Tidigare kåserier

Häromveckan ringde en bekant. Han var sur över sommarvädret. Varför han kontaktade mig i den frågan är lika förvånande som när solen tittar fram. Som om jag nu vore en nutida Enok Sarri. Det vore mer logiskt att den som är missnöjd med vädrets makter vänder sig till högre makter. Då med en önskan om en plats på Noaks ark II. Jag ska för ordningens skull förklara att Enok Sarri var en sägenomspunnen väderspåman som förutspådde vädret i fisk- och

Jag håller upp fingret i luften för att känna vartåt det blåser. Det är ingen som helst tvekan. Det som gäller idag och i morgon är AI. Det är en maskinell intelligens som besegrat den mänskliga intelligensen. Låt vara att det var i den amerikanska upplagan av frågesporten Jeopardy. Det finns beresta och belästa amerikaner, absolut, därtill trevliga, men jag erinrar mig också den jänkargubbe i cowboyhatt som i ett TV-inslag trodde sig veta att: “Europas huvudstad är Paris .

Jag sitter vid datorn och tänker stort. Målet är att värka fram en odödlig strof. Det målet låter dessvärre vänta på sig. ”Ge dig ut och cykla istället och njut av sommaren”, hojtar torparhustrun vars största bekymmer här i livet är att passa starttiden för golfrundan och att bli överens med hybridklubban. Ack, ja, vilka världsliga huvudbry. Det är tydligt att torparhustrun tvivlar på mina ambitioner att gå i skalden Gustav Frödings fotspår. Det kan i och för sig vara

Vi befinner oss mitt i 1960-talet. Min far kommer en dag hem med en nyhet. Detta till skillnad från andra dagar när han istället kommer hem med ett Aftonbladet. Min far förklarar att familjen stundande sommar ska arrendera kiosken vid Jogersöbadet. Den nya beachen i Oxelösund dit alla dras. Beskedet från min far möts av tystnad från min mor, mig själv och mina två yngre bröder, trots att det i åtagandet ingår tillgång till en sommarstuga på Jogersö. Och med

Jag är utbjuden på lunch. Den gästfrie yrkesbrodern har angelägna saker att lägga i dagen över pumpasoppan och pannbiffen. Det handlar om vedstaplars estetik samt i vissa fall vedstaplars synbart bristande estetik. Mitt lunchsällskap säger sig ha hört att en snyggt staplad vedstapel tyder på att huset står under kjortelregemente medan en slarvigt staplad vedstapel tydligen ska ses som att husbonn inte tar order av vare sig sin äkta hälft eller f-n själv, vilket i en del hushåll kan vara

Låt mig göra er uppmärksamma på att det älskas över hela Sverige. Påfallande ofta i offentligheten. Här följer ett exempel belyst av en intervjuad valarbetare inför fjolårets allmänna val: ”Jag älskar min valstuga!” Den passionen kan man fundera över. Det händer att jag lyssnar på Sportradions direktrapportering från någon allsvensk fotbollsarena och i kulissen hör publiken skandera: ”Vi älskar Hammarby! Vi älskar Hammarby!” Den böjelsen kan man också fundera över. Hur går det i praktiskt tillämpning till att vara erotiskt

Torparhustrun och jag bor i en stuga på landet. Vi är lyckligt lottade. Vi har en egen odlingslott. Och strängt taget. Vad mer behöver vi människor? Det är i mitt fall en legitimerad naprapat. Min rygg är rak och stel som ett hammarskaft. Torparhustrun tror i sin tur att hennes problem skulle rätta till sig med några lektioner hos en golftränare. Det skiljer oss båda åt. Torparhustruns aldrig sinande optimism. Jag anlitar en renommerad naprapat i hopp om en förbättrad

Jag tittar på pappret som vore det en gravsten. Det är december månads elräkning. Tala om att utsättas för en elchock. Jag har inte hämtat mig än. Än mindre hushållsekonomin. Det lär dröja. I bägge fallen. Här i torpet har vi under hela hösten toksparat på el. Detta efter sakkunskapens råd och rön. Det känns bra. Mindre bra känns det att sitta i det glest isolerade torpet med nedskruvade element, röda nästippar och frusna öronsnibbar. Det är inte att tänka

Vi tjoar Gott nytt år! Men jag tvivlar. Det finns i mitt dna. Det tunga svårmodet. Emellertid ser jag fram emot när knopparna brista. Det gör inte ont. I alla fall inte i mig. Det har sin orsak i att jag sedan i fjol har kvar en påse 50 liter kogödsel. Den hoppas jag nu kan komma till användning vid vårens ankomst. Det kan gräsmattan må bra av. Eller vad vet jag om trädgårdsskötsel. Egentligen ingenting. Jag vet dock numera

Det är en rätt så ny rit i vårt land. Juldagen har blivit en återvändardag. Det vill säga inte för min egen del. Oxelösund saknar lokal för ändamålet. Det är inget alternativ att nöjeslystna hemvändare träffas på bänken utanför Ica Kvantum. Det blir åt helsike för kallt om ändalykten, vilket kan övergå i blåskatarr. Och det vore just snyggt att drabbas av ohälsa när man är tillbaka i hemstaden för att hälsa på. Jag är överlag tvehågsen inför nya jultraditioner.

