det blir inte roligare än så här

Spelmissbrukare

Alltfler kastar plast i naturen.

Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen.

Det kallas discgolf.

Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga är frisbeegolf.

Det är väl ändå att yvas överhövan, att referera till det aristokratiska sällskapsspelet golf.

Gissningsvis är olikheterna mellan utövare av discgolf och golf i paritet med den mellan en motorstrypt Epa–traktor och en motorstark Audi R8.

Det hjälper i det fallet inte att ”Epan” är trimmad, avger förgasarknallar som om kriget kommit och får mig och vovven att ta till schappen och evakuera oss i torpets potatiskällare.

Torparhustrun är hårdkoktare. Hon överger sällan köket och sysslorna vid spisen. Det goda vitsordet måste man ge henne.

Hon hedrar därmed förutvarande majestät Gustaf VI Adolfs valspråk: ”Plikten framför allt”.

Min svårbotbara nyfikenhet gör att jag stannar till för att läsa på informationsskylten om den uppförda discgolfbanan i Enstabergaskogen.

Det är inte populärt hos alla. Det visar vovven genom att anlägga en blasérad min och avmätt lyfta på benet mot skyltstolpen. Sicken stjärna.

Lära sig schack kan göra vem som helst matt. Discgolfens statuter förefaller enklare.

Du ska singla iväg en plastskiva genom skogen av träd och avsluta med att kasta plastskivan i en utsatt korg. Emellertid inte i en papperskorg.

Discgolfbanan består oftast av 9 eller 18 stålkorgar placerade lite varstans i terrängen.

Du ska använda så få kast som möjligt. Det verkar som en rimlig regel.

Det motsatta vore att dra ut på skogsvistelsen i all oändlighet.

Banprofilen anger inget om antalet hindrande träd. Detta av naturliga skäl.

Det beror ju på hur rakt man kastar. Eller kanske snarare hur snett.

Positivt med discgolf är att fler människor kommer ut i skog och mark, negativt att bär- och svampplockare tvingas ta skydd bakom rensgallren när plastskivorna viner om öronen.

Discgolf verkar trots allt inte vara något för mig. Det känns mest som bortkastad tid.

Hur som helst. Var sak har sin tid.

Tonårstiden handlade till viss del om att vara vargunge eller blåvinge i scouterna, beroende på om man var pojke eller flicka.

Vi ”skojter” strövade omkring i naturen, letade pinnar till en  lägereld och instruerades att alltid vara redo.

Vad vi skulle vara redo för blev aldrig klarlagt.

Vi lärde oss även att knyta knopar. I alla fall en del av oss.

Dom fingerfärdigaste i knåpandet med knoparna erhöll eftertraktade repmärken.

Dit hörde inte jag. Jag gjorde skam till sägandes inte många knop i scoutverksamheten.

Jag var mest intresserad av söta blåvingar.

Mina egna skor klarar jag dock av att knyta. Åtminstone i teorin. Det kan vara besvärligare i praktiken. Min böjlighet är inte vad den varit.

Och då har den aldrig varit speciellt bra.

Hur ska vi rädda världen? Den frågan borde vi alla ställa oss. Personligen gör jag vad jag kan. Jag försöker undvika olika former av plast.

Må så vara att jag är så kallad plastpappa.

Nu har jag som den världsförbättrare jag ser mig stött på ett problem. Möjligen en futilitet men ändå lika irriterande som en rödvinsfläck på skjortbröstet. Det är av den anledningen du ska hålla dig till vitt vin. Eller avstå vinet helt.

Det finns alternativa drycker till förtäringen.

Detta med undantag vid nattvardsfirandet.

Nu är det inte vad som sker mellan skål och vägg inom kyrkan som är mitt bekymmer.

Det är istället tandkrämstubens design.

Jag tänker främst på den där lilla biten som tillsluter tubens öppning och ska pillas bort för att man ska kunna klämma fram en sträng tandpolish – är den av plast eller aluminium?

Det är viktigt att veta vid källsorteringen.

Jag vill inte sortera avfall i fel container vid återvinningsstationen.

Det vore synd, en synd värre än kortspel i sakristian.

