det blir inte roligare än så här

Transpirationstransportmedel

Det har varit en nedslående sommar.

Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel.

Det inverkar menligt på jagkänslan.

Min kondis är kass och väl uppe på backkrönet slår pulsen som en kolibris vingar.

Det går så att säga utför fastän det är uppför.

Det är bara att erkänna för sig själv att framtiden ter sig svart som en nattorientering utan pannlampa. Jag får väl förlita mig på en gudsförtröstan om en försening av kroppens förfall. Hittills utan någon som helst bönhörelse.

Verkligheten är den att jag knappt tar mig upp ur sängen på mornarna, eller oftare framåt förmiddan. Det har nu inget med åldersstelhet att göra. Nej då. Utan längre kan inte vovven vänta.

Det kan för all del bero på ren lathet också.

Det vill jag dock inte tro, även om jag i tonåren fick höra att jag var så slö att om någon gav mig en snyting behövde jag hjälp att falla till backen.

Det var en sanning med modifikation, då.

Det är i vart fall en definitiv osanning, nu.

Jag klarar mig nämligen på ålderns höst  ovanligt bra på egen hand. Åtminstone vad det anbelangar att stå på öronen. Helt utan hjälp.

Det är inte alls osannolikt, snarare sannolikt,  att jag nästa sommar måste gå och leda cykeln i den 400 meter långa Ekebydalsbacken. Eller nödsakas att ansöka om kommunal färdtjänst.

Det senare verkar vara en kommunal service påminnande om oddsen vid ett roulettbord. Den som har tur kan glädja sig åt att den i förväg  beställda transporten dyker upp på angiven tid. Det gör den inte alltid.

Det kan rentav hända att den beställda transporten inte dyker upp alls.

Den inställda resan vållar färdtjänstbrukarna bekymmer av liknande slag som drabbar flygresenärerna hos SAS. Det som sker är att ingen kommer någonvart och att klaga leder ingenvart.

Det är knappast för mycket begärt att färdtjänstresenärer inte ska behöva vänta på en beställd transport till dess att det istället blir aktuellt med begravningstjänst och en annan typ av körsla.

Då med körgårn som föreskriven ändstation.

Nu kanske någon läsare i all vänlighet tipsar om elcykelns förtjänster. Visst, men nej tack.

Jag kan i så fall lika gärna leta efter en trimmad Puch Florida på Blocket eller kanske fixa en EPA-traktor. Denna Transportstyrelsens gåva till ynglingar med kepsen bak och fram och mobilen tillhands som livets nödiga vägatlas.

Jag vill dock vara tydligt med att när jag trampar luft i ett motlut och pigga brukare av elcyklar blåser förbi mig som värsta sadelryttarna i Tour de France avhåller jag mig ändå från svordomar. På sin höjd kan jag tyst låta undslippa mig stinsens ord när han glömt stinsspaden inne i stationshuset: ”Järnvägar också!”.

Det finns cyklande prestationsneurotiker som menar på att användande av elcykel är som att ligga på rygg och cykla med benen i luften. Den gymnastiska övningen anses å andra sidan stärkande för magmusklerna och bäckenbotten och ingick redan på 1960-talet i såväl fotbollsträning som i Konsums husmorsgymnastik. Där var jag flitigt närvarande. I fotbollsträningen alltså.

Vad jag kommer ihåg från fotbollens gröna planer pratade vi dock sällan om nyttan av en vältränad bäckenbotten för att förhindra inkontinens.

Vi var istället inriktade på att täppa till bakåt.

Där läckte det betänkligt match efter match.

Velocipeden kan beskrivas som ett transpirationstransportmedel. Såtillvida att ett idogt trampande sätter svettkörtlarna i ymnigt arbete.

Transpirerandet hör liksom till själva livsupplevelsen. Detta till skillnad från en punktering.

Min favoritrunda på hojen är Bergshammar- Oxelösund tur och retur. Den dagsutflykten inkluderar ett dopp i havet vid Femöre klippor.

Det blir även påfyllning av energidepåerna.

Det innebär att jag kolkar i mig en Red Bull.

Den är en så kallade energidryck som i TV-reklamen hävdas ge den törstige vingar, vilket kan vara till hjälp för en utpumpad pedaltrampare.

Jag har emellertid aldrig känt av några vingar.

Däremot brukar jag känna av mina njurstensbesvär. Vilket inte har med någonting att göra.

Det som får fart på mina lemmar inför hemfärden är nog snarare det uppfriskande havsbadet.

Min hypotes är den att den blygsamma badtemperaturen vid Femöre kan ha en liknande effekt som en hjärtstartare och få livsandarna att piggna till av pur förskräckelse.