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid aldrig blivit. Hittills. Det är nog lika bra det. Jag passar illa i frack. Därtill är matsedeln på franska. Ett språk mig lika främmande som grodlår i olja. Däremot är jag ganska förtjust i småfranska. Det skulle dock förvåna om ”fralla” med ost stod på menyn när kungen bjuder till bords. Det är få som

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga är frisbeegolf. Det är väl ändå att yvas överhövan, att referera till det aristokratiska sällskapsspelet golf. Gissningsvis är olikheterna mellan utövare av discgolf och golf i paritet med den mellan en motorstrypt Epa–traktor och en motorstark Audi R8. Det hjälper i det fallet inte att ”Epan” är trimmad, avger förgasarknallar som om kriget kommit och

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är kass och väl uppe på backkrönet slår pulsen som en kolibris vingar. Det går så att säga utför fastän det är uppför. Det är bara att erkänna för sig själv att framtiden ter sig svart som en nattorientering utan pannlampa. Jag får väl förlita mig på en gudsförtröstan om en försening av kroppens förfall. Hittills

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som mötte mig var något som liknade en åldrad politiker under fyraprocentsspärren. Det var inte vad jag väntat mig, att mina lösliga anletsdrag skulle föra tankarna till en folkvald som folket kunde tänka sig att välja bort. Den kallduschen fick mig att fundera på den nära förestående valdagen i Sverige och min egen politiska profil. Vad

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou. Den grandseigneur vars självupptagenhet är lika vida berömd som en gång travaren Ego Boy. Det låter annars som ett uppslag väl värt att överväga, att ge offentlighet åt mina framgångar i livet. Det har jag gjort nu. Övervägt det hela. Det skulle tyvärr bli ack så korta texter. Jag är dålig på lovsånger, bättre på

Jag kliver upp ur sängen och kvittrar glatt till omgivningen: ”Äntligen semester!”. ”Det gör väl ingen skillnad för dej”, replikerar med len röst den alltid så rara torparhustrun. Det ska hon säga, vars huvudsakliga uppgift på sin egen kom-i-håg-lista brukar stanna vid att ladda batteriet till den självgående elgolfvagnen. Det är knappast något som knäcker ryggen. Golfentusiasterna måste dock fortfarande slå till bolluschlingen själva. I alla fall än så länge. Detta med alltför känt resultat: det myckna och tidsödslande bolletandet

Tanken slår mig när jag för en stund hämtar andan på en bänk inne vid Willys servicebutik. Jag kan ta mig tusan vara en celebritet! Eller om jag kanhända uppfattas som ett original. Det är trots allt påfallande ofta att det senare får till följd att man även skattas som det förra. Vad jag menar med detta är Jokkmokks-Jokke. Var och varannan kund stannar i alla fall till och stirrar ogenerat på min harmlösa person. Det gör mig lätt generad.

Lördag förmiddag. Jag flanerar Västra Storgatan upp och ned och som allt som oftast utan mål och mening. Det är själva betydelsen av ordet flanera, att knalla runt på stan utan något som helst syfte. Den sysslan är därtill en av mina mest framträdande förmågor. Jämte min uthållighet vad avser att nöta byxbaken på en kommunal parkbänk. Vanligt hederligt slöande är underskattat. Torparhustrun är av den motsatta åsikten. Mina vilostunder blir därefter. Alltför korta. Hur som haver. I vimlet på

Jag ställer mig allt oftare frågan: Vad har jag egentligen uträttat för mänsklighetens fromma i mitt hittillsvarande liv? Det tål att tänka på. Det gör jag också. Detta med tämligen magert resultat. Jag får rota runt en god stund i minnenas garderob för att hitta någon form av samaritgärning som skulle kunna tillskrivas min person. Till sist hittar jag åtminstone en ädel handling, om än långt tillbaka i tiden. Händelsen härrör hur som helst från en sommarstuga på Vivesta. Där

