Firande utan svirande

Det händer sig en nyårsafton att jag väljer ensamheten.

Detta i förtröstan om att det går att fira utan att svira.

Förmodligen befinner jag mig i en slags existentiell kris.

Jag tänder rökelse i min vid den tiden skavda ungkarlslya.

Tanken är att mitt liv ska få en större och djupare mening.

Det är i den stunden en tant i trappuppgången ringer på dörren och undrar över röklukten och om jag glömt en kastrull på spisplattan.

Det finns antagligen en mening i det också.

Jag avbryter mitt försök till andlig utveckling och börjar istället förbereda nyårssupén. Det innebär att jag letar fram stekpannan och plockar ut ett paket Felix krögarpytt ur frysfacket.

Det är där någonstans mina kockkunskaper stannar. Det enda recept jag tidigare testat är en salva mot akne.

Det är i och för sig inte bättre idag än igår.

Jo, aknen har försvunnit, men vad som står i en kokbok är för mig fortfarande svårare att förstå än bilens instruktionsbok.

Låt vara att jag vid flera tillfällen fyllt på spolarvätska i rätt behållare och bara en gång i motorns oljetråg. Annars går bilen bra.

Grannen vägg i vägg verkar inte heller pigg på strut på huvudet, tuta i trumpet, blåsa ut pappersorm och avfyra raketer utan mål och mening.

Han spelar nyårsaftonskvällen lång Leonard Cohen och ”Suzanne”, om igen, om igen, om igen . . .

Det är ingen direkt upptempolåt. Sången är så monoton och släpig att man undrar om det verkligen är stereo och rätt varvtal på skivan.

Jag bankar i väggen för att få tyst på Cohen. Svaret låter inte vänta på sig: ”Suzanne takes you down to her place near the river . . .”.

Nåja, vi har alla våra svartsynta perioder. Det brukar ge med sig framåt vårens ystra kosläpp.

Det blir för övrigt inte ett dugg bättre vid tolvslaget i TV. Det skaver något förskräckligt i öronen av Abba och deras ”Happy New Year”.

Varför inte införa en käckare nyårstradition. Mitt eget förslag är Thore Skogman och klämmiga låten ”Rött hår och glest mellan tänderna”.

Den har visserligen inget med nyår att göra men ibland måste man våga gå utanför boxen.

Ni kommer väl ihåg Thore af Hallstahammar? Han klämde i med sådan schvung i sina hitlåtar att när han var framme vid refrängen hade medmusikanterna bara hunnit till första versen.

Halvslumrande framför TV:n en bit in på det nya året varsnar jag en förändring inifrån grannlägenheten. Må vara en ytterst marginell förändring.

Nu hörs Leonard Cohen istället pratsjunga ”So long, Marianne”. Hur jag vet att det är just den låten? Det är bara att lyssna på texten. Det tvingas jag göra en bra bit in på morronkulan.

Det är närapå att jag sover över nyårsdagens  backhoppning från Garmisch- Partenkirchen.

Backhoppningen är en klassiker i SVT. Liksom tidigare nöjesunderhållningen ”Bialitt”. Utan några jämförelser i övrigt.

Jag kan emellertid lägga till att ”Bialitt” är en programserie jag aldrig glömmer. Tyvärr, måste man väl säga.

Backhoppning är en sport för hjältemodiga. Eller för den som har bråttom till den egna graven.

Bäst show svarar startfältets medelmåttor för. Där är det alltid lika ovisst vilken kroppsdel hopparen kommer att landa på.

Här finns skäl att nämna ”Eddie the Eagle”. Den brittiska antiatleten vars stil och längder i hoppbackarna var obetalbara på 1980-talet. För att inte säga för korta för att vara mätbara.

”Eddie the Eagle” måste vara ett av idrottsvärldens genom tiderna mest missvisande binamn. Detta vid sidan av bolljonglören Edson Arantes do Nascimento. Hur i jösse namn kunde det bli till artistnamnet Pelé!

Det är lika egendomligt som att titulera Morgan Johansson justitieminister.

Den engelske ”Örnen” flaxar som en kråka, den lilla stund han befinner sig i luften, innan han dimper ned på vingliga ben strax nedanför stupkanten.

Han möts av smattrande  applåder. Eller om publiken bara slår åkarbrasor. Det kan vara kallt in i märgen i tyska alperna. Särskilt utan termos med varm Glühwein.