Därtill lär kalla bad vara hälsobefrämjande.

Må vara att när jag nedsänker min lekamen i böljan mer känns som att jag kan hälsa hem.

Lagom till årets cykel- och sommarsäsong har  Oxelösunds kommun tänkt till och strax strax efter rondellen vid Gumsbacken satt upp en upplysningsskylt med texten: ”10 minuter till havet”.

Den hoppingivande informationen ter sig överdriven. I alla fall för oss som upprätthåller den gamla kvarlevan att begagna oss av brukscykel.

Jag testar en dag substansen i vad som kommuniceras på den nämnda kommunskylten.

Jag trampar på i god fart men har efter tio minuter bara hunnit till Björshultsavfarten, som leder in till sydöstra Sörmlands största deponi.

Där vare sig jag ser eller hör havet. Däremot kan jag ana konturen av soptippen och förnimmer skränet från en uppsjö av måsfåglar.

Jag är, som antytts, van cyklist på sträckan och vet givetvis att det ska dröja ytterligare ungefär trekvart innan man kan skåda en havsglimt. Detta vid idylliska Ramdalshamnen, enligt min cykelrutt.

Nu har emellertid Oxelösunds kommun tänkt till ännu en gång och låtit en byggherre uppföra bostadshus som döljer det tidigare vattenblänket.

Det kanhända vara till gagn för allmännyttan men till mindre nytta för den allmänhet som kan tänkas nyttja strandpromenaden för rekreation.

Nåväl, jag får väl säga som den pillemariske väderspågubben: Hav tröst trots att det är höst.

Nu kanske ni undrar om jag inte ska nämna nånting om så kallade elsparkcyklar. Jodå.

Jag föredrar som påpekats tvåhjulingar som framförs för egen maskin och har väl inte större intresse av elsparkcyklar än av Sörmlandstrafikens busstidtabell på linjen Blacksta vägskäl – Flens järnvägsstation. Men en åsikt kan man förstås alltid ha. Det har nästintill varje svensk. Utan att världen blir särskilt bättre för det.

Det finns tillbakavisare och tillskyndare av tillkomsten av det eldrivna transportmedlet ifråga.

Det utmärkande för inläggen för eller mot elsparkcykelns vara eller inte vara är båda sidors stingslighet.

Det är inte utan att man kan tänka sig att tillvaron kan vara lugnare i ett getingbo.

Det går inte att backa tiden. Elsparkcykeln har kommit för att stanna vilket den i och för sig sällan gör. Varken vid stopp- eller väjningsplikt.

Vad blir förresten nästa tekniska innovation till mänsklighetens fromma? Elsparkstötting!

Jag vill tro att det finns en gen av forskare i mig. Som ett bevis på den saken vill jag hänvisa till att jag läst en befolkningsstudie från SCAPIS (Swedish CardioPulmonary bioImage Study).

Huruvida jag begrep något av rapporten är en annan sak. Det kan vara knepigt utan bilder.

Det professorn och docenten i folkhälsa och idrottsvetenskap kom fram till var att svensken rör sig allt mindre. Som om det vore något nytt.

Det kunde jag ha räknat ut över en kopp kaffe. Det vill säga den obestridliga omständigheten att vi i mindre grad använder benmuskelaturen och i högre grad sätesmuskelaturen.

Vi borde enkelt uttryckt oftare lyfta på häcken.

Den aktuella SCAPIS-rapporten pekar även på det faktum att den som bor nära grönområden är smalare om midjan och den som har en snabbmatskedja nära sig är rundare om magen.

Där har jag turligt nog dragit en vinstlott. Jag är gudbevars bosatt mitt i spenaten.

Det oturliga är att studiens slutsats på just den punkten inte riktigt stämmer. Det är uppenbart när jag fäster måttbandet runt min egen midja.

Det är efter den kontrollen av kroppsomfånget jag inser vikten av omedelbar handling:

Jag behöver köpa ett längre måttband.

 

 

Dela detta:

Kommentera detta:

21 svar

  1. Sisådär ja, det var en tillfällig svacka av Augusti’s utgåva. Nu är kåsören tillbaka med högsta betyg. Det skulle vara intressant med en inspelning av kåsörens teknik att ta sig an ekebydals backens motlut.

    1. Tack Lundell. Vad brukar man säga inom idrotten: man är aldrig bättre än den senaste matchen och i det här fallet det senaste kåseriet, då.

      1. Elcyklar i all ära, men att någon är så lat att de behöver hjälp att falla i backen – endast ett litterärt geni kan sådana fraser skapa!