Den ifrågavarande biten av plast eller aluminium som gör tandkrämstuben tättslutande är därtill försedd med en knappt synbar flärp.

Den satans tingesten hotar tandhälsan i landet.

Du kan ha fått hela truten full av tandsten innan du lyckats få grepp om flärpen ifråga.

Det är heller ingen ursäkt som skulle få  din tandhygienist att mildra sina förmaningar.

Personligen använder jag för ändamålet en mejsel. Den hör vanligtvis hemma i snickarboa.

Det rostangripna verktyget hugger jag krigiskt rakt genom plastbiten, eller om det nu är en  aluminiumbit, varvid det skvätter tandkräm i varje hörn av badrummet.

Det som blir kvar i tuben brukar räcka för att polera gaddarna.

Det blir emellertid inget bländvitt filmstjärneleende à la Tom Cruise. Det kan jag leva med. Jag är ingen svärmorsdröm i övrigt heller.

Dessutom är det väl ändå den inre skönheten som räknas.

Fan tro’t, som bonn sa när hästen skenade och bonn drattade på trynet i dyngkärran.

Det är svårt att motstå lockelsen på ATG-skärmen vid Willys: ”Lämna butiken som miljonär!”.

En kvart senare lämnar jag butiken –  25 kronor fattigare.

Det är vad en så kallad Sverigelott kostar.

Till den förlusten ska adderas 62,90 kronor. Det är butikens pris på en bytta Bregott.

Jag lämnar således Willys med knaprare tillgångar än när jag kom. Tvärtemot vad som sägs i den aktuella skraplottsreklamen.

Det gör mig lika härsken som en kartong ägg med utgånget datum.

Halvvägs ut sneglar jag på nytt på ATG-skärmen som nu skiftat budskap till: ”Sitt inte lottlös”.

Nej, det ska jag banne mej inte göra, tänker jag. Och köper en kexchoklad. Som tröst.

Jag minns den Cloetta-drive som gick rakt in in i magen på mig: ”Kexchoklad kommer aldrig att svika varken dig eller dina nära och kära”.

Det gör inte den frasiga chokladbiten den här gången heller. Sviker mig.

Jag slukar kexchokladen i ett huj, exakt på samma sätt som strax innan med den försåtliga ATG-reklamen.

Det blir lätt så när man inte har mer förstånd än örsnibben.

Jag sågs redan i tidiga år som en spelmissbrukare.

Detta av musikdirektören i kommunala musikskolan i Oxelösund. Han kan ha haft rätt.

Jag övade inte särdeles flitigt på blockflöjten. Det var roligare att kicka boll och spela kula.

Det var ur den aspekten föga förvånande att musikdirektören inte var med på noterna vid min aparta uppspelning av Gubben Noak.

Den gubben gick inte hem, om man så säger.

Det gjorde däremot jag. Gick hem. Varvid världen kan ha gått miste om en oefterhärmlig blockflöjtssolist. Möjligen på gott och mindre på ont.

Nu går det att spela på mer än träblåsinstrument. Till exempel på hästar.

Jag besökte en oktoberkväll på 1990-talet Solvalla. Landets travmecka och totospelarnas heliga plats.

Jag kan konstatera att jag inte blev biten, vare sig av spelformen eller av någon lömsk kuse.

Bäst var travrestaurangens gratisbuffé. Hur jag kom i åtnjutande av den favören?

Jag travade runt bland Solvallas alla etage och befann mig hux flux mitt i ett vip-sällskap.

Den turen höll tyvärr inte i sig vid spelluckorna.

Mina medförda 400 kronor avsedda att förränta sig genom klokt spel på V5, vinnare och plats försvann lika tvärt som en stor stark på slitna danshaket Lorry i närbelägna Sundbyberg.

Till sist återstod endast en femkronorssedel.

Den resterande sedeln i plånboken reserverade jag för en korv med bröd serverad av en korvgubbe med låda på magen utanför Solvallas grindar.

Till all olycka var turen på fel sida. Där också.

Höstvindarna tog tag i femkronorssedeln som virvlade in bakom ett högt stängsel. Oåtkomlig.

Vad var det nu Beatles sjöng: ”I’m a loser”.

