Klockren knock gav blåklocka

Jag är ingen anhängare av julen, frånsett gammaldags svagdricka och egengjord ischoklad.

Detta sagt med vetskapen om att julen firas av andra orsaker än att vi i första hand ska få dricka söt maltdryck och stoppa i oss sötsaker.

Må vara att Jesu födelse alltmer kommit att hamna i skuggan av den vinstinriktade tomten.

Tomten kan det här med handel inför julen och har lyckats få landets butikspersonal, manlig som kvinnlig, att uppträda i röda tomteluvor.

Där är Jesus Kristus slagen till slant. Jag har i julkommersen i varje fall inte upplevt en endaste ynka personal i butikerna med törnekrönt huvud. Däremot har jag sett en och annan svårt lidande kassörska. Gissningsvis beroende på långa köer. Eller den påtvingade tomteluvan.

Jag är ingen anhängare av nyårsfirande heller, allra minst artighetsfrasen: ”Gott nytt år”, vilket jag tycker det finns synnerliga skäl att betvivla.

Vår tids barbarer (be)ter sig som i rakt stigande led varande anförvanter till Ares, krigets och det besinningslösa våldets gud, och med intentionen att förvandla jorden till aska och stoft.

Vi får väl anropa ärkeängeln Mikael, fredsängeln som sägs försvara världen mot djävulen.

Detta i brist på i vår tid levande fredsänglar.

Personligen är jag pacifist, tror jag. Jag har åtminstone aldrig slagit någon på käften.

Däremot har det motsatta hänt. En gång.

I enlighet med Jesus direktiv i bergspredikan vände jag den gången andra kinden till, vilket fick till följd att jag fick en käftsmäll där också.

Det är en möjlig förklaring till att Jesu ord föll platt till marken, liksom jag själv, att jag i ungdomligt oförstånd uppträtt retsamt, och som bekant – somliga straffar Gud meddetsamma.

Nåväl, lite näsblod kräver ingen ambulansfärd. Jag kunde fortsätta kvällens nöjeseskapader  med en pappersservett i näsan samt en hastigt framträdande och iögonfallande blåklocka.

Det senare var snarast ett positivt attribut. Den slutsatsen drar jag efter att ha fått hålla armen om en av ungdomsårens tuffa tuggummituggande och ouppnåeliga gudinnor. Åtminstone för en stund.

Jag har bytt bil. Den gamla hade nått vägs ände. Jag känner mig lätt euforisk över uppgraderingen på fordonsfronten. Det händer inte varje dag. Vare sig att jag byter bil eller drabbas av eufori.

Den uppsluppenheten stillar sig något när jag hemmavid bekantgör bilbytet för torparhustrun:

”Jaha! Vad är det för färg?”

Det är till att vara bilintresserad, får man säga.

Det blir samma klena gehör hos bekanta när jag i medveten nonchalant ton låter undslippa mig nyheten om moderniseringen av torpets motorflotta. I övrigt bestående av en bensindriven Klippo gräsklippare med självgående drivning samt kökets V8-mullrande degblandare.

”Det är väl inget att skriva om”, menar en bekant när jag avslöjar mina funderingar på att  delge denna spalts läsare nyheten om bilbytet.

Det kan förvisso äga sin riktighet. Åtminstone vad avser den icke helt trendiga degblandaren.

Tyvärr räckte inte mina besparingar till en bil utrustad med elbaklucka. Ni vet en sådan där teknikalitet som visas i TV-reklamen där en bilägare med famnen full av matkassar skrapar med foten i backen varvid bilens baklucka öppnas likt sesams dörr i sagan Tusen och en natt.

Den finessen kan jag för övrigt klara mig utan.

Det är torparhustrun som bär matkassarna.

Digitaliseringen är toppen men ibland lika komplicerad som ekosystemet på havsbotten. Det är i vart fall min dilettanta mening.

Jag kan dock läsa av en digital klocka.

Den kunskapen delar jag med generation Alpha, individer födda från 2010 och framåt och av analysföretaget ”Ungdomsbarometern” beskriven som Sveriges största och mest köpkraftiga generation. Däremot har generation Alpha svårare att läsa av analoga klockor med visare.

Det visar att klockan är slagen. För gamla rovor fästa i en kedja och instoppade i västfickan.

