Vi kan ha det värsta bakom oss.
Jag tänker på snöskottning.
Jag drar mig för den sortens kroppsarbete som en konsertpianist inför ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”.
Det är en Beatlestrudelutt från 1968.
Detta som en information till konsertpianister.
Kung Vinter är inte min komp-is. Hajar ni? Is!
Jag vet. Det är en ordvits rentutav sämre än West Bromwich Albion i Premier League. The Baggies sägs släppa in ett mål bara någon passerar utanför lagets hemmaborg The Hawthorns.
Det kan vara påhittat också. Låt oss hoppas. För supportrarnas skull. Om det nu finns några.
Nu följer en återblick av snart gångna februari:
Vintersolen gnistrar i pudersnön som täcker bondlandskapet, blå himmel och noll lavinfara.
Det är sällan förekommande på den här latituden, vare sig vackra vinterdagar eller snöskred.
Jag pustar ut mot snöskyffeln och granskar belåtet torpets skottade gårdsplan och gångar.
Det är i samma stund det börjar snöa igen, allt ymnigare. Tvärtemot prognosen från SMHI.
Det meteorologerna spår är med all tydlighet inte alltid vad vädergudarna förmår.
Jag ställer snöskyffeln i en snödriva. Där har den stått sedan dess, till ingen nytta.
Förr eller senare kommer ändå Gumman Tö att ta över jobbet.
Det ingår annars i min livsåskådning att handskotta snötäcket vid torpet.
Det stärker kroppen, påstår förståsigpåare. Det kan aldrig stämma, hävdar jag.
Min arma rygg tar lika mycket stryk av skottandet som Somalias glada gossar i bandy-VM.
Där kan man tala om att vara ute på hal is.
Nu är inte jag rätt man att raljera om den svåra konsten att skrinna runt på stålskodd fot.
Jag var själv ingen virituos på området i unga år. Mina prestationer på bandyrören höll samma nivå vare sig skridskoskydden satt på eller inte.
Det gick inte märkbart bättre i ishockey. Men där kunde man åtminstone hålla sig i sargen.
Jag drar vid snöskyfflandet föga förvånande på mig en ihängsen värk i ryggslutet.
Det får mig att luta mig i soffan. Detta i förvissningen om att ett par dagars stillhet är botemedlet mot längdryggens stelhet.
Den egenkurativa åtgärden får den hulda torparhustrun att spetsigt flika in: ”Latar dig gör du ju vare sig du har ont i ryggen eller inte”.
Den förebråelsen låtsas jag inte höra. Mina vardagliga vedermödor och lidanden är ”int´ lönt att förklar´ för den som int´ begrip”.
Torparhustrun har emellertid innerst inne ett varmt hjärta. Hon engagerar sig i hur min för stunden oböjliga rygg snabbt kan göras böjlig.
Detta genom att leta fram en tub av den, enligt reklamen, smärtlindrande salvan Voltaren.
Det är samtidigt som hon försåtligt låter antyda att vovven behöver ut och rastas.
Längre än så varar inte torparhustruns godhet, inte heller min nyligen inledda rehabilitering.
Det finns fler sätt att få hjälp med den kroppsdel som i nedre regionen övergår i ändalykten.
Därvidlag har jag tipsats om det instruktiva teveprogrammet ”Hemmagympa med Sofia”.
Där tänjs det på ryggen på både längden och tvären, som om vi alla vore Sparven från Minsk.
Vi minns den ryska gymnasten Olga Korbut som flerfaldig guldmedaljör i München-OS 1972. Låt vara att man i mogen ålder minns mindre.
Den fjäderlätta tösen utförde där en stående bakåtvolt från övre holmen i redskapet barr.
Det synes mig som en dumdristig luftmanöver. Månne beroende på att jag för egen del alltid hållit mig borta från alla sorters saltomortaler.
Då bortsett från en ej obetydlig fallenhet för logiska kullerbyttor.
Den färdigheten kvalificerar mig näppeligen för en plats i akrobatgruppen Cirkus Cirkör.
I så fall som konferencier. För prata kan jag. Det kan intygas av mina gamla skollärare.
Jag uppskattar vinterns frisksportande.
Jag är inte minst anhängare av längdskidåkning. Den som utövas på teve.
Där kan man se atleter staka och skejta sig fram i spåret nästintill dagligdags och mellan varven även med en knallpåk på ryggen.
Kan det senare möjligen vara upphovet till disciplinen jaktstart?
Först i mål är oftast en gutt eller jente. Vid enstaka tillfällen får även en svensk kliva upp på prispallen. Till exempel vid SM.
Det ständiga skidandet i rutan sliter i längden inte bara på mig utan också på tevefåtöljen.