Jag har själv stått högst upp i stora VM-backen  på Lugnets skidstadion i Falun. Det var ett infall vid en genomresa vilket visar på konsekvensen av människans dumhet.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro var det ingen höjdarupplevelse. Tilläggas ska att jag inte hade några backhoppningsskidor på mig. Detta av uppenbara skäl. Det var högsommar.

Det hindrade inte att jag kände mig knäsvag. Jag är kroniskt höjdrädd så backhoppning finns inte riktigt i min värld. Inte simhopp heller.

Däremot var utsikten grann. För den som vågade titta. Det gjorde emellertid inte jag.

Jag blundade i förhoppning om att bli av med  svindelkänslan. Och dödsskräcken.

För att komma högst upp i hopptornet finns det i konstruktionens ena ben en spiraltrappa som enligt turistbyrån består av 413 trappsteg.

Den uppgiften borde snarare avskräcka än locka till sig besökare, kan jag tycka.

Trappornas mångfald kunde ha besparats mig. Det var först på nedvägen jag upptäckte att det även fanns en hiss. I konstruktionens andra ben! Den informationen hade jag dessvärre missat.

Vad var det nu Karin Boye skaldade i sin dikt ”I rörelse”: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

Det kan diskuteras, hävdar jag, efter att ha knatat upp och ned i hopptornet och närapå svimmat av utmattning. Det var det knappast värt. Även om det var gratis.

Det var förresten min kamrat ”Stickan”, lastbilschaufför på en anrik svets- och smidesfirma i Oxelösund, som levererade stålbalkar till uppförandet av hoppbackarna i dalametropolen.

Jag hängde vid ett tillfälle med upp till Falun som matsäck. Det syftar i det här fallet inte på falukorv och makaroner i en matlåda utan på en hjälpgubbe till lastbilschauffören.

Nu behövde jag aldrig nyttja mina fysiska krafter vid vare sig lastning eller lossning. Lastbilen var nämligen försedd med en behändig lyftkran på flaket.

Det var snopet. Jag som ekiperat mig i grova skyddsskor med stålhätta och arbetshandskar. Detta för att bättre passa in i åkeribranschen.

Däremot tackade jag nej till en prilla ur ”Stickans” snusdosa. Ur den aspekten hade han inte fått med sig någon vidare matsäck.

Backhoppning har endast ett fåtal utövare i Sverige. Jag skulle gissa att dom är i paritet med antalet deltagare i det årliga finska kraftprovet VM i kärringkånk. Där utgörs förstapriset av kvinnans vikt i öl.

Jag har övervägt en anmälan, men fått en blick från torparhustrun som jag tolkar som ett nej. Ett bestämt nej.

Det är helt okej. Jag är ändå inte så förtjust i öl.

Hur som helst har jag ytterligare en beröring till backhoppningssporten. Den härrör sig från Smålands Jerusalem.

Det är ett uttryck för Jönköping och syftar på att staden sägs ha fler gudstjänstlokaler än det finns bönemattor i Mekka.

Den här  gången har vi dock samlats vid Vätterns strand för att lovprisa en årlig idrottsmässa. Jag har inför evenemanget sökt natthärbärge på fyrstjärniga John Bauer hotel. Där bor alla stjärnor. Och även stjärnlösa individer som jag.

Jag kliver in genom hotellentrén och i en fåtölj i loungen sitter den svenske skidflygaren Jan Boklöv och blossar världsvant på en cigarett. Vi har vid den här tiden ännu inte blivit en rökfri nation. Boklöv är engagerad som föreläsare av arrangören.  Troligtvis för att backhoppning lämpar sig dåligt i mässlokalerna på grund av otillräcklig takhöjd.

Jag är inte den som är den och inleder ett samtal med backhoppningsvärldens gossen Ruda utan att ens ha hunnit ställa ned resebagaget.

Det blir dock inte så mycket sagt om vare sig V-stilen under karriären eller livsstilen efter karriären. Han är fullt upptagen med att suga på ciggen.

Mässbanketten på kvällen inkluderar dans. Det gör mig kallsvettig eftersom jag dansar lika styltigt som Göran Persson med kossan Doris.

Jag placeras vid samma bord som en viril herre och två galanta damer. Dom är på plats på mässan och middagen för en uppvisning i dubbelbugg! Det kunde man ha räknat ut med bakfoten.

Jag duckar bakom menyn men blir trots det uppdragen på golvet av bordsdamerna ifråga, tillika flerfaldiga svenska mästare i dubbelbugg.

Det kan vara den värsta upplevelsen i mitt liv. Då har jag ändå haft njursten. Två gånger.