Dyrköpt vägledning

Jag sitter på en kundbänk på Willys och filosoferar.

Detta i väntan på att torparhustrun ska dyka upp vid kassan med veckans varuinköp med allt från sockerärtor till Soldatens ärtsoppa på burk och uppfordrande påkalla min hjälp för att bära matkassarna.

Vi ska som bekant bära varandras bördor, som det står i Bibeln.

Det står däremot inget i den heliga skriften om vare sig sockerärtor eller Soldatens ärtsoppa på burk, men väl om nattvardsbröd och vin.

Det kan vara bra att veta för den som önskar följa Vår Herres meny.

Det är en långdragen väntan. Torpahustruns inköpslista är nämligen allt som oftast lika lång som Dödahavsrullarna. Eller ännu längre.

Mitt i kommersen segnar en man ner på golvet bakom korvdisken på Willys så kallade för- och spelbutik. Ett plötsligt sjukdomsfall, tänker jag från min något skymda position fyra vetelängder från dramatiken.

Den avdånade personen ligger där han ligger, orörlig på rygg med benen framstickande på golvet bakom korvdisken och med vinterkängorna pekandes upp mot takets ventilationstrummor.

Det ser verkligen inte bra ut. Tvärtom ser det minst sagt akut ut.

Jag har visserligen inte uppfattat skeendet från allra första början men jag tvekar inte  att kliva fram som den barmhärtige samariten.

Jag kastar en snabb blick omkring mig för att kunna lokalisera en hjärtstartare, men ser inget annat än ett par monitorer där en klunga hästar travar runt vid någon vintrig utpost någonstans i Sverige.

Mina erfarenheter av trav och hästar är dåliga. Jag hängde vid ett tillfälle med en kamrat på onsdagstrav på Solvalla. När vi lämnade Sveriges ledande arena för travsport hade jag dessvärre enbart en femkronorssedel kvar i plånboken.  Den sedeln räckte lagom till en korv med bröd hos korvgubben med låda på magen utanför Solvalla.

Ja, det vill säga, femkronorssedeln skulle ha räckt till en korv med bröd om inte min framplockade sedel istället fångats av höstblåsten och singlat ned innanför ett stängsel. Och där oåtkomlig för mig.

Vad är oddsen för att detta ska hända, kan man banne mej undra.

Jag hastar fram till den avtuppade mannen under korvdisken på Willys med tanken att påbörja en HLR-insats (hjärt- och lungräddning).

Min kunskap inom det området består av en 30 minuters muntlig genomgång av Röda korsets första hjälpen-instruktioner. Det var i och för sig länge sedan, ungefär 60 år. Det visar sig nu sakna betydelse.

Mannen liggande raklång på rygg på golvet är en av Willys anlitad montör. Han är sysselsatt med att skruva fast någon grunka under för- och spelbutikens korvdisk, och vad jag kan bedöma, trots sin okomfortabla arbetsställning, utan behov av mun-mot-mun-metoden.

Det verkar heller inte behövas någon handräckning till skruvandet. Det får man vara glad för. Valhänt som jag är med allehanda verktyg.

Det finns skäl att vara försiktig i kontakter med arbetsterapeuter.

Det är en yrkesgrupp vars huvudsakliga arbetsuppgift är att främja hälsa och anpassa vardagsmiljöer. Visst, det låter bra. Men, men.

Jag hänger på som sällskap när torparhustrun fått en besökstid hos en arbetsterapeut på Syncentralen i Eskilstuna.

Torparhustrun har en synnedsättning och hoppas på vägledning för att underlätta vardagslivet i torpet

Det gör även jag, hoppas på vägledning, för torparhustrun, alltså, så att inte hennes köksgöromål ska bli lidande. Det vore olyckligt.

Personligen är jag en lika sällsynt gäst i köksregionerna och bland grytor och kastruller som en sibirisk järnsparv vid torpets fågelbord.

Hur som helst kan det vara roligt att besöka Eskilstuna och kanske få se något mer upplyftande än Sveriges längdskidherrar hasa plank i olympiska spelen i Val di Fiemme och halkande på efterkälken så att sändande TV-bolag släckt lamporna och gått hem innan den förste blågule skidrännaren kasat över mållinjen urlakad som en lutfisk.

Nu är jag vid närmare eftertanke kanske inte rätt man att raljera över dagens svenska längdskidåkning på herrsidan. Jag har själv aldrig varit någon direkt ”Mora-Nisse” på laggarna. Tvärtom dyker det i minnet upp en jämmerlig skolstafett i min hemstad Oxelösund på 1960-talet.

Start- och målområde var ett gärde vid en förfallen uteladugård tillhörande Frösängs gård. Eller för Oxelösundsbor av yngre årgångar vid platsen för den nuvarande kyrkogården, vilket förmodligen gjorde sitt till att skidstafetten slutade i begravningsstämning. För min del.

Sträckorna ett och två kördes stilfullt av mina klasskamrater Lasse och Janne och jag skickades ut på sista stafettsträckan i klar ledning.

Det var i stort sett bara att defilera i mål. Jag stakade frenetiskt ut på stafettens avslutande 2,5 kilometer på breda träskidor noggrant vallade med stearinstumpar tillhandahållna hemifrån av min mor.

Det gick som smort fram till den sista utförsbacken innan upploppet. Njae, någon backe var det egentligen inte utan snarare en oansenlig snöhög hopplogad av Frösängsbonden med sin traktor med snöblad.

Det var likt förbaskat en ”utförslöpa” svårbemästrad nog för en snorig 12-åring lika vinglig på ett par längdskidor som Bambi på hal is.

Givetvis gick jag på trynet. Samtidigt som jag med gråten i halsen kämpade för att komma på benen igen kom skolans bästa sportkille och susade förbi mig med ett målbrottsgällt ”Ur spår!”, varvid jag med möda undkom att bli överkörd av dagens obestridlige segerherre.

Vintern därpå var jag petad i stafetten. Ett beslut av Lasse och Janne.

Torparhustrun förklarar att hennes nedsatta synförmåga bland annat gör det besvärligt att läsa matrecept och laga mat. Arbetsterapeuten nickar förstående och kastar en snabb och illavarslande blick på mig!

Vad har jag med saken att göra? frågar jag tyst mig själv.

Jag har inte läst ett matrecept sedan lektionerna i skolköket och vi inför jullovet gjorde ischoklad och knäck. Detta till ingen nytta enär jag fumlade med plåten som for i golvet och julgodiset med den.

Då var inte klasskamraterna glada på mig. Inte den gången heller.

Hur som helst förbannar jag både mitt medföljande till Eskilstuna och Syncentralen och arbetsterapeuten ifråga när hon riktar sig direkt till  torparhustrun i den aktuella frågan:

”Nu kan det vara så att har du lagat mat i 50 år kanske du inte längre kan laga mat utan att matlagningen fortsättningsvis får skötas av din man.”

Va! Av mig! Det är ord som får torparhustrun att skina upp som solen i Arizona, jordens soligaste plats, enligt meteorologisk statistik

Ja, ja, det ska nog fixa sig med torpets mathushållning även framöver.

Jag är inte sämre kock än att jag kan öppna en burk Soldatens ärtsoppa.

Detta under förutsättning att jag lyckas hitta konservöppnaren.