det blir inte roligare än så här

Vingklippt örnunge

Vi ska ha förfest i min etta med kokvrå.

Min belevade kamrat föreslår ostbricka! 

Jag hade tänkt mig något mer passande för ungkarlsståndet och Bullens pilsnerkorv.

Den maskulina menyn är nu bara att glömma.

Det blir en svettig bit Havarti och en mjuk getost enligt omhöljet från solvarma Grekland.

Till detta ett paket Saltiner smörgåskex.

Det är inte mycket till sex, drugs and rock & roll över den spisningen. Det är fredagsmys.

Det enda som därvidlag fattas är smörsångaren Demis Roussos på skivtallriken.

Så långt urartar dock aldrig tillställningen.

Det här tilldrog sig på den tiden livet lekte. 

Det gör livet fortfarande. Leker. I vart fall för min ungdomskamrat som tidigt visste att uppträda sjangdobelt och ikläda sig en snygg kavaj.

Han blev företagsam företagare och förmögen. 

Jag fastnade på karriärstegen med en personalia som berättar om en oföretagsam dagledig, innehavande ett sparbankskonto med ett saldo på måttliga 162 kronor.

Det gör viss skillnad. I materiell livsföring.

Han seglar i den grekiska arkipelagens turkosgröna vatten medan jag klafsar omkring i livets geggamoja och försöker hålla näsan över ytan.

Jag är emellertid inte avundsjuk. Jag har nämligen lätt för att drabbas av sjösjuka. 

Det ger ingen stor avans att göra tjänst som pennskaft i olika avisor, vilket om inte annat mina redovisade banktillgodohavanden skvallrar om.

Det kan jag ångra i efterhand, att jag inte satsat på en mer inkomstbringande häst. 

Det är icke förty aldrig för sent att sadla om.

Titta bara på Hans Mosesson. Han var frontfigur i proggbandet Nationalteatern innan han blev hela Sveriges TV-idol i rollen som Ica-Stig.

Det är att byta från radikal till motsatt ideal.

Du kan inte tjäna både Gud och mammon.

Vägledning i det valet ger Jesus ord: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”.

Det är värt att begrunda för att i sinom tid inte riskera att bli portad vid pärleporten.

Du som oroas över insläppet till himmelriket kan lugnas med att det ibland inträffar under.

Det blev jag själv varse när gräsklipparen startade på första rycket efter vintervilan.

Varningen från Guds enfödde son till trots beger jag mig ut på nätet för att leta efter webbsidor i ämnet ”Så blir du rik”. Det är nämligen min käpphäst, att vara motvalls käring till pekpinnar från högsta instans.

Jag klickar på länken med rubriken ”10 bästa tipsen för hur man bygger en förmögenhet”.

De snabba cash som förutsägs mig om jag följer artikelns goda råd gör mig smått euforisk. Jag ser mig få en inbjudan till medlemskap i Kungliga jaktklubben. 

Må vara att jag saknar jägarexamen. 

Däremot har jag gått på Statens skola för vuxna i Norrköping och där avlagt vederbörlig examen. Det betyget nedlägger man dock inga älgar med.

Tipsen på webbsidan om hur man blir rik är dessvärre behäftade med en uppenbar svaghet. Dom innefattar ingen som helst garanti. 

Det ger vid handen att min finansiella ställning i skrivande stund är oförändrad. Eller faktiskt än sämre än innan min påbörjade jakt på rikedom. 

Detta beroende på byte av bromsbelägg på min begagnade Golf. 

Den oväntade utgiften tunnade ut madrassen rejält.

Jag är knappt tre år fyllda när jag tågar i sossarnas förstamajtåg i Oxelösund. Då arbetarrörelsens dag. Nu Budapestbakelsens dag. Gott så.

Min debut som förstamajdemonstrant finns dokumenterad på bild och för den historiskt intresserade upplagd på min Facebook- och Instagramsida. 

Du kan i så fall behöva ett förstoringsglas. Jag är vid tillfället, dels en liten pyssling, dels till stor del skymd av karlarnas rockar och fruarnas kappor där det går att urskilja ett barnansikte med en typ av ryssmössa på huvudet.

Jag vill hävda att den unge mannen är jag. Vilken unge skulle det annars vara som min far och mor släpat ut under arbetarrörelsens fanor för att lära sin son sjunga Arbetets söner? 

Detta förmodligen i uppfostrande syfte.

Kampsånger har emellertid aldrig varit min melodi. Det skulle i så fall vara ”Kampsång för tvehågsna” av pianoplinkaren Povel Ramel:

”Upp till kamp emot dogmer och ismer

och mot lismer och plasmer och schismer,

mot flygel och kant och falang,

mot militärer och pang-pang!”

Det årets paroll var 40 timmars arbetsvecka. 

Jag hade hellre sett slagord på plakaten med krav på höjd veckopeng. Det var under min uppväxt förhandlingar som oftast blev resultatlösa. I alla fall på lokal nivå. 

