Jag är exkluderad från det pulserande folklivet i Nyköping.
Möjligen är pulserande folkliv att överdriva.
Lite som att påstå att Jogersö-Bergö är Ibiza.
”Vad ska du in i stan och göra?”, säger torparhustrun om att jag i realiteten är belagd med vistelseförbud i residensstadens centrala delar och föreslår ett gagneligare och närmare alternativ: ”Gå ut i vebon och hämta in ved istället”.
Det är också ett sätt att se på livets realiteter.
Jag är väl för sjutton ingen dräng, muttrar jag, och på behörigt avstånd från öronen på torpets majorska, och lommar iväg ut i höstrusket med den tomma vedkorgen i handen.
Det är synd om människorna, skrev Strindberg. Då visste han ändå inget om min belägenhet.
Jo, saken är den att parkeringsbolagen har bestämt att man hädanefter måste ladda ned en app eller sms:a för att kunna parkera i Nyköpings innerstad. Det kräver en smartphone.
Jag har dock ingen sådan tidsenlig och teknisk tingest. Det kan verka mindre smart och rent av få mig att framstå som ett fån.
Det är dock ett mindre problem, hur jag eventuellt uppfattas av alla som lovprisar smartfånen som en gåva från den Allsmäktige.
Mitt problem är istället att mina möjligheter att parkera bilen på Väster eller Öster i residensstaden därmed är lika små som att Stadshusets furstar skulle anställa en stadsarkitekt.
Bestämmande furstar ger istället intryck av att själva veta bäst om stadsplanering och tycks ha fastnat för en arkitekturmodell lika planlös som Rio de Janeiros oräkneliga favelor.
Detta oaktat att det i Nyköping byggs på höjden till skillnad mot i brasilianska kåkstäder där man tvingas hålla till godo med ett påvert boende i markplan.
Jag vet. Det går självklart att köpa en smartphone men då med risk för att bli fjättrad vid mobilskärmen som den dömde vid en fotboja. Det vill jag undvika. Jag misstänker att den bundenheten hämmar den naturliga hjärnkapaciteten.
Hur som haver med den saken. Jag vill stå fri, leva i sinnlighet och växa fritt som blasten i potatislandet.
Den naturromantiska raden har jag med viss tankemöda skaldat själv. Ett poem i nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldts anda, om jag får säga det själv.
Parkeringsautomater i stadens centrum med tidigare betalkorts- och kontanthantering är idag övertäckta med fladdrande svarta soppåsar och uppmaningen att erlägga parkeringsavgift via app eller sms.
Det är smidigt, tycker delar av allmänheten. Det är det säkert för den allmänhet som är lika vana vid appar och sms som en skomakare vid sin läst.
Personligen tycker jag att fladdrande svarta plastpåsar som täcker stadens parkeringsautomater närmast för tankarna till George Orwells dystopiska roman 1984 och ett samhälle styrt och övervakat av parkeringsbolag i pengapakt med inkasso.
Hamnar du i tvistemål om din p-bot med ett parkeringsbolag eller inkasso är det därtill kört. Bevisbördan ligger helt på dig. Beviskraven är dessutom högre än inflationen i Venezuela.
Åren går och min bucketlist består.
Nu kan jag emellertid bocka av en punkt. Jag har börjat träna bordtennis. Äntligen.
Nu är frågan om jag ska fortsätta med pingisen eller direkt lägga racketen på hyllan.
Den kostade i alla fall en femhundring. Jag avser därvidlag racketen, inte hyllan.
Det kan månne komma som en överraskning för personer i min närmaste omgivning som ser mig som född lat att jag en gång i världen sågs som en framtidsman inom bordtennisen.
Vi pratar i det fallet pingis på tävlingsnivå och inte fritidsgård och sällskaplig rundpingis. Det är som att jämföra Arsenal med gåfotboll.
Därmed inget nedlåtande menat om den sistnämnda aktiviteten som huvudsakligen lockar till sig gamla fotbollsstjärnor med nya knäleder. Detta under mottot det går så länge det går. Det gör det också, går. Och inte alltför sällan till dess någon av hälsenorna plötsligt går av.
Jag var i pojkåren högt rankad inom pingisen. I vart fall inom Oxelösunds Bordtennisklubb.
Jag vill hävda att jag var klubbens näst bäste spelare. Då i min åldersklass. Som i och för sig endast omfattade mig och en jämnårig kamrat.
