Sportens språkguide

Jag är tillbaka på gymmet.

Det är tre år sen senast.

Jag satsar på intervaller.

Det lär ge snabbast effekt.

Detta under förutsättning att inte vilan mellan intervallerna även fortsättningsvis blir tre år.

Det säger sig självt att man under så lång tid tappar i styrka och kondition när den enda dagliga aktiviteten utgörs av reflexmässiga gäspningar.

Däremot tappar magen inget i omfång.

Det har fått till följd att min livmedikus rekommenderat mig att gå ned cirka 10 kilo i vikt.

Eller om det nu var en direkt uppmaning.

Medicinen för att klara den föreslagna viktnedgången är gymmets allehanda drag- och trampmaskiner, skivstänger och hantelexercis.

Därtill är det en god idé att avstå wienerbröd.

Däremot kan det accepteras krispiga riskakor.

Det senare är lika festligt för smaklökarna som den blodtryckssänkande medicinen Enalapril.

Läkarorden eller om man så vill, läkarordern, gör att jag sedan en tid är bekant med gymmets roddapparat.

Jag är inte direkt roddtypen och hoppet står till att apparaten för stunden är upptagen.

Det är dessvärre inte mycket till hopp eftersom det finns tillgång till två roddapparater.

Jag ställer mig en dag på badrumsvågen för en första kontroll av hittillsvarande nedlagd svettframkallande gymnastisk möda.

Det glädjande är att det går åt rätt håll. Det tråkiga är att viktnedgången är mindre till måttlig. Möjligen till och med inom felmarginalen.

Det blir att ta nya (år)tag i roddapparaten. Som om jag vore aktuell för olympiska spelen Paris i singelsculler.

Nu blev det ett ofrivilligt avbrott i träningen enär det blev julhelg i almanackan 2023.

Det är ingen bra tid för kroppsbökande på gymmet och kalorisnålt kostintag.

Den ansträngning jag ägnar mig åt under juldagarna är att sträcka mig efter Aladdinasken.

Det kan med lite välvilja kanske godkännas som en form av enklare stretching.

Huruvida jag framöver lyckas bli slankare än en stjälkselleri får jag återkomma till.

Lovat återkomma har i alla fall min livmedikus. Det kan också uppfattas som ett hot.

I vår samtid kan vi dagligen se sportutövande atleter på magnum-platt-TV och mini-iPhones.

Vissa önskar dock inte se någon idrott alls. Det respekterar jag.

Jag sitter inte heller fastspänd i TV-fåtöljen när Sveriges damer kämpar ned Polen med 25-1 i innebandy-VM i Singapore. Detta nämnt utan att förringa Singapore.

Den aktuella VM-matchen är vad spänningen anbelangar lite att jämföra med ”Året med kungafamiljen” i SVT. Ett PR-program lika stelt och fyrkantigt till sin form som ett proppskåp.

Monarken lät senast meddela oss undersåtar att han brukar titta på tevenyheterna. Lika korrekt i framtoningen som en frack på Nobelfesten.

Bernadottedynastins visade vedermödor under året skulle vinna på att majestätet lättade på slipsknuten och uttryckte sig lite mer personligt.

Hur mycket roligare skulle det inte vara om kungen avslöjade att hans favoritprogram är ”Lyxfällan”. Eller varför inte ”Naked Attraction Sverige”.

Det senare rimmar bättre med konungens valspråk: ”För Sverige i tiden”.

Jag är heller inget fan av Sportnytts inslag från herrarna och damernas korgbollallsvenska.

Möjligen för att jag en gång under gympan i skolan fick en hård basketboll i huvudet och tuppade av. När jag kvicknade till hade vi förlorat.

Det kan säkert ha bidragit till huvudvärken.

Jag besväras även i nutid av kopparslagare.

Det är en åkomma som uppkommer vid hörandet på tevens och streamingtjänsternas sportkommentatorer som skriker sig blågula över svenska idrottsmäns- och kvinnors insatser.

Låt mig i det sammanhanget lyfta fram några flitigt använda metaforer hämtade från sportkommentatorernas språkguide:

Dödens grupp. Vanlig term om allt från en svårtippad kvalgrupp till fotbolls-VM till möten mellan förhandstippade kändispar i ”På spåret”.

Uttrycket ifråga har ingen språklig anknytning till mördarbacke eller domaren är en död punkt.

