Torparliv

Vi sa Gott Nytt år till varandra.

Då slog den till med full kraft. Köldsmockan.

Kvicksilvret sjönk som ett sänke vid vinterfiske.

Vi har så kallat självdrag i den otäta torpstugan.

Det har den lilla olägenheten att när nordanvinden sveper runt stugknutarna står rumsgardinerna ut som seglen vid ett race i isjaktssegling.

Torpets värmekälla är en Jøtul-kamin i kammaren och en vedspis märkt Näfveqvarn i köket.

Det kan verka mysigt. Jag vet inte det, jag.

Det är nämligen inget som sköter sig självt.

Det innebär för min del ett dagligt rännande ut till vedboden för att hämta brännvin. Ajdå, där blev det fel. Det ska självklart vara brännved.

Det är inget nöje i vanliga fall och än mindre när utetemperaturen sjunkit till 17 minusgrader.

Den köldsmockan gör den korta utevistelsen till vedboden att jag blir genomfrusen som en nakenhund på Nordpolen.

Nu är det inte bara jag som fryser i torpet när kvicksilvret fastnat en bra bit under nollpunkten.

Det gör även vattenledningarna i stugan, fryser.

Det är ett elände. Vatten är trots allt en livgivande kraft, liksom Soldatens ärtsoppa på burk.

Problemet är att det ska tillsättas en skvätt  vatten för att burksoppan ska få rätt konsistens och det kan vara svårt när det inte kommer en droppe ur kökskranen.

Det gjorde i och för sig inget nu senast.

Jag hittade ändå inte konservöppnaren.

Det är i sådana stunder man gratulerar sig själv till att ansvarsfullt ha iklätt sig rollen som prepper och införskaffat ett överlevnadskit till hemmet. Eller närmare bestämt två nödkakor.

Dessvärre är den nödprovianten sedan lång tid tillbaka redan förbrukad. Det vill säga uppäten.

Det är en svaghet jag har i livet – Kexchoklad.

Nu finns det ingen anledning att gnälla över torpstugans faciliteter. Eller brist på desamma.

Det är ändå ett boende vi valt alldeles själva.

Varför kan jag idag inte riktigt komma ihåg.

Jag ser mig inte direkt som en samtida torpare som valt att leva i harmoni med naturen.

Jag lyssnar inte ens på Odla med P1 i radio.

Torpet är ett boende som i mäklarannonser brukar beskrivas med vackra ord som charmigt eller pittoreskt. Och även med stora möjligheter.

Vad möjligheterna består i står det inget om.

Det ska medges att en faluröd torpstuga är ett härligt boende, särskilt i försommartid. Då kan man förnimma doften av hägg och syrén.

Värre kan det förstås vara att slå ned häcken på ett utedass. Där brukar lukten inte föra tankarna till något blomstrande överhuvudtaget.

Jodå, torpet har som sig bör ett gammalt gistet avträde. Emellertid sedan länge ur bruk.

Det bevarade hemlighuset i ett hörn av tomten får istället betraktas som en historisk lämning. Eller om man ska kalla skithuset ett kulturhus.

Nu är det ett tag sedan jag lyfte på haspen och tittade in. Där stod en gammal tandemcykel.

Det var ett folkligt färdmedel vid 1950-talets semesterutflykter. En föregångare till husbilen. Och dessutom helt utan koldioxidutsläpp.

Det kan toka té sig i torpet även under den varmare årstiden. Varje år misslyckas jag med att att få myggfönstret i sovrummet helt tätt.

Mycket märkligt. Det går att få Wi-Fi-täckning i varje hörn av torpstugan men in i helskotta svårt att få myggen att hålla sig på rätt sida fönstret.

Jag anar att det är avhängigt av vem som är installatör. Detta i bägge ovan fallbeskrivningar.

Härförleden såg jag förresten att ett bostadsbolag sökte hyresgäster till nyproducerade lägenheter och lockade med en inbyggd espressomaskin.

Det är ingen köksutrustning vi är i behov av.

Kaffe är vare sig torparhustruns eller min cup of tea. Detta till skillnad mot just en kopp te.

Vi har i alla fall en kaffepetter. Som prydnad.

Det är därtill vetenskapligt bevisat att ett överdrivet kaffesörplande kan ge sömnsvårigheter.

”. . .  och det har ju du inga problem med, att somna”, inflikar den kärleksfulla torparhustrun.

Möjligen något mindre kärleksfullt replikerar jag att Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill ansåg att en kort period av sömn under dagen räckte för att ”återställa alla vitala krafter”. Jag har samma erfarenhet.

