hade jag upplysts om att campingsbussens värmekamrar rostat ihop.

Det lät som en reparation som kunde vänta, resonerade jag.

Därvidlag skulle jag bättre ha lyssnat på expertisen.

Värmen i kupén var att likna vid temperaturen i en finsk sauna. Det kan bara en född finne älska. Mindre uppskattad var bastuhettan av mig – som är född svensk på BB i Nyköping.

Jag åkallade i min hjälplöshet såväl Gud som Gudrun. Den senare namnet betyder ”hon som besitter hemlig kunskap”.

Således även hon värd att vädja till i ett nödläge.

Det hade i eftertankens kranka blekhet kanske varit bättre om jag anropat någon motorkunnig.

Till slut tog personalen saken i egna händer och puttade ombord den livlösa campingbussen, och vänligt nog även av den vid ankomsten till Mariehamn.

Där stod jag allena på kajen i främmande land: modlös och rådlös.

Jag fick sätta min lit till att mina böner nu nått rätt kanaler och vred ännu en gång på startnyckeln – och motorn snurrade igång som en elvisp.

Ljuvare musik har jag inte hört sedan Thore Skogman sjöng Plättlaggen 1962.

Det blev bara en sommar med campingbussen. Den var lika nyckfull som semestervädret.

Det upplyste jag Umeå-killen om. Det sa han sig aldrig märkt något av.

Han påstod att den numera startade i ur och skur och gick som ett golvur.

Vilket väl vidimerar vad som tidigare uttryckts i denna spalt:

Undrens tid är inte förbi.

 

 

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email
Dela på print