Spartansk supé

Jag sitter vid datorn och tänker stort.

Målet är att värka fram en odödlig strof.

Det målet låter dessvärre vänta på sig.

”Ge dig ut och cykla istället och njut av sommaren”, hojtar torparhustrun vars största bekymmer här i livet är att passa starttiden för golfrundan och att bli överens med hybridklubban. Ack, ja, vilka världsliga huvudbry.

Det är tydligt att torparhustrun tvivlar på mina ambitioner att gå i skalden Gustav Frödings fotspår. Det kan i och för sig vara på både gott och ont.

Gustav Fröding skaldade på värmländsk dialekt dikten ”Dumt fôlk” och versen: ”Å i åa ä e ö”. Den påhittigheten vore inte dum att ha.

Det slutade dock dystert med att den store nationalskalden blev inskriven på mentalsjukhus. Vad som är känt dock inte på grund av sitt värmländska tungomål och dialektala diktande. Det är ingen diagnos att vara värmlänning.

I alla fall ingen evidensbaserad diagnos.

Jag lyssnar på torparhustrun, det brukar vara lugnast så, cyklar ned till ostkustens pärla, Oxelösund, slår ned byxbaken på en bänk, blänger på Östersjön och förbannar flocken av närgångna kanadagäss, som emellertid inte störs av mina eder.

Bänken är därtill dekorerad med guano. Det är ett finare ord för fågelskit.

Det kan vara gångbart att veta i det fall man skulle ha (o)turen att halka in på en poesiafton.

Det enda njutbara är det avlägsna dunk-dunk-ljudet från en tändkulemotor. Det är min första tanke även om jag vet lika lite om båtmotorer som om konsten att hantera cymbaler.

Jag har Strandvägen bakom min rygg och vid närmare eftertanke kan dunkandet jag hör lika gärna vara en framförd Epa-traktor med nedvevade rutor och stereon på högsta volym.

Bättre motoröra än så har jag inte.

Tillbaka vid datorn är det fortfarande fel på programvaran. Det vill säga error i min hjärna.

Jag lyckas inte formulera en enda mening med mål och mening, än mindre en odödlig mening. Det får bli en annan dag. Eller sannolikt ingen annan dag heller.

Det ska fanken vara poet.

Det är enklare att vara politiker. Där sitter inte orden trångt i halsen.

Låt vara att det trots de ofta många sagda orden sällan blir något sagt.

Jag påminner mig i den kontexten ”Lilla boken om dumma politiker”. Boken heter verkligen så. Det är på sätt och vis ändå en smickrande titel. Det skulle kunna vara etter värre: Stora boken om dumma politiker.

Jag exemplifierar med ett tidigare statsråd som i boken hedrats med ett citat: ”Jag har svårt att intellektuellt ta ställning till frågan, så jag tar istället svaret på förra frågan en gång till”.

Personligen har jag svårt att intellektuellt ta ställning till om det är ett lysande (för)svar eller belysande för svenska politikers språkbruk.

Midsommarafton blir en mardröm. Jag drabbas av besvär från gallan.

Det utesluter alla möjligheter att hoppas på s.o.s. –– sill, ost och snaps.

Min midsommarsupé blir istället blåbärssoppa och två veteskorpor. Utan smör.

Den huskuren ger ingen positiv effekt. Den aktuella spisningen slinker än hit och än dit i magen innan jag till slut slinker ned på knä och kramar min för tillfället bästa vän i nöden –– toalettstolen.

Glädjande nog är opassligheten övergående. Tråkigt nog känner jag mig emellertid till kropp och själ ungefär lika pigg som en plockad höna.

Midsommarlekarna är bara att glömma. Jag lämnar walkover till den genustveksamma ringdansen ”Morsgrisar är vi allihopa” och till den manliga kraftmätningen  säckhoppning.

Det sistnämnda är ett verkligt mandomsprov, till skillnad mot äggstafetten. Där för man ta skeden dit man kommer. Eller om det ska vara seden.

Jag ser midsommaraftonens magstarka upplevelse från den ljusa sidan. Det är bara att acceptera att jag tvingas kasta in handduken på grund av att jag är tvungen att kasta upp.

Det blir fler tillfällen att fira framöver. Jag har bland annat antecknat datumet den 19 november som är den internationella toalettdagen,

Det är en dag som ligger mig varmt om hjärtat. Numera. Detta efter att jag tillbringat en stor del av årets midsommarafton på nämnda inrättning.