Det kan förefalla vara en tunn konkurrens. Det var det också, om än inget bekymmer för min kamrat och mig som båda i avsaknad av konkurrenter framstod som påläggskalvar.
Min förebild var ungraren och defensivspelaren Zoltán Berczik. Hur än motståndarna servade, skruvade och smashade kom bollen likt förbaskat tillbaka. Till dess motståndaren tappade tålamodet och drämde ut bollen i tomma intet.
Den bollsäkre ungraren gick lika sällan till egen attack som Lilla Fridolf mot huskorset Selma. Den defensiva taktiken har även jag anammat. Så till vida att torparhustrun får styra i torpet.
Min meritlista inom pingisen upptar även ett deltagande i junior-SM i bordtennis i Borås. Där var jag faktiskt ytterst nära att sensationellt eliminera storfavoriten. Visserligen på walkover. Men ändå.
Storfavoriten syntes försvunnen vid utsatt matchstart. Det var först i sista sekunden han till synes utan nämnvärd brådska dök upp. Därmed var min SM-saga snart nog all trots mitt nyinköpta Zoltán Berczik-racket.
Det var nu inget jag hängde läpp över, elimineringen. Det var stort bara att få uppleva knalle- och textilstaden Borås. Det jag tidigare sett av världen var i stort sett åkrarna utanför vagnsfönstret på TGOJ:s rälsbuss med destination Flen.
Det går också att anlägga en filosofisk syn på min SM-sorti. Vi lär oss mer när vi misslyckas än lyckas, brukar det heta efter att vi misslyckats.
Det kan förvisso vara en tröst. Men. Jag kan i det avseendet verkligen känna att jag för egen del är ganska fullärd.
Dock har jag en gång även lyckats. Jag har genomfört Göteborgsvarvet, 21 kilometers löpning varvat med lunkande. Mest av det sistnämnda.
Min målsättning var att komma i mål. Det klarade jag. Och glädjande nog innan funktionärerna packat ihop och gått hem.
Däremot var prisceremonin avslutad sedan länge, vad jag svimfärdig och på skälvande ben upplystes om i målfållan.
Det blev ingen Zoltán Berczik av mig. Vuxenlivet kom emellan och lockade med frivolare intressen som vin, kvinnor och sång.
Må vara inte så mycket av just sjungande. Det stod hur som helst klart att mitt pingisspelande i unga år sjöng på sista versen.
Jag satsade istället på att finna en käresta. Det visade sig dessvärre lika svårt som att returnera en sidskruvad bordtennisserve.
Detta trots att jag ekiperat mig stilfullt på Börjes herrekipering, vilket i mitt eget tycke borde ha räckt för att kvalificera mig som en svärmorsdröm i vilket hushåll som helst.
Jag hade dessutom fast arbete på varuhuset Tempos livsmedelsavdelning där min uppgift var framplockning av mejerivaror i mjölkkylen. Det gjorde att jag utmålade mig som mejerichef.
Det fanns andra som tyckte det passade bättre att titulera mig med spenamnet Mjölk-Nisse. Tråkigt nog inte alls lika tilltalande bland unga fröknar till äktenskap lediga.
Nu har jag alltså gjort comeback vid bordtennisbordet.
Jag utmanas av en bekant med oklar bakgrund inom bordtennisen, vilket antyder att han är ett blåbär inom pingissporten.
Det är givetvis positivt. Åtminstone för min del.
Min akilleshäl vid pingisbordet är mitt fotarbete. Jag står där jag står likt stången i poledance. Jag rör i princip bara på fötterna vid sidbyten.
Matchen slutar i moll. Åtminstone för min del.
Jag får stryk. Storstryk. Förlorar vartenda set.
Det där med min orörlighet lär sig min motståndare och utnyttjar genom att slå stoppbollar.
Det kallar han taktik. Jag kallar det vid ett invektiv som inte lämpar sig att sätta på pränt.
Jag förlitar mig i min tur mest på turen vilket huvudsakligen innebär kant- och nätbollar. Dessvärre inte med samma goda resultat som motståndarens osportsliga stoppbollsstrategi.
Det kan väl gå an att förlora mot en kines med typ ett slagfärdigt namn som So Long Ping Pong. Betvinga en kines i pingis, vad han eller hon än må heta, är nämligen lika utmanande som att äta spagetti med köttfärssås med pinnar. Det kräver en hel del träning. I båda fallen.
Det är en annan femma att skåpas ut av ett blåbär. Det såg jag inte komma. Tydligen inte blåbäret heller. Att döma av hans förnöjda min.
