Tecken i tiden

Låt mig göra er uppmärksamma på att det älskas över hela Sverige.

Påfallande ofta i offentligheten.

Här följer ett exempel belyst av en intervjuad valarbetare inför fjolårets allmänna val:

”Jag älskar min valstuga!”

Den passionen kan man fundera över.

Det händer att jag lyssnar på Sportradions direktrapportering från någon allsvensk fotbollsarena och i kulissen hör publiken skandera:

”Vi älskar Hammarby! Vi älskar Hammarby!”

Den böjelsen kan man också fundera över.

Hur går det i praktiskt tillämpning till att vara erotiskt betagen i ett 11-elvamannalag! Eller för den delen att idka älskog med en valstuga i impregnerat virke!

Jag har inget bra svar. Jag är ingen sexolog.

Men. Det är säkert normalt i vår upplysta tid.

Det går i allehanda sammanhang att läsa om och lyssna till människor som bedyrar sig älska allt från sina jobb till Siw Malmkvists schlagers.

Det är hon med låten ”April, april”. Det är en singel från 1961 och baksidans titel är ”Du förstår ingenting”. Det kan hon för all del ha rätt i.

Jag lutar istället mer åt att folk oftare skulle bedyra sin partner sin kärlek. Och då inte bara i kyrkan inför vigselprästen och bröllopsgäster.

Det finns i mina gener, min älskvärdhet mot torparhustrun. Jag har för vana att harangera hennes vällagade kålpudding med den välmenta frasen: ”Det tar sig, sa mordbrännaren”.

Det verkar inte göra henne märkbart förnöjd.

Det kan jag tycka är synd och en av torparhustruns få brister, svårigheten att ta till sig beröm.

Det får man acceptera. Vi har alla våra svagheter. Jag själv också. Jag älskar kålpudding.

Jag skrev en dikt om en pump på Södra Femöre. Den var vacker. Den ärgade pumpen alltså.

Det skaldade stycket publicerades i ortsbladet utan någon påvisad ökning av upplagan.

Det kan rentutav ha varit så att det lyriska anslaget fick måsarna i havsbandet att skratta.

Det är en skränfågel som sällan håller truten.

Nu ska jag inte klä mig i någon offerskjorta eftersom mitt nedtecknade poem även rosades, dels av min kärleksfulla mor, dels av mig själv.

Det finns i det senare avseendet personer i min närhet som förfäktar att jag har en medfödd förmåga att vara förtjust i mig själv, men ingen större fallenhet för att uppskatta andra.

Den beskrivningen vill jag sätta ifråga. Åtminstone den sista delen av den karakteriseringen.

Jag tycker exempelvis att den oftast tilltvålade och tvålfagre programledaren i TV 6:s och Viaplays skidstudio, Peter Jihde, har bra koll på vad som gäller. Särskilt på herrars hårtrender.

Nu är jag, trots vad en del av mina klandrare vill antyda, dock inte mer egocentriskt än att jag anser att en skribent som uttalar sig berömmande om sina egna skriverier uppväcker löje.

Det motsatta är inte heller att rekommendera. Den skribent som i anspråkslösheten tecken istället uttalar sig förklenande om sina egna skriverier riskerar nämligen att bli trodd!

Vad kan man annat göra än att tralla med i Svenne Rubins låt: ”Det blir som det blir när det är som det är”.

Det här med självberömmelse beskrivs ibland som en folksjukdom i Sverige. Dessvärre finns inget verksamt vaccin.

Ledamöterna i Sveriges riksdag införde för ett par år sedan möjligheten att dela ut medaljer till sig själva! Det innebär i praktiken att varje ledamot som suttit en mandatperiod får en medalj. Gissningsvis som en kompensation för att ha nött byxbaken på riksdagsbänken i fyra år och eventuellt erhållit smärtsamma hemorrojder.

Därtill finns riksdagsmedaljen i olika storlekar. Den omständigheten kan möjligen förklaras av att det även inom den politiska noblessen måste göras skillnad på folk och inhalkande fän.

Det kan väl sägas vara ett tecken i tiden, om än inte i takt med tiden, att riksdagen även röstat ja till att återinföra ordensväsendet. Det är ett  sorts belöningssystem med medeltida ursprung.

Vi får tro på ett tidstrognare tänkesätt hos landets rättsvårdande instanser. Det är annars risk för att det åter tas i bruk straffpåföljder som spö och ris och vatten och bröd och att vi även får se en renässans för yrket som skarprättare.