Det kan vara skälet till att jag tultar fram i en ryssmössa. Detta för att vara solidarisk med kommunismens planekonomi där staten fördelar resurserna. Och inte barnens föräldrar.

Det kan också ha varit ett beslut av min mor. Möjligen var vårdagen ogästvänlig och mor rädd att jag skulle bli förkyld. Eller utsatt för kraftiga vänstervindar och den ryska snuvan.

Min tilltro till politikens dogmer har med åren dalat till samma nivå som svensk backhoppning. Statsmannainlägg görs av både dumma och kloka partiföreträdare med den skillnaden att de dumma uttalar samma dumheter medan de kloka alltid hittar på nya.

Det finns inget krav på närvaro i riksdagen för en riksdagsman eller riksdagskvinna. Dock föreligger en strikt klädkod i plenisalen. Detta förmodligen i det fall en ledamot eventuellt tänkt sig närvara i den folkvalda och oftast glest besatta församlingen.

Den förtroendevalda kan annars tillbringa dagarna på golfbanan hemmavid, pyssla med perennerna i trädgården eller bara rulla tummarna i gungstolen och likväl erhålla sitt månatliga riksdagsarvode på 69 900 kronor.

Därtill står i utsikt en pensionsgräddfil.

Den ordningen har partierna själva beslutat om. Med acklamation.

Tids nog rekryterades jag till Unga Örnar. 

Vi barn och ungdomar skulle där fostras till flygfärdiga socialdemokrater, var det tänkt.

Jag var mest med för att spela pingis.

Till och från utövade min yngre bror och jag bordtennis hemma på köksbordet.

Det gick det också. Till dess bolluslingen for ut genom kökets vädringsfönster.

Det stora kruxet var annars att vi bara förfogade över ett bordtennisracket. Det var en så kallad ”planka” med nabbgummi på blott ena sidan. Den klenoden hade vi ärvt av en släkting.

Bristen på utrustning ledde till ett ständigt liv och kiv. Jag var i dessa trätor slagen till slant.

Min tredskande bror krävde att få ha ”plankan” för att överhuvudtaget komma till spel. 

Nåväl, det gäller att hålla god min i fult spel. Jag nödgades nöja mig med ett substitut till racket i form av en bok med hårda pärmar hämtad i vardagsrummets något glesa bokhylla.

Valet var tämligen lätt. Det stod mellan Harry Martinssons självbiografi ”Nässlorna blomma” och Viktor Rydbergs kärleksroman ”Singoalla”. Det var min övertygelse att man vinner inga pingismatcher med hjälp av romantisk sagodikt. Helt rätt resonerat.

Det var sällan eller aldrig som Harry Martinsson stod som förlorare.

Vi fick i Unga Örnar låna racketar som på skaften pryddes av stjärnor som Hans Alsér, Kjell Johansson och ungerska bollväggen Zoltán Berczik. 

Magyaren motade tillbaka det mesta. Men han gick att besegra. Då på walkover.

Pingisverksamheten tilldrog sig i ett dammhöljt källarutrymme på Sjögatan 1 i Oxelösund. 

Ventilationen höll såklart inte toppklass. Det gjorde  å andra sidan inte pingisspelet heller.

Vi hade att samsas om ett Stiga-bord. Varje närvarande ung örn fick spela ett set mot den gladlynte ungdomsledaren Svante.

I väntan på sin tur klättrade alla ungar iförda stoppade raggsockor omkring på golv, väggar och tak. Det kunde nog hända att en och annan deltagare var mindre intresserad av pingis och mer på plats för att få utlopp för myrkrypet i brallorna.

Därvidlag kan Unga Örnar sägas ha gått före. Detta med tanke på socialdemokraternas frejdiga slogan i valrörelsen 2006: ”Alla ska med”.

Det var ett stridsrop som fick meningsmotståndare att tillägga: ”Vare sig de vill eller inte”.

Den bollbegåvade Svante, tillika bandystjärna i Oxelösunds SK på vintrarna, fick lägga manken till för att betvinga mig med knappa 22-20.

Stolt såg jag mig omkring bland kamraterna för att motta rättmätigt beröm för min insats. Av detta blev absolut intet. Jag uppmärksammades istället på en icke helt oväsentligt detalj: ”Han spelade ju med vänster hand!”.

Jag krävde omedelbar revansch där lurifaxen Svante spelade med sin högra och rätta hand.

Det blev förlust med förnedrande 21-4! Den unga örnen lämnade bordet vingklippt.

 

Dela detta:

Kommentera detta:

17 svar

  1. Kul att läsa hur ditt pingisintresse började! Sedan träffade vi på varandra i lokalen på Föreningsgatan och ”turnerade” runt i Sörmland du, jag (då hette jag Inga-Lill Bergström) och Monica Johansson; nu Nilsson. Det var roliga tider! Mysiga krönikor du skriver! Mvh Ninni

    1. Hej Ninni, kommer väl ihåg er pingistjejer. Var det inte någon Lotta Lundström också? Jaså, du var med redan på Föreningslokalens tid. Hur mycket roligt finns inte att berätta om bordtennisen i den anrika lokalen. Tack för dina fina ord.