Torparhustrun och jag har varit på en tredagars semestertripp. Det var hennes idé.

Jag är i det fallet lika företagsam som en idisslande ko. Det händer ingenting. Någonsin. Vare sig det handlar om planer på att se något nytt eller Ale stenar.

Semestermålet den här gången är Sörmlandsmetropolen Flen.

Vad gör man där? undrar säkert alla ni som är mer bekanta med Maldivernas vita stränder och azurblåa vatten eller ett romantiskt äventyr i en kolarkoja i Bergslagen. Jo, det kan jag tala om.

Det finns mycket att se och uppleva i Sörmlands hjärta, som Flens slogan lyder. Besvärande nog kan jag så här på rak arm inte komma på något speciellt. Det skulle i så fall vara den gamla skjortfabriken. Men den är förstås nedlagd och där Vinson-skjortan syddes sker idag utbildning i svenska för invandrare (SFI).

Allt har sin tid, som klockringaren sa och blev urmakare.

Vinson-skjortan var en märkesvara på Domus. Det kan ses som en förklaring till att den kooperativa varuhuskedjan fått stryka på foten.

Jag har förresten och av svårförstådda skäl kvar en ”Domus-skjorta”. Den behöver emellertid även den strykas. Vid eventuell användning.

Hammarvallen heter Flens idrottsanläggning. Dit förpassade jag mig en av dagarna i sällskap med vovven och i akt och mening att vi skulle finna nåd i den rådande sol- och bastuvärmen och på det 2,5 kilometers motionsspår som löpte genom skogen och trädkronornas skuggning.

Jag kan skryta med att jag genom åren sett ett och annat motionsspår. Men inget som i Flen.

Motionsspåret gick upp och ned, upp och ned, upp och ned och påminde i det fallet närmast om strukturen på ett normalt EKG-diagram. Tungan på både mig och vovven hängde som den röda slipsen på en S-facklig ombudsman.

Väl kommen i mål pustade vi ut. Problemet var bara att vi inte var i mål. Långt därifrån.

Det stod 1,0 kilometer på skylten. Vi hade inte ens gått halva sträckan. För det var gångfart som gällde. Om nu gång kan räknas som fart.

Det är svårt att se att någon levande varelse överhuvudtaget skulle klara av backarna i Flen i ett högre tempo än just gång.

Det skulle i så fall vara en bergsget i Alperna.

Hotellutbudet i centrala Flen är inte det bästa, det måste tillstås. Inte sedan hotell Nygård stängde och lokalerna övertogs av församlingen Sion som verkar för upprättande av Guds rike. Där, i Guds rike, alltså, regerar Jesus som Herre och kung.

Detta i kontrast till världens rike där regentskapet sköts av Djävulen himself.

Nu hade torparhustrun bokat in oss i en sportstuga med sjöutsikt vid anrika Idrottsgården.

Det var ett kärt återseende. För mig. Eller kärt är kanske att ta i. Jag har varit där en gång tidigare.

Jag deltog under ett sportlov på ett idrottsläger på Idrottsgården i Flen. Det är sextio år sedan.

Vi var en handfull frön från olika håll i Sörmland där lägerledarens ambition var att vi skulle förkovra oss i bordtennis. Jodå, visst gjorde vi goda framsteg. I rackartyg.

Måltiderna intogs i Idrottsgårdens matsal.

Lägerledaren var en före detta stamanställd militär. Efter att vi slevat i oss vad som bjöds på tallriken sög den gamle väbeln luft i lungorna och tog med torndönsstämma initiativet till ett gemensamt och rungande: ”Tack för maten, den var god, den ger hälsa, kraft och mod”.

Det vete katten om det stämde. Vad jag kommer ihåg lämnade en deltagare lägret på grund av krasslig hälsa. Det behövde i och för sig inte ha berott på maten.

Det kan ha varit hemlängtan också.

Det stod  på informationsbladet vi erhöll innan bordtennislägret i Flen: ”Medtag skidor”!

Varför då? frågade jag mig. Jag var det inte då och är det inte nu –– någon Assar Rönnlund.

Nu var det endast en av lägerdeltagare som hade hörsammat det där med skidutrustning.

Han var inte för inte hemmahörande i ett mindre samhälle utanför Katrineholm – Valla.