Hur som helst har den samlade klokheten i riksdagen nu bestämt att medaljer på nytt ska börja delas ut ur de kungliga riddarordnarna – Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden – och detta till välförtjänta svenska medborgare.

Den kungörelsen får säkerligen en och annan konservativ knök att lyfta på punschpokalen.

Personligen är jag tveksam. Det är knappast vi vanliga dödliga som nedkallar Guds straff över livsmedelsjättarna och deras priser på Bregott, purjolök och toapapper som kvalar in under formuleringen ”välförtjänta svenska medborgare”.

Helt borta ur medaljdiskussionen är sannolikt även nuvarande som tidigvarande ordförande i Republikanska föreningen. Samt universalgeniet Bert Karlsson. Han lär väl få leva med äran att ha förärats epitetet ”Årets skaraborgare 2008”.

Nej, vi får nog räkna med att det är dagens parnass som anses salongsfähig nog för att ur Carl Gustaf Bernadottes hand få motta guldet.

Mitt tips på vem som får ta emot den första förtjänstmedaljen är Greta. Eller Jonas Gardell.

Den ena är kringresande klimataktivist, den andre är budbärare av budskapet att traditionsbundna homo sapiens är trist.

Fröken Thunberg har nyligen belönats med en hedersdoktorshatt medan herr Gardell har premierats med hela tre hedersdoktorshattar!

Det faktum att jag själv saknar sådan fjäder i hatten, ja, hatt överhuvudtaget, gör att jag istället visar min vördnad genom att lyfta på toppluvan.

Det svenska ordensväsendet avskaffades av riksdagen 1975. Då ansågs kungliga ordnar svårligen kunna förenas med en nutida demokrati. Nuförtiden synes alltså riksdagens ledamöter ha en annan syn på demokrati och utdelande av förtjänstmedaljer och kraschaner.

Det har genom århundraden av bönder och borgare sprättats fähusdynga på det svenska ordensväsendet för att främst  tillfredsställa adeln och prästerskapets fåfänga. Det är nog, enligt min mening, att kasta lortarna lite väl vårdslöst.

Det är vad prålsjukan anbelangar säkert ingen större skillnad på the upper ten och the bottom ten. Vem vill inte smaka berömmelsens sötma?

Jag kan tänka mig att det finns folk som skulle springa till sin egen avrättning om det utlovades en minnes- och namnskylt om exekutionen ifråga vid avrättningsplatsen.

För egen del, om det mot all förmodan vore aktuellt, skulle jag springa åt det motsatta hållet.

Men så är jag heller inte särdeles berömd.

Nu kanske ni tycker jag verkar småsint. För att inte säga direkt bitter över min egen avsaknad av utmärkelser med tillhörande trumpetfanfarer.

Nejdå, även jag är högeligen prisad. Jag tilldelades ett diplom av Svenska fotbollförbundet 1964.

För att ni till fullo ska förstå kalibern av den utförda prestationen citerar jag motiveringen:  ”Leif König har i årets pojklagstävling i fotboll, i Nyköpingsserien, med intresse och framgång deltagit i det segrande laget IFK Oxelösund”.

Det är visserligen ingen kunglig medalj, men å andra sidan är det heller inte alla som varit med och vunnit Nyköpingsserien i pojklagsfotboll.

Därtill är diplomet signerat av Gunnar Lange.

Vem är det? kanske någon yngre förmåga från den depraverade Tiktok-generationen frågar sig.

Gunnar Lange var pamp i Svenska fotbollförbundet, socialdemokrat av den gamla stammen och själva sinnebilden av en politisk ämbetsman.

Vad han visste om offsideregeln är väl mer oklart.

Jag vill ändå påstå att Gunnar Langes ditsatta ”kråkfötter” på diplomet torde betinga ett samlarvärde i klass med en autograf av ”Snoddas”.

Det var där och då min bollsparkarkarriär stod i zenit, som vänsterinner i IFK Oxelösunds pojklag. Som junior flyttades jag ut på vänsteryttern.

Där glömdes jag inte alltför sällan bort av motståndarna. Tyvärr ofta även av mina medspelare.

Jag kunde lika gärna ha lubbat linjeman.

Nåväl, jag fick i alla fall vara med och utbringa ett fyrfaldigt leve och hurra efter matcherna.

Proffslivet i Italien väntade, föreställde jag mig länge, trots mina brister i italienska språket.

Lagledare och tränare hade emellertid andra planer och flyttade i sinom tid istället ut mig ytterligare ett steg till vänster. Till reservbänken!

Där blev jag till all olycka kvar. Obegripligt nog. Jag är trots allt diplomerad fotbollsspelare.