Jag är Leif Kiwi König   Särdrag Tvärvigg   Stadigvarande boställe Sörmlandstorp   
Skriver om Ovidkommande observationer    Sysslar med Konditionsstärkande kroppsrörelser

Tågförsening

Jag besväras inte alls av mitt kändisskap.

”Du är väl inte känd”, fnyser min sambo.

Däruti har hon fel. Det händer att folk vänder sig om efter mig på stadens gator och torg.

Den omständigheten tror hon å sin sida mer beror på min kostymering och tycks mena att densamma kan liknas vid Albert och Herberts.

Det stämmer inte det heller. Inte fullt ut. Skrothandlarpappan i den skojiga TV-serien bär en sliten filthatt med rund kulle. Det gör aldrig jag.

Jag föredrar att gå barhuvad fram till dess frosten lägger sig på öronen. Då vet jag att det är dags att dra en stickad toppluva över nämnda utstickande kroppsdelar.

Framträdande öron är för övrigt ingen fördel.

Såvida du inte är en framavlad utställningskanin.

Tilläggas kan att den svenska toppluvan är lika berömd ute i vida världen som Greta Thunberg.

Båda kan dessutom sägas vara klimatsmarta.

Läser man ortsbladets bulletiner går järnvägsbygget Ostlänken ingalunda som på räls.

Hela projektet utmärks av skenande kostnader och ständiga spårbyten.

Det 16 mil långa dubbelspåret mellan Järna och Linköping beräknas till en kostnad av 64 miljarder och ska vara fullt utbyggt 2035.

Det är i skrivande stund det. Slutdatumet ligger inte precis runt hörnet.

Eller som  fattighjonet Ivar sa när kommandoran i fattigstugan förberedde kvällsvarden och varslade om rotmos med fläsklägg:

“Det tror jag när jag ser det.”

Trafikverket vill ha en tågstation vid Skavsta flygplats för det internationella resandet.

Var Nyköping kommer in på banan är visst inte bestämt.

Det troligaste är att vi förses med en fjuttig så kallad bibana hängande utanför Ostlänkens beslutade korridor. I Trafikverkets ögon lite som en besvärande blindtarm.

Tidsplanen för Ostlänken har visat sig lika pålitlig som SJ:s tågtidtabell.

Det kan vara spännande det också. Såvida du inte har en tid att passa i Krylbo. 

Eller annorstädes i vårt långsträckta land.

Intresseorganisationen Ostlänken Nyköping-Östgötalänken AB kungör att med den nya banan “kan” restiden avsevärt förkortas mellan Nyköping och Stockholm.

Med avsevärt menas här cirka 20 minuter. 

Det blir tre miljarder för varje vunnen minut. Det kan det vara värt. Eller inte.

Beroende på hur bråttom du har till resmålet.

Lite orolig är jag också för den till intet förpliktigade skrivningen ”kan”.

Sannolikt är det inte detsamma som att det blir till sanning vid destinationen.

Den avsevärda tidsvinsten kan lika gärna förvandlas till en minst lika avsevärd försening.

Det räcker i det avseendet med ett signalfel i Järna.

Huruvida Ostlänken ska trafikeras av höghastighetståg eller snabbtåg är en fråga som får involverade politiker att slingra sig som solkurvor.

Vitsen med tåg är väl annars att det ska ta tid. Det är i alla fall min bestämda uppfattning. 

I den frågan tycks också jag och SJ överens. Där varken ankommer eller avgår tågen i tid.

Vad jag pratar om är att åka tåg timme efter timme och se landskapet utanför kupéfönstret flimra förbi. Ett exempel på en sådan upplevelse är Inlandsbanan.

Låt vara att det enda man ser där är mil efter mil med tallskog.

Vaknar till gör man bara när rälsbussen signalerar för att varna en renflock uppe på spåret.

Sedan återgår allt till sövande skendunk. Till dess man sett nog av norrländsk fura, stiger av i Storuman och tar landsvägsbussen in till Umeå – Björkarnas stad.

Jag förstår invändningarna från enskilda fastighetsägare utmed Ostlänkens sträckning.

Jag skulle själv surna till om det byggdes järnvägsräls över mina bär- och svampställen eller svischade förbi tåg i 250 kilometer i timmen vid mitt sneda torp – och fick det tillhörande utedasset att lätta från backen av luftdraget.

Det skulle i och för sig gå att uppgradera det numera utrangerade skithuset till ett resecentrum. Till en uppskattningsvis billig kostnad.

Vid intresse från Trafikverket kunde det räcka med en ny entré. Typ en så kallad karuselldörr som gör att man slungas såväl in som ut ur det i så fall uppfräschade utedasset. 

Att resa ska ju vara ett äventyr, sägs det.

