Livets lärdomar
Vi har varit ute och sett oss om i världen.
Vare sig torparhustrun eller jag har tidigare varit på paradisön Aruba i Västindien.
Vi tar bilen upp till Arlanda. Och förbi Arlanda.
Vår destination är lärdomsstaden Uppsala.
Vad är väl Arubas kritvita stränder och turkosa vatten mot ett besök på Linnés botaniska trädgård. Det vet vi nu inget om. Där var det stängt.
Vi hamnade istället på Gottsunda köpcentrum.
Där köpte jag på ett fikaställe en Linnébulle.
Detta som en gottgörelse för att Carl von Linné och hans utarbetande av växternas sexualsystem gick våra kunskapstörstande näsor förbi.
Vad jag istället fick lära mig är att en Linnébulle är en kanelbulle till storleken som en pizza calzone. Gott nog. För en bullfetischist som jag.
Vi tar nattkvarter på ett hotell i Uppsala.
Torparhustrun och jag erhåller i receptionen varsitt kort. Vi upplyses vänligt om att kortet är nödvändigt för att komma in och ut ur garaget, in och ut ur hissen och in och ut ur rummet.
Väl inne i hotellrummet fungerar inte lyset.
Vi trycker på varenda lysknapp. Vi hyser därvidlag tilltro till Guds första replik i Bibeln: ”Varde ljus!”. Och ljus vart det som bekant.
Dock inte i just vårt hotellrum, dessvärre.
”Vilket jädra mörker!” morrar jag, vilket inte är fel, utan en realitet. Därtill i dubbel bemärkelse.
Det är i den stunden man har glädje av ett ljushuvud till torparhustru. Hon hittar en skåra på en av ljusknapparna att stoppa kortet i.
Tänka sig. Varje hörn i hotellrummet strålar plötsligt av artificiellt ljus. Frånsett en lampa.
Det kan vi bortse från. Det uppvägs av att det på sängkuddarna ligger en chokladbit, om än en pytteliten sådan.
Min erfarenhet av nattlogi på annan ort kan härröras till vandrarhem med våningssäng, toalett i korridoren och en Bibel på nattduksbordet.
Det är på många sätt ett hemtrevligt boende.
Det är på ett annat sätt rena mardrömmen.
Jag tänker då på våningssängens överslaf.
Vid övernattning på vandrarhem vänder jag mig alltid vid godnattbönen till Vår Herre med en bönfallan om att slippa tilldelas överslafen.
Hittills har den allsmäktige inte lyssnat på det örat. Jag misstänker starkt att jag är för svag i anden för att få gehör för mina godnattböner.
Våningssängar är ett djävulskt påfund.
Det kan sluta illa om du inte smidigt kan ta dig ned från överslafen för att uträtta akuta nattliga behov vilket heller inte underlättas av att toaletten kan finnas i den andra änden av korridoren.
Det är i sådana nödlägen en potta skulle komma mer till pass än den framlagda Bibeln.
Den är lika besvärlig att karta upp i som att karta ned från överslafen. Såvida man nu inte är aktiv utövare av klättersporten. Det är inte jag.
Jag får svindel bara av att stå på en tröskel.
Jag skojar, men icke desto mindre är höjder på nettopp allestädes nivåer en mental tröskel för mig att övervinna.
Jag säger bara Dromskåran i Bydalsfjällen.
Det är en kilometerlång isälvskanjon och brantare än störtloppsbacken Lauberhorn i Wengen.
Det tycker torparhustrun under en fjällvandring är en rolig idé, att ta sig upp för Dromskåran.
Den galenskapen säger jag absolut nej till.
MItt förslag är istället en vilodag i fjällstugan.
Vila är viktigt. Det har jag läst i en hälsospalt.
Min hänvisning till hälsonyttan av vila får emellertid torparhustrun att rynka på näsan som inför en nyöppnad surströmmingsburk.
Det är nu inte alla som uppfattar ett absolut nej som ett absolut nej, inte ens som ett nej, vilket gör att jag nästkommande morgon på knäsvaga ben står vid foten av Dromskåran.
Den frimodiga torparhustrun tar sig uppför klippväggen med samma lätthet som en bergsget. Jag fastnar halvvägs, krampaktigt hållande mig i ett klipputsprång. Där har jag sannolikt suttit kvar än idag ansatt av dödsångest om jag inte med Guds försyn trots allt lyckats ta mig upp till topplatån.
Där har torparhustrun redan hunnit avnjuta utsikten över Jämtlandsfjällen. Samt därtill inta den medförda skaffningen.
Hur vi kom ned igen? Vi tog baksidan på Dromskåran, en led lika lättgången som en tips- och bingopromenad en söndagsförmiddag.
Platsen är Arlanda i början på 1970-talet.