Min återhämtning mellan kommentatorernas exalterade återgivningar av stumnande ben, vallafadäser, brutna stavar och bendarr i stående skytte utgörs av besök i torpstugans bastu följt av ett hastigt nakentumlande i närmaste snödriva.
Sammantaget en hälsofrämjande procedur som försätter kropp och själ i samma euforiska tillstånd som efter ett genomfört Vasalopp.
Det är i alla fall vad jag föreställer mig. Själv har jag aldrig kasat fram i fäders spår.
Däremot är jag svårt förtjust i blåbärssoppa.
Jag skulle för övrigt gärna se att Unesco, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, på sin lista över världskulturarv även satte upp Vasaloppet.
Tusentals och åter tusentals svärande och snorande skidrännare med bakhalt är för mig fullt jämförbart med Egyptens berömda pyramider.
Jag skidar själv, om än med tvekan och största försiktighet.
Det kan vara vid pass trettio år sedan jag var i fjällen och stod på ett par längdskidor senast.
Den skidturen slutade otursamt trots att skidanläggningen fixat fram ett par turskidor.
Jag slant på skidan och sträckte ljumsken.
Det kan man i och för sig se som lyckosamt.
Den tid som återstod av fjällveckan kunde jag nämligen avnjuta i en närbelägen våffelstuga.
Vidgås ska att jag inte är något ess i skidspåret även om jag tagit efter Mora-Nisses stakstil.
Det vill säga kraftigt framåtlutad överkropp.
I mitt fall för att undvika bakvikt och riskera att rutscha på baken i någon förrädisk utförslöpa. Som om det vore bättre att gå på trynet.
Vilken svensk har för övrigt inte hasat plank?
Till och med statschefen, Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte, brukar spänna på sig skidorna när den tyngande arbetsbördan så tillåter. Då för att putsa på den kungliga imagen.
Hur som haver behöver Sverige en skidkung.
Den tituleringen passar bäst på en tjurskallig skidrännare sprungen från Norrlands vidder med fläckar av gammal blåbärssoppa kvar på tävlingsblusens bröst, sämre på en slottsboende djursholmare utstyrd i paraduniform och behängd med medaljer och ordnar på bröstet.
Den åsikten framför jag på eget ansvar. Detta med respekt för att någon monarkist eventuellt skulle kunna uppfatta mitt tyckande i frågan som ett majestätsbrott.
Bakom en trave björkved i vedboden rotade jag häromveckan fram mina ringa nyttjade längdskidor. Dom var för mig i överraskande gott skick.
Det var bara att borsta bort lite spindelväv.
Jag behövde inte ens fundera på vallningen.
Den gamla fästvallan från senast satt kvar, ävenledes en hel del intorkade grässtrån.
Den unika vallamixen hittar du sannerligen inte i någon Swix-burk.
Detta av lätt insedda skäl. Gammal smörja och smuts under skidorna sinkar dig lika mycket i spåret som en dragpulka med ett nedpackat barnbarn.
Det står Madshus i stora bokstäver på skidorna.
Det är en lika renommerad produkt i vårt västra grannland som brunost från Gudbrandsdalen.
Det är därtill samma skidmärke som Finlands fixstjärna Krista Pärmäkoski kör på.
Där upphör likheterna oss emellan. Den finska skidlöparens signum i spåret är sisu, mitt kännetecken är att ge upp vid minsta motgång.
Jag ställer mig på knäsvaga ben i åkriktningen på en av rundslingorna vid Kiladalens golfklubb.
Det är nyspårat, närapå en nödvändighet för en längdskidåkare med min instabilitet på skidorna. Den här gången saknar dock spårets fina beskaffenhet betydelse.
Jag trillar innan ens stavremmarna kommit på plats.
Det måste vara distriktsrekord i oflyt, att stillastående stå på öronen i skidspåret.
Dessbättre utan närvarande publik.
Jag finner stöttning i ett i rättan stund uppdykande bevingat ord:
”All vår början bliver svår, bättre går det år från år.”
Den första satsen hade jag inte kunnat formulera bättre själv. Den andra satsen ser jag mest som en from förhoppning hos uppphovsmannen.
Jag kravlar mig upp på skidorna och kommer hyfsat igång med diagonalåkningen. I 75 meter.
Där uppdagas framför mina ögon en tämligen lång utförslöpa, om än icke särdeles brant.
Jag tvingas göra halt, bedömer utsikterna att lyckas med den framförvarande utmaningen som goda. Det är en felbedömning.
Vurpan är vådlig och jag hamnar i ett snömoln ute i terrängen.
Där blir jag liggande inte alldeles olikt ett plockepinnspel.
Till den händelsen har jag en enda kommentar:
Var hälsad våren.