Jag cyklade omkull och skrapade knät 1963. Anledningen till att jag berättar det här och nu är att vi på den tiden saknade Facebook. Därigenom fick aldrig gemene man kännedom om händelsen. Men. Bättre sent än aldrig. Dessbättre fick jag inga kroppsliga men av olycksfallet. I alla fall inte vad avser knät. Det torde vara seniora läsare bekant att företeelsen Facebook inte fanns på 1960-talet. Det mesta av det som tilldrog sig i våra liv under modsens och minikjolens blomstringstid

Det händer sig en nyårsafton att jag väljer ensamheten. Detta i förtröstan om att det går att fira utan att svira. Förmodligen befinner jag mig i en slags existentiell kris. Jag tänder rökelse i min vid den tiden skavda ungkarlslya. Tanken är att mitt liv ska få en större och djupare mening. Det är i den stunden en tant i trappuppgången ringer på dörren och undrar över röklukten och om jag glömt en kastrull på spisplattan. Det finns antagligen en

Det är en vanföreställning. Julafton är inte lutfiskens dag. Den infaller fredagen före Alla helgons dag. Frågar ni mig är lutfisk fel rätt alla dagar. Detta till skillnad från kålpudding, som i och för sig kan vara rätt fel just på julafton. Det är ingen inställning mina närstående blir långa i ansiktet över. Min avsmak för lutfisk. Den är känd sedan medeltiden. Inte min uppfattning i frågan, utan anrättningen ifråga. Jag minns för övrigt en ramsa jag lärde mig på

Måla tavlor är en konst. Det är lättare att göra tavlor. Det senare är jag hyfsat bra på. För detta krävs inte någon större talang. Det räcker med medfödd klantighet. Låt mig ta ett exempel: Jag glömde vid ett tillfälle att stiga av tåget vid Stockholms central. Eller glömde är fel ordval. Jag sov. Vaknade gjorde jag ute vid Hagalund. Dit hade jag ingen biljett. Det var heller ingen som frågade efter den saken. Yrvaket tittade jag ut genom kupéfönstret.

Höstens fallna löv gör mig melankolisk. Jag kläder mitt sinnestillstånd i ord: Ett lövtäcke skyddar bra runt häcken men värmer inte häcken på Näcken. Det skaldade får mig att rycka upp mig. Lätt euforisk återger jag raderna för en gammal själsfrände för att höra hans vitsord: ”Det är inte Shakespeare precis”. Nähä! Det ska han säga vars egna litterära referenser stannar vid den allsvenska fotbollstabellen. Eller vid menyn på den lokala pizzerian. Det gör heller inte saken bättre att jag

Biltema kommer till stan. Det är det roligaste som hänt i Nyköping sedan OBS Stormarknad sålde starköl på hyllan för folköl. Och detta till starkt rabatterat pris. Kundtillströmningen lär ha ökat kraftigt. Personalen varsnades efter några timmar om felleveransen och stoppade vidare utförsäljning. Säg den glädje som varar beständigt. Den bärande idén bakom Biltema är att kränga allsköns doningar du aldrig vetat att du behövde. Varuhusets kafé erbjuder även en kundbonus: Raggmunk med fläsk för 59 riksdaler. Det är ett

Häromdagen gick batteristen Charlie Watts hädan. Den välputsade silverräven i Rolling Stones. Han gjorde aldrig något större väsen av sig. Tygellösa trumsolon var inte hans melodi. Han satt där han satt på sin trumpall och blev så småningom ett sittande inventarium. För eventuellt yngre läsare är ”Stones” ett brittiskt rockband som gjorde sig hörda både på och utanför scenen i inledningen av 1960-talet. Bandmedlemmarna utmålades som rötägg. Detta till skillnad från medbröderna i The Beatles som i det närmaste framstod

”Fade”, säger jag. ”Va!”, säger min hovfrisör Maria som står beredd med sax och trimmer i handen. Hon ser förbryllad ut. Det kan jag förstå.  Jag har aldrig haft några önskemål om stajling. Helst ska dock min frisyr och uppsyn inte leda till skrämsel och få barn att brista i gråt.  Det ställer i sin tur hårda krav på hårkreatören Maria. Det är ingen sysselsättning som blir roligare med åren, att varje morgon se sig i spegeln. Dåliga hårdagar följs

Jag ögnar förstrött i ortsbladet. Vafalls! Vad skådar mitt norra öga! Den ryktbare regiondirektören i Sörmland har påkommits med otillbörlig klåfingrighet. Det är i och för sig roligt med omväxling. Den uppburne tjänstemannen brukar i vanliga fall vara rubrikernas man vid ortsbladets uppmärksammande av hans hissnande löneutveckling. Vad som rapporterats inhöstar han en chefslön som kan ge en underordnad en svindlande känsla. Eller rent utav för tankarna till svindleri. Nåväl, det är inte olagligt med en hutlös lön. Däremot frågar