  2. Roligt att få.lite info om ditt tidigare liv i Oxelösund hoppas att din tid i unga örnar var givande, roligt att läsa dina memoarer

    1. Ja du, Affe, som jag minns det var den faster till mig som var lite ansvarig för verksamheten i Unga Örnar och bland annat rekryterade hon grabbar för försäljning av Stockholmstidningen på söndagar. Det var så jag kom med i verksamheten och även kunde dryga ut veckopengen något som tidningsförsäljare.

  3. Känner framförallt igen mig när det gäller pingisen på köksbord! Där föddes intresset för “riktig” bordtennis, så jag började i Nicolaipojkarna trots mitt något svala intresse av det religösa. 😀
    Ser fram mot nästa kåseri Leif, alltid liika underhållande läsning!👏👏

    1. Hej, Lasse. Jo, jag känner till att du även lirade pingis i din ungdom. Jag har sett härliga bilder från pingisspelandet i Nicolaipojkarnas regi. Det var i Unga Örnar jag för första gången fick möjlighet att spela på ett riktigt Stiga-bord. Sånt glömmer man inte.

  4. Återigen har du förgyllt en fredagseftermiddag, tack för det. Även en annan har gått på Statens skola för vuxna i Norrköping.

    1. Då är du lika välutbildad som jag, Lena. Jag begrundar med förundran mina betyg från Statens skola för vuxna, S:t Persgatan 3 i Norrköping: 5:a i engelska trots min påtaligt bristande konversationsengelska och en lam 2:a i skriftlig svenska efter en, i mitt tycke, briljant berättelse i uppsatsskrivningen. Tyvärr var läraren av den motsatta åsikten. Alla är inte som du, Lena, och förstår sig på min “litterära” begåvning. Tack för dina fina ord.

  5. Unga Örnar var nog ganska stort i Okle
    Jag jobbade ihop med Svante på 70 talet
    Han var en mycket om tyckt ungdomsledare har jag förstått när min fru som är från staden berättat om Örnarna
    Lev väl⚽

    1. Jaha, så du har jobbat ihop med Svante, Ola. Jag tror han var elektriker eller något sådant. Han agerade dessutom bläckfisk i OSK:s bandyförsvar vid drabbningarna på Femöreplan. Hur som helst en jättebra och gladlynt kille.

  6. fin start på Veterandagen att läsa ditt kåseri kl är 0510. Ha en bra dag!!!! Själv ska jag till världsmetropolen Oxelösund på veteranträff påDahlins!!!!!

    1. Det förvånar mig inte att du är uppe i ottan, Lennart. Alltid har du något på gång. Du får akta dig, Oxelösundarna är inte att leka med.

  7. Fasen vad roligt igen, hur du får ihop allt. Fin bild du fått till när du försöker klättra ut genom fönstret!?! Jag lade märke till att du bytt klädsel även vid kåseriet i Magazinet. Som du vet så har jag ju alla dina kåserier i Magazinet från 2014 och samma klädsel i alla år tills nu i senaste numret – festligt.

    1. Samma klädsel på vinjettbilden i Magazinet i sju år! Det tyder inte på något större intresse för mode från min sida. Eller hur, Bengt? Jag minns att jag för många år sedan köpte på mig en hög kläder tänkt att användas vid olika vinjettbilder, bland annat en elegant fluga! Jag får försöka leta på den. Du har bättre ordning på mina kåserier än jag själv, Bengt. Imponerande. Jag vet var jag ska vända mig om jag skulle behöva titta tillbaka i ett gammalt kåseri. Tack för att du är en trogen läsare.

      1. Bara roligt att läsa. Beträffande modeintresset kan jag meddela dej att det är på samma nivå här som hos dej vad jag förstår.

  8. Hämtade Magazinet igår och blev besviken när jag inte fick se nåt kåseri från dej. Var det bara engångsföreteelse?

    1. Hej, Bengt. Jag är införstådd med att många trogna läsare saknar kåserierna i Magazinet, och tyvärr är det heller inte alla av dessa tidigare kåseriläsare som hittar till bloggen König Online, eller kanske inte känner sig bekväma med det mediet. Det optimala vore förstås att kåseriet publicerades i såväl Magazinet (eller annan tryckt tidningsprodukt) som på bloggen, men vad gäller en regelbunden publicering i Magazinet av kåseriet äger jag inte själv den frågan, utan i nuläget handlar det om just tillfälliga publiceringar. Vi får se hur det kan bli i framtiden. Det är givetvis min strävan att så många läsare som möjligt ska kunna ta del av kåserierna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Affär som affär

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid

Läs vidare »

Spelmissbrukare

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga

Läs vidare »

Transpirationstransportmedel

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är

Läs vidare »

Valspråk i tiden

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som

Läs vidare »

Lovsånger och klagolåtar

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou.

Läs vidare »