 

Dela detta:

Kommentera detta:

23 svar

  1. Hahaha du är för rolig du har gjort min dag till en bra sådan ,tack för allt kul och bra du skriver

    1. Vi behöver nog alla något att le åt i dessa oroliga tider, Lehna. Det känns bra att kunna bidra på den punkten. Tack för dina värmande ord.

  2. Lika underhållande varje gång. Jag läser dina alster innan jag öppnar min Washington Post. Och det går man väl ändå säga att rätt hård konkurrens!

    1. Det håller jag verkligen med om, Peter. Lättare konkurrens kan man ha. Det var ändå Washington Post som avslöjade Watergate-affären (om jag minns rätt). Tack för att du är en trogen läsare av mina alster.

  3. Bra nivå , hyfsat hög igenkänningsfaktor från Solvalla. Tack för en trevlig lässtund betyget blir väl som för Hysén 6 av 5 möjliga👍👍

    1. Tack, Lundell. Jag har varit ytterligare en gång på Solvalla, faktiskt under ett Elitlopp. Det gick inte bättre den gången, med spelandet, alltså. Jag satsade en slant på Ina Scot med Helen A. Johansson i sulkyn i Elitloppsfinalen. Tror du inte hästjäv . . . , ursäkta, Ina Scot befanns vara halt och borde inte ha fått starta i finalen, enligt den samlade travexpertisen på stallbacken. Däremot var maten i pressrummet alla tiders.

  4. Snyggt Kiwi, alltid kul att läsa dina inlägg. Blir bara så förvånad över hur mycket du varit med om. Men det kanske förklarar sig med din ålder, du är ju några år äldre. 🤣

    1. Helt riktigt, Jens. Jag är rik på minnen, men det blir man förstås inte rik på. Jag får väl i väntan på en storvinst förlita mig på den utlovade elpriskompensationen.

  5. Kul läsning!
    Funderar på musikdirektören på den tiden du trakterade blockflöjten, minns du vad han hette?

    1. Honom glömmer jag inte, Pia. Han kunde säkert sin sak, men det hjälper inte alltid när eleven mest sitter och drömmer och klockan i klassrummet går sakta, sakta.

  6. Fy fasen vad bra och roligt, nog ett av dom bästa och då ska man betänka att dom tidigare också varit jätteroliga.

    1. Det är ingen dålig komplimang, Bengt. Du har ju trots allt läst dom flesta av mina kåserier. Tack för att du återkopplar.

    1. Kul. Hoppas du fortsätter klicka dig in på bloggen och även läsa fortsatta kåserier. Kommande kåseri är tänkt att publiceras fredagen den 25 november.

  7. Som vanligt en rolig och träffsäker läsning. Även jag provade på blockflöjt utan någon större framgång,
    Tack för en härlig läsning

    1. Tack Anders. Mången mellanstadieelev har nog börjat sin musikkarriär med blockflöjt och avslutat den tänkta marschen mot stjärnorna lika fort. Blockflöjt är sannerligen inget lätt förstainstrument.

  8. När det kommer till källsortering gäller det att se upp. Tepåsen t.ex som sönderfaller i flera delar.
    Teét som kompost, påsen och pappbiten i andra ändan som papper, snöret som brännbart samt dom 2 metallclipsen. Lurigt.
    Trisslotter köper jag kanske 5 st om året. Där borde dom förövrigt ändra sin reklam för att inte vara vilseledande. “Plötsligt händer ingenting. Trisst.”

    Tack för läsvärda skriverier.

    1. Tack för att du läser, Göran. Du har alldeles rätt i att tepåsen kan ställa till stora problem vid källsorteringen. Tepåsen verkar vid en första anblick vara ett smidigt sätt att ta en fikapaus, men alls icke som du mycket riktigt beskriver. Beträffande trisslotter har jag aldrig haft någon större lycka, där heller – om man inte räknar ett par enstaka 30-kronorsvinster. Det blir man å andra sidan inte miljonär på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Affär som affär

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid

Läs vidare »

Spelmissbrukare

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga

Läs vidare »

Transpirationstransportmedel

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är

Läs vidare »

Valspråk i tiden

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som

Läs vidare »

Lovsånger och klagolåtar

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou.

Läs vidare »