        1. “Litterärt geni”! Du vet exakt vad en avdankad kåsör vill höra, Peter. I mitt tidigare liv som tidningsjournalist fick jag en gång höra av mina chefer att jag var “oförmögen till allt journalistiskt arbete”. I bästa fall ligger kanske sanningen någonstans däremellan. Hur som helst. Alltid kul att få en kommentar av dig Peter.

  2. Tack redaktören och numera även självutnämnd forskare. Är mycket intresserad av fenomenet elsparkcyklar, inte bara av orsaken att de med stor sannolikhet kommer att gå om orsaken till död genom skjutningar i vissa kretsar utan att de står och dräller på de mest udda platser i vår geografi.
    Kan redaktören möjligtvis verifiera min teori. Man hyr åbäket för en viss tid och när tiden är ute slutar detsamma att fungera varför man är tvungen att ställa eländet oavsett om platsen är lämplig eller inte. Jag har under mina cykelrundor noterat elsparkcyklar stående på de mest konstiga platser.
    Jag ser fram emot en forskningsrapport senast samtidigt som den nya regeringen tillkännages.

    1. Hej Nils, om elcyklar går att säga mycket. Hur dessa tidens tekniska under fungerar, var, när och “hyr”, är mig emellertid obekant. Däremot kan jag liksom du konstatera ett elsparkcyklar kan hittas såväl stående som slängda lite varstans och utgöra ett pittoreskt inslag i guds sköna natur. Vi ska väl inte fastna i ämnet, men lite höjer jag allt på ögonbrynen när jag även ser vuxna föräldrar med förhoppningsvis fullt utvecklade sinnesgåvor fara fram på Västra Storgatan med sitt barn framför sig på elsparkcykeln! Vi får hålla fanan högt, Nils, och trampa vidare på våra gamla brukshojar även om vi riskerar att bespottas som bakåtsträvande gubbar.

  3. Vänta tills du kommer upp på min nivå, då får du verkligen känna vad uppförsbacke är. Men att ge sig är uteslutet när man vill sluta med flaggan i topp. Tack redaktörn!

    1. Nä, i jämförelse med vad du fått kämpa med i livet, Göran, är givetvis Ekebydalsbacken en vindil i syrenhäcken. Men så har du också min djupa vördnad (vad den nu kan vara värd), både som människa och livslång kulturarbetare. Men inte ger vi oss inte, vare sig du eller jag, Göran. Det är vi antagligen för korkade för. Tack för vänliga ord.

  4. Kanonbra kåseri som vanligt. En kommentar om elsparkcyklarna är väl också att den som “kör” ofta är en ungdom som samtidigt stirrar in i sin mobiltelefon – livsfarligt. Beträffande egen cykel så köpte jag faktiskt en ny damcykel förra året. Det bästa jag gjort på länge, för jag hade ju jämt göra (vad är det för uttryck?) att komma över stången, speciellt när jag skulle av cykeln för då fick jag liksom lägga cykeln ner så jag kom över med båda benen. För att inte tala om cykelkorgen – jättebra att ha grejor i. Förresten – varför har herrcyklar den där stången?? Ha det bra.

    1. Intressant fråga, Bengt, det där med nödvändigheten av stång på herrcyklar. Finns anledning att återkomma i den för mänskligheten (åtminstone den manliga) frågan.

  5. Jag tycker ändock att du är värd en elcykel. Du kommer att transpirera även på den och höja ditt flås eftersom det blir så roligt att cykla. Du kan också utöka hemfärden via Nävekvarn.

    1. Njae, det får nog vänta med “hjälpmotor” till det verkligen behövs, Mats. Jodå, jag har en Nävekvarnsrunda också, innefattande rast och fika på Gula Kvarns trädgårdskafé. Sedan har jag förstås mördarrundan Bergshammar- Fada- Bränn Ekeby, Palmtorps allé- Nyköping- Bergshammar. Du kan ju trakten, Mats, och vet att den rundan innefattar Fadabacken och backen vid Lövhagens skola, inga motlut för den bensvage, och så avslutningen med Ekebydalsbacken, då.

  6. Som cykelskyttesoldat på Svea Livgarde var min båge så trög så man fick stå å trampa i nedförsbackarna.

    1. Ja du, Börje. Kronans cyklar tillhörde visst inte dom mest lättrampade transportmedlen. Turligt nog slapp jag dessa åbäken till cyklar och tilldelades som malaj på I4 den lindriga tjänsten som lastbilschaufför.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Affär som affär

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid

Läs vidare »

Spelmissbrukare

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga

Läs vidare »

Transpirationstransportmedel

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är

Läs vidare »

Valspråk i tiden

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som

Läs vidare »

Lovsånger och klagolåtar

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou.

Läs vidare »