Karuselldörrens nackdel är att folk som inte riktigt är på hugget riskerar att få åka med flera varv. Å andra sidan är det gratis. Än så länge.

Mina planer är dock förmodligen ogenomförbara.

Det finns krafter inom kulturetablissemanget i Stockholm som bedriver lobbyverksamhet för det svenska utedassets bevarande.

Jag hyser sympati för det också. Vi måste vara rädda om våra kulturskatter.

Jag är heller inte främmande för att överlåta det av mig ägda utedasset och istället ge dessa kulturbevandrade herrar och damer besittningsrätt. 

Åtminstone över själva skittunnan.

I Sverige går det inte att bygga en hundkoja utan att alla möjliga och omöjliga instanser ska få säga sig sitt. Det är få som säger ja, fler som säger nej.

Vi svenskar omhuldar nämligen vår flora och fauna.

Möjligen menar våra fyrbenta vänner att vi tvåbenta varelser är fariséer. Detta efter att ha nekats skydd för väder och vind och byggnadstillstånd för sin enkla boning.

Det ligger så att säga i sakens natur att ett storskaligt järnvägsbygge gör intrång i naturen.

Härförleden var det arkeologer på strövtåg i Kolmårdsskogen som råkade på en varggrop. Den upptäckta urgröpningen i marken ansågs hotas av Ostlänkens tänkta bansträckning.

Det skulle strida mot kulturmiljölagen att låta en entreprenadmaskin jämna till hålan i backen.

Det yrades om ett kulturmord. För att inte säga att det ylades över varggropens ovissa öde.

Hur som helst väcker den väckta diskussionen fler frågor.

Hur gör vi till exempel med alla myrstackar?

Tvingas Ostlänkens ingenjörer revidera sina ritningar och dra spåret runt skogens alla barrhögar? Men det är kanske ett mindre problem.

Går det att flytta hela Kiruna stadskärna torde det inte vara ogörligt att transportera en eller flera myrstackar till en säkrare och lugnare plats. Med fördel till närbelägna Kolmårdens djurpark.

Lösningen vad gäller det funna fornminnet i Kolmårdsskogen kan te sig något kvistigare.

Min första tanke var en järnvägsbro över den påträffade fördjupningen i marken. En så kallad lyftbro som kunde vinschas upp för underlättande vid vittjande av eventuell fångst i gropen.

Det var innan jag kom på bättre tankar. 

Vad som istället måste tas i beaktande är att jakt med varggrop förbjöds i lag redan 1864. För övrigt samma år som mannen förlorar lagstadgad rätt att aga sin hustru, som en allmänbildande information.

Jag är gubevars ingen lagvrängare men det arkeologerna hittat på sin mulleutflykt i skogen är följaktligen inget annat än en olovlig  jakt- och fångstmetod.

Så kan vi inte ha det. Värna om barbariska sedvänjor från anno dazumal.

Det bör vara gott nog med den osmakliga svenska traditionen att äta surströmming.

Det har varit en mörk hemlighet att bära på i livet och det känns befriande att nu få berätta.

Jag läspade i mellanstadiet.

Det fick min stränga fröken att skriva i kontaktboken hem till mina föräldrar:

”Gossen Leif talar inte rent.”

Nä, men att jag hade AB i kristendom skrev hon minsann inget om.

Kanske lika bra det, förresten.

Då hade säkert mina föräldrar blivit än mer bekymrade: ”Pojken ska väl ändå inte bli präst!”.

Nej, hemma predikades det andra yrkens lov. Som exempelvis byggnadssnickarens.

Jag! Med hammare och spikpistol i näven! Det hade rent utav utgjort en allmänfara.

Ni kommer väl ihåg kontaktboken i skolan? Där skulle allt av vikt skrivas in inklusive eventuella anmärkningar som skulle signeras av målsman. I mitt föräldrarhem av min luttrade far.

Mycket signerande blev det onekligen. Mest varje vecka, faktiskt.

För att underlätta den tunga bördan för far beslöt jag vid ett tillfälle att själv plita ned min fars namn i kontaktboken och därmed bekräfta känndom om anmärkningen. 

Den goda tanken till trots föll tilltaget inte i god jord. Vare sig hos klassläraren eller målsman.

Det blev vid terminens slut nedsatt betyg i uppförande och ordning. Samtidigt som min stackars mor ojade sig över att ha närt en förhärdad urkundsförfalskare vid sin barm.

Jag har bättrat mig sedan dess. Det kan min tillgivna sambo skriva under på.  I alla fall dom dagar jag erbjuder mig att ta hand om disken.

Det där förargliga talfelet försvann förresten i takt med tiden. Likaså kunskaperna i kristendom.

Det sistnämnda kan jag tycka är synd.

 

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email
Dela på print