Jag knatar mellan incheckningsdiskarna i avgångshallen: Ving, Fritidsresor, Atlas, Spies.
Jag är ute efter en sista-minuten-resa.
Detta till vilket chartermål som helst.
Helst dock med sol, pool och grisfest.
Det har jag i och för sig enbart hört ryktas om, grisfester, där horder av rödbrusiga svenskar sjunger allsång, dansar fågeldansen och fritt serveras obegränsat av surt spanskt bordsvin.
Vad anbelangar grisens närvaro på festen berättas det att det emellanåt inte ens finns någon gris. I vart fall ingen helstekt gris.
Vad jag uppsnappat är det av underordnad betydelse. Det roligaste är ändå allsången och hemlandstoner som verserna till Kostervalsen.
Den tillhör nu inte mina trallsångsfavoriter.
Min musiksmak är mer ”Varm korv boogie”.
Den schlagerdängan borde passa bra på en grisfest, såtillvida att texten handlar om korv.
Det är vid den här tiden inne att vara ute efter en sista-minuten-resa till Las Palmas eller till någon turistö i Medelhavet med sol, strandbarer, sangria och håll-i-gång hela natten lång.
Jag är emellertid ingen van charterresenär.
Jag är från stålstaden Oxelösund. Där står vi stadigt på jorden och flyger inte iväg vart som helst eller hur som helst. Helst inte alls.
Vi tar istället TGOJ-rälsbussen om vi ska någonstans med stopp för på- och avstigande vid så gott som varje sörmländsk gårdssamling.
Det räcker en bra bit. Åtminstone till Flen.
Jag inser efter en stund att man inte kan stå vid charterbolagens incheckningsdiskar och se lika bortkommen ut som en mjölkbonde som belönas med en guldmedalj ur kungens hand.
Här krävs mandom, mod och morske män. Eller för att sammanfatta saken: framfusighet.
Det är ingen egenskap jag är förtrogen med.
Nej, ser du en kö är det jag som står sist. Alltid.
Nu inträffar det fabulösa att jag ett tu tre genomgår en metamorfos och byter approach från kusinen från landet till urban charterresenär. Därtill med framgång. Förvånande nog.
Jag erbjuds en sista-minuten-resa till Kreta.
Det är verkligen i sista minuten. Den aktuella flightens avgångstid är nämligen om 20 minuter.
Dock reser jag med lätt bagage vilket innebär en Adidas axelremsväska som i stort rymmer en resenecessär och ett par tajta Speedo badbyxor.
Det jag vet om Kreta och det tillhandahållna chartermålet Rethymnon ryms på en drachmer.
Det ska visa sig att Rethymnons besökare rekommenderas sevärdheter som en fästning, ett arkeologiskt museum – samt en fontän!
Det för inte tankarna till Grabbarna Grus.
Vill jag se en fontän finns det en dylik på närmare håll. Till exempel på Stora torget i Nyköping. I alla fall en modest torgbrunn.
Må vara att den till och från är torrlagd.
Det kan ha sin förklaring i att inte ens vatten är gratis. I varje fall inte kommunalt vatten.
Där har vi det väl förspänt vid torpet. Vi har en egen grävd brunn. Och ibland även en fontän.
Detta då det med ojämna mellanrum kan hända att något uttjänt vattenrör springer läck.
Det är inte heller gratis, att byta vattenrör.
Jag uppsöker reseledaren på plats i Rethymnon och förhör mig om ett eventuellt nöjesliv.
Men, nej. Det är skillnad på Rethymnon och Magaluf där barerna närapå är fler än brölande brittiska unga män förevisande sina nakna överkroppar med första gradens brännskador.
Den serviceinriktade reseledaren tar mig faktiskt personligen under sina vingars beskydd.
Vad vet jag. Hon kanske har en intuitiv känsla av att jag är från gudsförgätna Oxelösund och att min enda resereferens är TGOJ:s rälsbuss.
Hon är i alla fall bussig och tar mig med på sin solgula vespa långt upp i bergen och på en genuin grekisk taverna med lokala läckerheter.
Menyn är självklart även den på grekiska vilket för mig är rena grekiskan, för att vitsa till det.
Den mer språkbegåvade reseledaren får istället ta hand om beställningen.
Vad som kommer in på tallriken kommer till min kännedom först efter avslutad måltid. Fårtestiklar.
Till ackompanjemang av cikadornas kvällsserenad tvingas jag till en hastig sorti för att bekanta mig med den kretensiska vegetationen.
Det är i sista minuten. Det också.
Text Leif König
PS. Önskar du bidra till bloggens fortlevnad swishar du valfritt belopp till 0702 954 854.
