Teknik och taktik

Jag är exkluderad från det pulserande folklivet i Nyköping.

Möjligen är pulserande folkliv att överdriva.

Lite som att påstå att Jogersö-Bergö är Ibiza.

”Vad ska du in i stan och göra?”, säger torparhustrun om att jag i realiteten är belagd med vistelseförbud i residensstadens centrala delar och föreslår ett gagneligare och närmare alternativ: ”Gå ut i vebon och hämta in ved istället”.

Det är också ett sätt att se på livets realiteter.

Jag är väl för sjutton ingen dräng, muttrar jag, och på behörigt avstånd från öronen på torpets majorska, och lommar iväg ut i höstrusket med den tomma vedkorgen i handen.

Det är synd om människorna, skrev Strindberg. Då visste han ändå inget om min belägenhet.

Jo, saken är den att parkeringsbolagen har bestämt att man hädanefter måste ladda ned en app eller sms:a för att kunna parkera i Nyköpings innerstad. Det kräver en smartphone.

Jag har dock ingen sådan tidsenlig och teknisk tingest. Det kan verka mindre smart och rent av få mig att framstå som ett fån.

Det är dock ett mindre problem, hur jag eventuellt uppfattas av alla som lovprisar smartfånen som en gåva från den Allsmäktige.

Mitt problem är istället att mina möjligheter att parkera bilen på Väster eller Öster i residensstaden därmed är lika små som att Stadshusets furstar skulle anställa en stadsarkitekt.

Bestämmande furstar ger istället intryck av att själva veta bäst om stadsplanering och tycks ha fastnat för en arkitekturmodell lika planlös som Rio de Janeiros oräkneliga favelor.

Detta oaktat att det i Nyköping byggs på höjden till skillnad mot i brasilianska kåkstäder där man tvingas hålla till godo med ett påvert boende i markplan.

Jag vet. Det går självklart att köpa en smartphone men då med risk för att bli fjättrad vid mobilskärmen som den dömde vid en fotboja. Det vill jag undvika. Jag misstänker att den bundenheten hämmar den naturliga hjärnkapaciteten.

Hur som haver med den saken. Jag vill stå fri, leva i sinnlighet och växa fritt som blasten i potatislandet.

Den naturromantiska raden har jag med viss tankemöda skaldat själv. Ett poem i nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldts anda, om jag får säga det själv.

Parkeringsautomater i stadens centrum med tidigare betalkorts- och kontanthantering är idag övertäckta med fladdrande svarta soppåsar och uppmaningen att erlägga parkeringsavgift via app eller sms.

Det är smidigt, tycker delar av allmänheten. Det är det säkert för den allmänhet som är lika vana vid appar och sms som en skomakare vid sin läst.

Personligen tycker jag att fladdrande svarta plastpåsar som täcker stadens parkeringsautomater närmast för tankarna till George Orwells dystopiska roman 1984 och ett samhälle styrt och övervakat av parkeringsbolag i pengapakt med inkasso.

Hamnar du i tvistemål om din p-bot med ett parkeringsbolag eller inkasso är det därtill kört. Bevisbördan ligger helt på dig. Beviskraven är dessutom högre än inflationen i Venezuela.

Åren går och min bucketlist består.

Nu kan jag emellertid bocka av en punkt. Jag har börjat träna bordtennis. Äntligen.

Nu är frågan om jag ska fortsätta med pingisen eller direkt lägga racketen på hyllan.

Den kostade i alla fall en femhundring. Jag avser därvidlag racketen, inte hyllan.

Det kan månne komma som en överraskning för personer i min närmaste omgivning som ser mig som född lat att jag en gång i världen sågs som en framtidsman inom bordtennisen.

Vi pratar i det fallet pingis på tävlingsnivå och inte fritidsgård och sällskaplig rundpingis. Det är som att jämföra Arsenal med gåfotboll.

Därmed inget nedlåtande menat om den sistnämnda aktiviteten som huvudsakligen lockar till sig gamla fotbollsstjärnor med nya knäleder. Detta under mottot det går så länge det går. Det gör det också, går. Och inte alltför sällan till dess någon av hälsenorna plötsligt går av.

Jag var i pojkåren högt rankad inom pingisen. I vart fall  inom Oxelösunds Bordtennisklubb.

Jag vill hävda att jag var klubbens näst bäste spelare. Då i min åldersklass. Som i och för sig endast omfattade mig och en jämnårig kamrat.