Däremot går västen mot en ny vår 2025. Det tackar man för. Jag ska försöka leta fram den svarta skinnväst som jag köpte i tidiga tonåren. Plagget ifråga knöt an till Clint Eastwood i västen-filmen ”Den gode, den onde, den fule”. Ursäkta, det ska givetvis vara västern-filmen.

Den som vill lära känna generation Alpha närmare upplyses av ”Ungdomsbarometern” att alphaiterna i hög grad identifierar sig som gamers.

Gamer är en person, gissningsvis utan sömnbehov, som spelar TV-spel och datorspel 24/7 365 dagar om året. Eller om ni så vill nonstop.

Det gjorde inte generation Alfapet. Vadå, generation Alfapet, kanske någon förvånat undrar.

Jo, det är vi som växte upp utan 99 TV-kanaler, soundbars och Playstation 1, 2, 3, 4 och 5. Det blev folk av oss ändå. I alla fall flertalet.

Det ska tilläggas att ”Alfapet” var ett populärt brädspel som uppmuntrade till ordförståelse och rättstavning. Det är emellertid ingen eftersträvansvärd kunskap idag när vi mestadels kommunicerar med så kallade likes och smileys.

Vi spelade även kula på skolgården. Det var kul det också. Till dess alla kulor, glaskulor och dankar spelats bort och man tvingades traska hem med tom blick och tom kulpåse i byxfickan.

Det var å andra sidan alltid någon lyllo (1950-talsslang för lyckost) som på lätta sandaler begav sig av hemåt med en överfylld kulpåse. Den nöjda lyllon var dessvärre aldrig jag.

Vad gäller spelandet på generation Alfapets tid kan jag avslöja att jag för egen del även trakterade blockflöjt. Ett i dubbelt avseende träigt instrument. Men nånstans ska man ju börja. Och sluta. Vilket jag gjorde efter endast två lektioner i den kommunala musikskolan.

Musikdirektören hade till min andra och sista lektion givit mig den tämligen triviala ”Gubben Noak” i läxa. Min uppspelning fick musikdirektören att se ut som att han svalt en stämgaffel.

Det är begripligt. Det jag lyckades frambringa ur blockflöjten lät som gökens läte en majdag.

Vanmäktigt fäktar jag med armarna, som om det skulle hjälpa, när det poppar upp en dialogruta på dataskärmen som säger sig ha fått fel kontonamn eller lösenord.

Jag får däremot inte veta vilket av kontonamnet eller lösenordet som är fel. Eller om det är både kontonamn och  lösenord som är fel.

Det är i den situationen man ska ha en tjänstvillig ungdom inom räckhåll.

Det har jag förstås ingen. Inte i den stunden.

Den enda varelsen inom räckhåll är vovven.

Han är upptagen med sitt, ett köttben.

Vad som sagts mig är det även lönlöst att försöka få tala med en levande människa på en IT-support. Det påstås vara en svårighetsgrad på samma nivå som att tilldelas Nobelpriset.

Nej, du sitter där du sitter utan att kunna logga in på 1177 och göra dina vårdärenden. Eller komma in på ”Vi seniorers” webbplats.

Det är en mötesplats för 55-plussare och säger sig vara ”möjligheternas seniorsajt”. Vilka möjligheter som åsyftas har bara den med rätta inloggningsuppgifter möjligheter att ta del av.

Vi borde ha en egen IT-support, vi seniorer som fortfarande stoppar sparpengarna i madrassen istället för att vara bundna av bank-id och ha kryptovaluta någonstans i sagoskogarna.

Det är lätt att virra bort sig i lösenordsträsket. Lösenord glöms och måste återställas där återställa har betydelsen av ett nytt lösenord.

Du kan inte ha en hjärnkapacitet som en vandrande pinne om du ska kunna hålla i minnet alla nya ”V3du-Q5eB-RTi7”. Fast det finns självklart lösenordsappar. Det finns appar till allt. Och för mänskligheten till glädje och nytta.

Till exempel appen ”Places I’ve Pooped” där man kan statistikföra sina toalettbesök. Jag är  ingen expert på appar men av namnet att döma verkar det vara en skitapp.

Den är förresten röd. Bilen.

Det föranleder ingen ytterligare kommentar från torparhustrun.

Det får man väl ta som ett godkännande.