Det är mycket tid kvar. Sportreferenternas favoritkommentar uttalad oavsett om det återstår 70 minuter eller fyra minuter av aktuell match.

Rysare. Mycket användbart begrepp i varje kommentatorshytt när slutresultatet bedöms som ovisst. Går att applicera på vitt skilda tävlingsaktiviteter som SM i varpa eller VM i timbersport.

Beträffande varpan kan sägas att gotlänningarna sätter gotlandsdrickan i vrångstrupen om någon skulle få för sig att jämställa varpa med kubb.

Timbersport kan beskrivas som att utövarna medelst yxa hugger i stockar. Det är en fysiskt krävande sport där den som provat på tävlingsformen lätt kastar yxan i sjön.

Påkopplade. Nyord i sportkommentatorernas munnar. Ordet finns upptecknat första gången vid Malmbanans invigning 1903 och är att härröra från malmtågens påkopplade järnvägsvagnar. Hur ordet ifråga har hittat in i sportens retoriska värld finns det inga säkra uppgifter om.

Det ser ändå ganska skapligt ut inför 2024.

Visserligen höjs brevportot från 15 till 18 kronor men vem skickar brev mer än Kronofogden?

Vad jag kan minnas hade det senaste brevet jag själv skickade en tonårsflamma som adressat. Det behövdes i det fallet inget frimärke alls.

Jag knattrade iväg på min Puch Florida till den utvalda damen och överräckte brevet personligen med kärleksfull hand.

Det blev nobben. Detta trots att jag även tryckt dit ett rött hjärta på kuvertet.

Brevet fick jag i omedelbar retur och dörren fick jag stängd i ansiktet.

Det ska fanken vara lagd åt det romantiska hållet.

Himla tur i alla fall att jag inte hade slösat pengar på porto.

Men det gick givetvis dyrbara droppar moppebensin till spillo.

Det kan man gräma sig över. Det också.

Det skulle strax därefter visa sig att fröken uppnäsa istället trånade efter en kille som var the leader of the gang på skolans rökruta.

Vad var väl ett rött hjärta mot en Commerce utan filter.

Jo, det här med det nya året. Min strävan är att hålla ut och hålla i gymbesöken. Hur länge är inte bestämt.

Det kan komma så mycket annat i vägen. Exempelvis en kryssning till Antillerna eller ett akut gallstensanfall.

Den senare sannolikare än det förra. Det är inte alltid man kan välja själv.

Jag får ta det pö om pö, ambitionen att omforma min figur från Michelingubbens till Zlatans.

Bortsett från huvudmålet att äta nyttigare och gå ned i vikt har jag ett eget uppsatt mellanmål.

Det är att kunna stå med raka ben och nå ned till golvet med handflatorna. En akrobatisk övning svår att utföra med ett hindersamt magomfång.

Den första delen klarar jag enkelt, att stå med raka ben. Den andra delen är desto besvärligare.

Hur jag än sträcker och stretar räcker handflatorna i nuläget bara ned till mina knotiga knän.

Det vill jag se som ett tecken på att det finns förbättringspotential. Eller om tillståndet är att hänföra till kronisk åldersstelhet.

Gymmet jag nyttjar har förresten något så förlegat i dagens samhälle som ordningsregler. Det är det en del besökare som inte låtsas om.

Det kan även bero på bristande läsförståelse med tanke på senaste årens PISA-resultat. Där kan man tro att alfabetismen är tillbaka i Sverige.

Ordningsreglerna anger att för ändamålet lämpliga inomhusskor ska användas i gymlokaliteterna. Detta för allas trevnads skull och av hygieniska skäl.

Det hindrar inte att somliga gymbesökare hasar runt bland apparater och redskap iförda sockor av varierande kvalité och fräschhet.

Det kan man oroa sig en del över. Vill det sig riktigt illa kan dom tappa en kettlebell på tårna. Då skyddar inte hemstickade raggsockor nämnvärt.

Gymmet, som alla offentliga lokaler, anser det som en nödvändighet att muntra upp oss stackars utövare på plats med så kallad skvalmusik.

Det är inte utan att man får träningsvärk i öronen av den dunkande technomusiken på ständig repeat.

Häromsistens gjorde jag ett misslyckat försök att hiva upp 45,5 kilo i bänkpress. Gissa vad som skvalade ur högtalarsystemet? Just det.

Andas in andas ut

Andas in andas ut

Det blir bättre till slut

Fan tro’t, sa Relling.