Det kan förefalla vara en tunn konkurrens. Det var det också, om än inget bekymmer för min kamrat och mig som båda i avsaknad av konkurrenter framstod som påläggskalvar.

Min förebild var ungraren och defensivspelaren Zoltán Berczik. Hur än motståndarna servade, skruvade och smashade kom bollen likt förbaskat tillbaka. Till dess motståndaren tappade tålamodet och drämde ut bollen i tomma intet.

Den bollsäkre ungraren gick lika sällan till egen attack som Lilla Fridolf mot huskorset Selma. Den defensiva taktiken har även jag anammat. Så till vida att torparhustrun får styra i torpet.

Min meritlista inom pingisen upptar även ett deltagande i junior-SM i bordtennis i Borås. Där var jag faktiskt ytterst nära att sensationellt eliminera storfavoriten. Visserligen på walkover. Men ändå.

Storfavoriten syntes försvunnen vid utsatt matchstart. Det var först i sista sekunden han till synes utan nämnvärd brådska dök upp. Därmed var min SM-saga snart nog all trots mitt nyinköpta Zoltán Berczik-racket.

Det var nu inget jag hängde läpp över, elimineringen. Det var stort bara att få uppleva knalle- och textilstaden Borås. Det jag tidigare sett av världen var i stort sett åkrarna utanför vagnsfönstret på TGOJ:s rälsbuss med destination Flen.

Det går också att anlägga en filosofisk syn på min SM-sorti. Vi lär oss mer när vi misslyckas än lyckas, brukar det heta efter att vi misslyckats.

Det kan förvisso vara en tröst. Men. Jag kan i det avseendet verkligen känna att jag för egen del är ganska fullärd.

Dock har jag en gång även lyckats. Jag har genomfört Göteborgsvarvet, 21 kilometers löpning varvat med lunkande. Mest av det sistnämnda.

Min målsättning var att komma i mål. Det klarade jag. Och glädjande nog innan funktionärerna packat ihop och gått hem.

Däremot var prisceremonin avslutad sedan länge, vad jag svimfärdig och på skälvande ben upplystes om i målfållan.

Det blev ingen Zoltán Berczik av mig. Vuxenlivet kom emellan och lockade med frivolare intressen som vin, kvinnor och sång.

Må vara inte så mycket av just sjungande. Det stod hur som helst klart att mitt pingisspelande i unga år sjöng på sista versen.

Jag satsade istället på att finna en käresta. Det visade sig dessvärre lika svårt som att returnera en sidskruvad bordtennisserve.

Detta trots att jag ekiperat mig stilfullt på Börjes herrekipering, vilket i mitt eget tycke borde ha räckt för att kvalificera mig som en svärmorsdröm i vilket hushåll som helst.

Jag hade dessutom fast arbete på varuhuset Tempos livsmedelsavdelning där min uppgift var framplockning av mejerivaror i mjölkkylen. Det gjorde att jag utmålade mig som mejerichef.

Det fanns andra som tyckte det passade bättre att titulera mig med spenamnet Mjölk-Nisse. Tråkigt nog inte alls lika tilltalande bland unga fröknar till äktenskap lediga.

Nu har jag alltså gjort comeback vid bordtennisbordet.

Jag utmanas av en bekant med oklar bakgrund inom bordtennisen, vilket antyder att han är ett blåbär inom pingissporten.

Det är givetvis positivt. Åtminstone för min del.

Min akilleshäl vid pingisbordet är mitt fotarbete. Jag står där jag står likt stången i poledance. Jag rör i princip bara på fötterna vid sidbyten.

Matchen slutar i moll. Åtminstone för min del.

Jag får stryk. Storstryk. Förlorar vartenda set.

Det där med min orörlighet lär sig min motståndare och utnyttjar genom att slå stoppbollar.

Det kallar han taktik. Jag kallar det vid ett invektiv som inte lämpar sig att sätta på pränt.

Jag förlitar mig i min tur mest på turen vilket huvudsakligen innebär kant- och nätbollar. Dessvärre inte med samma goda resultat som motståndarens osportsliga stoppbollsstrategi.

Det kan väl gå an att förlora mot en kines med typ ett slagfärdigt namn som So Long Ping Pong. Betvinga en kines i pingis, vad han eller hon än må heta, är nämligen lika utmanande som att äta spagetti med köttfärssås med pinnar. Det kräver en hel del träning. I båda fallen.

Det är en annan femma att skåpas ut av ett blåbär. Det såg jag inte komma. Tydligen inte blåbäret heller. Att döma av hans förnöjda min.