12 svar
Dom där j-a apparna känner jag igen, dom är ett jäkla skit. Sist jag parkerade fanns det 4 appar att välja mellan, den 4:e fick jag till slut att funka efter en lång stund. Fullständig idioti! Man hinner ju få böter 12 ggr innan allt är klart, man ska registrera sig med en mailadress och stå där i kylan och knappa in allt skit man måste är ju djurplågeri. När allt var klart kom det en räkning hem i brevlådan på 9 kr… fullständig galenskap. Slutresultatet? Man undviker att åka till stan för ärenden där man måste parkera…levande stadskärna… jo tjena…
Hej Peter. Det finns mycket att säga om parkeringsappar. Appar är nog bra på många sätt och vis men kanske är det mindre bra om vi gör oss helt beroende av appar av alla de slag.
Härlig läsning , fick mig många skratt ! Gillar att du ger dig på pamparna i vår kommun. Trodde nog att comebacken vid stigabordet skulle ge dig många segrar. Men tänkte inte på att fotarbetet är en viktig ingrediens i sporten.
Betyget når upp till 9 denna gång.
Hej Lundell. Betygs-9:an tolkar jag som att jag håller en ganska hyfsad hög lägstanivå, som det brukar uttryckas i olika sammanhang. Det är alltid lika roligt att ta del av dina kommentarer runt kåserierna.
Det skulle vara kul med en bild på dig efter ekiperingen hos Börje. Han var den som tog initiativet till bildandet av Bildgruppen i Nyköping med omnejd där jag blivit personifierad som ”omnejden”. Börje var också en duktig fotbollsmålvakt.
Nedtecknat på min androidtelefon av märket Samsung.
Hälsningar och tack för trevlig läsning och roligt är det att få tillhöra de läsandes skara i dessa tider.
Hej, Mats. Tack för vitsorden. Börje Ohlsson var en härlig profil. Jag steg försiktigt in på Börjes herrekipering med tanken att köpa en ny skjorta och kom ut ur affären med en kostym! Jag skulle långt senare i livet som lokalreporter vara hembjuden till Börje och hans fru på Tullportsgatan för en intervju. Det blev några trevliga timmar med makarna Ohlsson, kaffe med dopp, gamla minnen och mängder av bilder och urklipp från Börjes herrekipering och även från Börjes karriär som fotbolls- och bandymålvakt. Börje Ohlsson! Sådana hedersmän är svårfunna idag.
Ett rolig kåseri som vanligt. Det här med appar och mappar och allt vad det heter är ju helt värdelöst tycker jag också. Beträffande Börjes herr- och gosskläder så var jag stamkund där. Han var väl lite dyrare än andra men kanske bättre kvalitet och så var han ju jäkligt trevlig. Han var väl duktig i bandy också har jag för mig. Jag hoppas att du fortsätter med bordtennisen – du har ju grunden och så lite träning på det så blir det ju jättebra. Trevliga helger på dig.
Hej Bengt. Det var väl Börjes herr- och gosskläder som gällde för den modemedvetne mannen i Nyköping. I grannstaden Oxelösund var det Svedlindhs herr- och gossekipering som tillhandahöll kläder av elegantare snitt.
Ja,du Leif det är inte lätt att vara idrottsman och ligga på topp. Men roligt har man och det hade jag när jag läst din krönika. Kram
Nä, det kostar att ligga på topp, Gunilla. Mig har det bland annat kostat en stelopererad vänsterfot. Fast vad sjutton jag har ju en högerfot också!
Appar och smarta telefoner är vår tids gissel, som förorsakar många olyckor och andra bekymmer. Vi läser ofta om oförklarliga bilolyckor ofta med dödlig utgång, Aldrig ser man att någon vågar andas om att vederbörande olycksfågel suttit och stirrat i sin nalle. Man undrar varför, när orsaken till olyckan är uppenbar. Enligt Svea rikes lag är det förbjudet att använda telefoner vid bilkörning, den lagen kan skrotas då ingen bryr sig. Det verkar istället som om de som INTE använder nallen vid bilkörning uppfattas som kufar.
Hej Nils. Det blir ett bättre samhälle om människan styr över tekniken istället för att tekniken styr över samhället, tror i alla fall jag. Det är nog tyvärr en utopi att lagen som förbjuder användande av telefon vid bilkörning skulle fungera. Vi människor tycks ju ha gjort oss beroende av dessa tingestar dygnet runt och i alla situationer.