Valspråk i tiden

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör.

Det som mötte mig var något som liknade en åldrad politiker under fyraprocentsspärren.

Det var inte vad jag väntat mig, att mina lösliga anletsdrag skulle föra tankarna till en folkvald som folket kunde tänka sig att välja bort.

Den kallduschen fick mig att fundera på den nära förestående valdagen i Sverige och min egen politiska profil. Vad jag kom fram till? Jo, att jag är lika profillös som hissmusik.

Min enda stående ståndpunkt är att allt var bättre förr. Till exempel kunde man under det förra seklet luta en velociped med ena pedalen mot trottoarkanten och hojen stod kvar när man kom tillbaks. Det gör den inte idag. Står kvar. Det är å andra sidan rätt så länge sedan.

Hur som helst är det inget som kan tillämpas i våra dagar. Nu för tiden är cykeln stulen innan man ens hunnit knäppa av sig cykelhjälmen.

Det kan kännas snopet när man investerat i en 18-växlad racer inklusive cykeltights av tävlingsmodell med extra tjock vaddering i ändalykten.

Den preventiva cykelhjälmen kan i och för sig vara till nytta även i andra sammanhang eftersom så kallade fallolyckor i hemmet är i stigande. Och därtill i takt med stigande ålder.

Cykeltightsen har ett smalare användningsområde. Det skulle i så fall vara om det såpskurade köksgolvet medförde att man slog på arslet.

Vi lämnar detta trots allt världsliga problem.

Valmötet i Nyköpings stadskärna har samlat en tämligen utspridd menighet. Det är fullt förståeligt. Det finns annat som drar betydligt mer.

Jag tänker i första hand på Willys erbjudande om ett halvt kilo Löfbergs Lila för 46,90 kronor.

Den lockvaran kan ingen politruk i hela Sverige konkurrera med. Antagligen ingen annan heller. Det skulle i så fall vara den pensionerade TV-idolen Leif ”Loket” Olsson.

Han är folklig och kan prata ankskit med såväl adel som allmoge.

Valrörelsen skulle förmodligen gå som på räls för det riksdagsparti som lyckades rekrytera ”Loket” som vallokomotiv. Tala om bingo.

Den försvårande omständigheten är Leif Olssons valrossmustasch. Påtagligt Stalin-imiterad.

För att kort återvända till kaffepriset är numera ett halvkilospaket detsamma som 450 gram.

Vem kunde tro det när man i matteboken på 1960-talet lärde sig om kilo, hekto och gram.

Nu är det nya tider. Nya sätt att mäta vikt.

Det är förpackningar som krymper, innehåll som minskar, men priser som förblir oförändrade på matbutikernas hyllkanter. Det är en bra affär för affärsinnehavarna men en mindre bra affär för kunderna. Det är konsumentmagasinet Råd & Rön tydlig med och kallar viktminskningen för viktfiffel. Det tycker nog mången kund är rätt ord på en saluföring som ses som fel.

Jag törstar för egen del sällan efter kaffe utan stannar istället till för att åhöra anförandet vilket jag menar visar på min törst efter kunskap.

Eller på en alldeles påtaglig sysslolöshet.

Den hitreste talarens ord fastnar aldrig i gommen, det gör sällan det på en valagitator utan han förkunnar med inlevelse och politiskt tillrättalagt: ”Vi måste stå upp för demokratin”!

Den parollen påminner mig om att sex av riksdagens åtta partier för inte alltför långt tillbaka i historien agerade med den direkt motsatta agendan: ”Vi måste hitta en väg att runda demokratin”. Den väg konspiratörerna hittade då fick namnet Decemberöverenskommelsen. Förkortat DÖ. Det var också vad den gjorde – dog.

Efter ett kort och smärtsamt förlopp.

Partitopparnas unisona valspråk inför årets val är annars: ”Jag älskar Sverige”. Detta uttryckt med lågande fosterlandskärlek eller med ljugande fosterlandskärlek allt efter vilken tillit du hyser till aktuella pamflettisters hederlighet.

Därtill påstås även att ”Sverige kan bättre”, om man ska tro samma patriotiska politiska parnass. Jag vet inte det, jag. Det hävdades samma sak av expertisen om det blågula damlandslaget vid sommaren fotbolls-EM: ”Sverige kan bättre”.

Det kunde dom inte alls. Inte just där och då i alla fall.

Det får mig att undra om inte också alla dessa av media städslade fotbollsförståsigpåare borde kunna bättre.

Sveriges riksdag har understundom beskrivits som fåfängans marknad. Vi får väl se om den snart nyvalda riksdagen ”kan bättre”. Det finns menighet som menar att allt blir vid det gamla,  oavsett vilkas rumpor som besitter taburetterna. Det är en sak att buga och niga för kungligheter på det Bernadotteska släktträdet, en annan sak att nicka och morsa på borgare och bönder.

Här bör förtydligas att det ovan skrivna inte ska tolkas som att jag vore en Herrens tjänare med mandat att vägleda andra människors val av själsfränder i den politiska gemenskapen.

Var och en får söka sig sitt eget stånd.

Låt mig ändå återge akademiledamoten Per Wästbergs ord, som av en händelse kom till mig ur minnets dammhöljda bibliotek: ”Vi är inte mer än en fotnot i en igenstängd bok, inte mer än ett frimärke på snedden”. Det ni. Det tål att tänka på. Det har jag också gjort. Utan att bli klokare på vad herr akademiledamoten menar.

Kanske begriper riksdagsledamöterna bättre.

Här och var i valdebatten hör man även partiföreträdare yttra: ”Det har blivit dyrare att vara svensk”.

Hur det kommer sig att den svenska välfärdsmodellen är på dekis beror på vem du frågar, partierna till vänster, partierna till höger eller det från tallegren till tallegren hoppande Centerpartiet.

Det brukar förfäktas i uppsluppna sammanhang att ”Centern har alltid velat och kommer alltid att vela”. Det är sagt på skämt.

Eller av meningsmotståndarna på största allvar.

På tal om den omtalade utarmningen i Sverige kan det vara på sin plats att nämna en av Europas lärdaste och snillrikaste tänkare på 1700-talet, vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg. Han var ingen vän av överdåd och måttlöshet.

Tvärtom. Swedenborg sägs till middag ha nöjt sig med att dränka en bulle i mjölk: ”Ty leva i överflöd ger melankoli”, var hans livsinställning.

Det påvra mottot tycks samtidens politiska potentater anammat. Dock inte för egen del, men som ett till undersåtarna hälsobringande påbud att tillgodogöra sig slit, släp och fattigdom.

Jag kan avslöja att jag själv varit förtroendevald, om än inte med ett politiskt uppdrag.

Det hände sig att jag bevistade ett årsmöte i Oxelösunds bordtennisklubb på 1970-talet och oväntat föreslogs till ny sekreterare i styrelsen

Det förslaget väckte enhälligt bifall. Möjligen för att ingen annan ville ställa upp. Den enda som försökte opponera sig mot valet var jag själv. Det var ingen som lyssnade på det örat.

Den avgående sekreteraren räckte över protokollsboken till mig med ett: Lycka till! Detta sagt med ett märkbart anslag av lättnad.

Det är nämligen lika enformigt att skriva mötesprotokoll som att åka rälsbuss på sträckan Hoting– Storuman. Varför man nu skulle göra det. Tallskog har vi även i Enstaberga.