Dela detta:
Kommentarer på detta:
14 svar
Lämna ett svar Avbryt svar
Tidigare kåserier:
Klockren knock gav blåklocka
Jag är ingen anhängare av julen, frånsett gammaldags svagdricka och egengjord ischoklad. Detta sagt med vetskapen om att julen firas av andra orsaker än att vi i första hand ska få dricka söt maltdryck och
Teknik och taktik
Jag är exkluderad från det pulserande folklivet i Nyköping. Möjligen är pulserande folkliv att överdriva. Lite som att påstå att Jogersö-Bergö är Ibiza. ”Vad ska du in i stan och göra?”, säger torparhustrun om att
Duvungen och Sparvungen
Vi har kärt besök i torpet. Duvungen och Sparvungen gör oss den äran med krav på allehanda roliga aktiviteter. Här finns ingen tid över för att ligga och dröna i kökssoffan med ansiktet gömt i
Ostkusten inte solkusten
Jag bromsar in cykeln vid en mindre skylt. Den har överskriften ”Artrik vägkant”. Det jag ser är en slokande maskros. Därtill en cigarettfimp i dikeskanten. Thats it. Jag ska vara tydlig med att vad jag
Rapsodi av rappakalja
”Du ser matchen på Max.” Det står så i OS-tablån. Max! Det är väl en svensk snabbmatskedja! Där har jag kanske varit två tre gånger. Max. Vad jag sett är det enda man kan se
Nytt år nytt kåseri i toppklass. Skulle vilja sett kåsören vid dromskårans utmanande stigning.
Betyg som oftast 9 av 10 grekiska fårtestiklar.
Tack Lundell. Den aktuella reseledaren tog mig även med på andra lokala tavernor en bit utanför turiststråken, bland annat ett ställe där vi serverades dolmádes (grekiska kåldomar). Det var mer i min smak.
Du är som vanligt helt fantastigt underhållande ! Tummen Upp!!!
Tusen tack, Maud. Det är alltid inspirerande med läsarkommentarer.
Härligt att få läsa reseskildringar från när och fjärran. Vagabond skulle med lätthet införa och belysa dessa utflykter Leif.
Tror du det, Mats? Ja, det är klart att Uppsala kan framstå som ett exotiskt resmål för den som knappt varit längre än till mjölkpallen i Stjärnholm. Tyvärr är den ju borttagen i våra dagar, mjölkpallen.
Uppsala.
Lärdomens stad.
Tror det är 50 år sedan du o jag gjorde resan till Uppsala för att hälsa på pojkarna som studerade där, Gurkan o Pinnen tog emot oss med öppna armar.
Det besöket minns jag, Thomas. ”Gurkan” är numera stockholmsboende och ägnar pensionärslivet åt att resa världen runt. Hemma är han bara för att packa om. Den gode ”Pinnen” är kvar i lärdomsstaden där han på äldre dagar mestadels har som fritidsintresse att studera fotboll på TV och avge dräpande kommentarer om dagens bortskämda fotbollsdivor. Jag har faktiskt än idag oregelbunden kontakt med dessa båda herrar. Jag ska hälsa från dig nästa gång.
Han har så rätt den gode Per i avseende vad gäller bortskämda fotbollsdivor
”Pinnen” har alltid haft synpunkter på det mesta i livet, inte alltför sällan roliga sådana.
Som vanligt jätteroligt kåseri. Synd att jag inte fick höra mer om Aruba?!?” Fantastiskt med reseledaren som tog hand om dig – otroligt. Det har jag aldrig varit med om, Jag har i och för sig bara rest ensam en gång för många år sen, men då såg jag inte till någon reseledare som ville ta hand om mig. Men det gick bra ändå.
Nej, där hade jag tur, Bengt. Mycket trevlig reseledare som gjorde min vecka på Kreta till en upplevelse utanför Rethymnons turiststråk.
Lika trevligt varje gång! Vem behöver väl Fontana di Trevi när det finns Fontana di Lövsta? Man bara frågar sig. Förresten, med hjälp av Google som jag alltid litar fullständigt på så skulle Löv stad heta folium civitatis, så det kanske ska vara Fontana di folium civitatis. Det vore nog en turistattraktion.
Förresten Uppsala är bäst! som det heter. Där låg jag några år. När jag inte satt, stod eller drack.
Ja du, Peter. Nu är ju den fontän i Rom du hänvisar till mest berömd för att den svenska filmdivan Anita Ekberg en gång i tiden nedsteg i dess sprutande vatten. Numera är ju Ekberg avliden och det kan bli svårt att få någon kändis av samma dignitet att besöka torpet i Lövsta. Jo, jag har ett par ungdomsvänner som också begav sig till Uppsala med avsikten att insupa lärdom. Det lyckades en del av mina vänner medan några efter ett halvt sekel fortfarande är kvar i Uppsala, om än inte längre lika intresserade av insupande av lärdom . . .