Må vara att mina vitala krafter på grund av begynnande ålderdom till en del är reducerade.

Det är min åsikt att kaffe är ett överskattat njutningsmedel och vice versa vad avser en eftermiddagslur, ett underskattat njutningsmedel.

Vi har fått en ny busshållplats vid torpet.

Eller ny är fel ord. Den finns sedan gammalt.

Det är en hållplats Gud glömde. Det gör även  busschaufförerna ibland. Glömmer hållplatsen.

Det bryr sig ingen över. Det är få som stiger på eller av landsbygdsbussen där. Oftast ingen alls.

Vid närmare eftertanke såg jag faktiskt en gång en bondgumma som väntade på bussen  vid hållplatsen. Eller det gjorde hon nu inte. Hon försökte ta sig över gamla Riksetttan.

Det är i vår tid en länsväg där en stor del av trafikanterna uppfattar den högsta tillåtna hastigheten 80 km/timmen som en felskyltning.

Det finns sedan några år fartkameror uppsatta utmed vägsträckan för att stävja rallyfarterna.

Det är ett tänkt stävjande som har saktat in. Det väcker frågan om kamerorna är aktiverade. Eller om dom endast fungerar som ett intresseväckande inslag i den sörmländska landskapsbilden.

Det är med avstängda fartkameror som med fågelskrämmor i jordgubbslandet. Efter ett tag vänjer sig kråkfåglarna och låter sig inte störas av den oförargliga och fantasifullt utstyrda figuren.

Dummare än så är inte fåglar. Antagligen inte heller fortkörare, även om man ibland kan undra.

Det är mig obekant om bondgumman lyckades ta sig över länsvägen, eller vände och gick hem igen. Hon stod hur som helst inte kvar dagen efter.

Hållplatsen en sätesrad från torpet har så länge jag kan minnas varit glest befolkad.

Det kan eventuellt vara en av anledningarna till den förekommande benämningen glesbygd.

Plötsligt en novembermorgon kryllade det dock av Trafikverkets reflexklädda gubbar med spadar i händerna, grävskopor, lastbilar, markvibratorer och en arbetsledare, tror jag det var. Han hade i alla fall ingen spade i händerna.

Det var en uppståndelse jag inte sett sedan granngårdens häst hoppade över skaklarna och tog sig en yster tur utanför stängslet till hagen.

Nu har busshållplatsen fått en ansiktslyftning. Eller som det heter på Trafikverkets otillgängliga myndighetsspråk, tillgänglighetsanpassats.

Det betyder specifikt att hållplatsen försetts med ett väderskydd samt en nedlagd vägtrumma för avrinning av vatten från omgivande mark.

Detta för att tilltänkta resenärer inte ska bli sura samt kunna stiga på bussen torrskodda.

Det är omtänksamt tänkt av Trafikverket. Men. Det hade med tanke på det blygsamma antalet resenärer antagligen varit billigare att sponsra dom enstaka personer som till och från begagnar den aktuella busshållplatsen med varsitt paraply med Sörmlandstrafikens logga. Och vid ihållande regn även med gummigaloscher.

Jag är själv ingen större användare av allmänna kommunikationer. Jag cyklar hellre, enligt Folkhälsomyndighetens allmänna rekommendationer.

Det är vad som gäller just nu. Sedan får jag väl se vad som väntar runt hörnet. Kanhända färdtjänst.

Jag kan tala om att jag vid ett tillfälle försökte få tag i Sörmlandstrafikens tidtabell för busslinje 563. Detta i förebyggande syfte. Det kan bli punka på cykeln.

Jag kan i sämsta fall även råka slinta med späntkniven vid vedkubben och behöva ta mig in till sjukhuset för att få vänster tumme ihopsydd. Då kan det vara bra att veta när bussen går.

Jag uppmanas på Sörmlandstrafikens hemsida att ladda ned tidtabellen via en applikation.

Jag ger mig tusan på att det snart kommer att krävas en applikation från spannmålsmärket AXA för att kunna koka en portion havregrynsgröt.

Det kan jag köpa. Jag äter yoghurt till frukost.

Det är ett större problem att man i samtiden och applikationstider måste ha en smarttelefon.

Det är ingen mojäng jag tänker införskaffa.

Det tycker torparhustrun är synnerligen dumt.

Hon är själv så glad i sin smarttelefon att hon riskerar artros i fingrarna. Och det är inte roligt.

Desto roligare är att  vovven är synbart förnöjd med den iordningställda busshållplatsen.

Han pinkar gärna i diket bakom väderskyddet.

Och lämpligt nog där Trafikverkets gubbar åtgärdat avrinningen.