Huvudbry

Jag blir påkörd på min cykelrunda.

Turligt nog utan skador. På cykeln!

Detta bortsett från att en eker måste justeras, vilket är en enkel sak för en någotsånär händig person.

Det är inte jag. Flink i fingrarna. Inte ett dugg.

Det är nätt upp jag kan pumpa cykeldäcken.

Jag är bättre på att tycka synd om mig själv.

Det är inget jag haft speciell nytta av i livet.

”Jag är chockad!” säger damen genom den nedvevade vindrutan på bilen efter att hon inte varit nog försiktig vid väjningspliktsskylten och oförsiktigt rammat den i motvinden stretande och utpumpade sadelryttaren. Det vill säga jag.

Jag säger ingenting. Jag är trots allt uppväxt i Oxelösund. Där öppnar vi inte munnen i onödan.

Det skulle i så fall vara om det ställs fram stekt strömmingsflundra med potatismos på köksbordet. Då gapas det stort. Och med rätta.

Det är riskfyllt att vara cyklist. Bilister menar dock att det är cyklisten själv som utgör risken.

Det är en konflikt som pågått sedan T-Forden lanserades över världen. Det är ett tag sedan.

Bilister tutar ilsket på cyklister, cyklister hytter ilsket med näven åt bilister. Och aldrig mötas de två, som det tycks. Annat än vid kollisioner, då.

Hur det gick för mig? Tackar som frågar. Bra.

Jag lyckades ta mig upp på cykeln igen och fortsätta färden hemåt, om än något omtumlad.

Det insåg jag efter hundratalet meter.

Jag cyklade nämligen åt helt fel håll!

Hem kom jag i alla fall. Så småningom.

En dag pryder jag ortsbladets förstasida.

Därtill blott och bart klädd i adamsdräkt.

Den berömmelsen hade jag gärna sluppit.

Jag är i och för sig ingen moralist. Inte alls.

Jag står i det avseendet på avsevärt avstånd  från sedlighetsstridande talibaner i Afghanistan som överdrivet ängsligt och i kyskhetens namn ryktas sätta mamelucker på bordsbenen.

Det är en  långtgående prydhet som får vilken abbot som helst att liknas vid en kättjefull sälle.

Hur som haver är en fotograf och jag utsända av ortsbladet på ett reportagejobb vid Västra Koviks nakenbad. Om än inofficiella nakenbad.

Den enda person och nakna hud vi upptäcker i omgivningarna är emellertid en farbror som klipper gräset på sin sommarstugetomt med skjortärmarna lättsinnigt uppkavlade.

Det kommer knappast att väcka läsarnas nyfikenhet, är den journalistiska bedömning vi gör, fotografen och jag.

Det krävs något mer vågat än en gråhårsmans blottlagda underarmar, resonerar vi medan vi smyger omkring och spejar efter någon nudist. Eller åtminstone en naturist.

Vi hittar typiskt nog inte en enda solbadare att intervjua, vare sig med eller utan badkläder.

Det är i den prekära situationen fotografen får en idé eller om man ska kalla det en snilleblixt:

”Du får klä av dig så jag kan ta en bild”, säger karln med ett uppmanande tonfall. ”Det kommer inte att synas i tidningen att det är du”, lägger fotografen till med övertygelse i rösten.

Jag låter mig av idag obegripliga skäl övertalas och river av mig alla kläder inför kameralinsen.

Detta efter att fotografen ånyo garanterat mig 100-procentig anonymitet genom att manipulera nakenbilden i bildprogrammet Photoshop.

Pyttsan. Det var dagen efter inte svårt att identifiera den person som på ortsbladets förstasida poserade näck på en häll vid Västra Kovik. I alla fall inte för min bekantskapskrets.

Den har å sin sida aldrig varit särskilt stor.

Det var jag glad för. I varje fall den dagen.

Det ska installeras digital kommunikation i torpet.

Det som i branschen heter optisk fiber.

Vi okunniga på området säger bredband.

Det låter folkligare. Lite som den nylanserade internetleverantören Folke bredband. Eller som den  Nyköpingsbaserade operatören Svea internet.

Folke och Svea. Kanske inte så sexigt, men  tryggt och stabilt som ett livslångt äktenskap.

Det senare brukar vara att föredra. I längden.

Det finns givetvis även andra internetleverantörer. Det är ett förtydligande för  att ingen ska misstänka att jag sålt mig till den kommersiella reklamindustrin. Så är det icke.

Jag är trots allt ingen Bianca Ingrosso.

Må vara att jag månne så önskade vara.

Den gatusmarta bloggerskan och influencern kan trava sedelbuntar upp till himlen genom att rikta sig till det vackra folket och prata gott om stort som smått inom främst kosmetologin.

Bredband höjer värdet på fastigheten, hävdar den moderna teknikens sanna evangelister.

Det får vi verkligen hoppas med tanke på den presenterade offerten för installationskostnaden.

Nu kan man komma billigare undan genom att för egen hand sköta nedgrävningen av fiberröret.

Det erbjudna alternativet tilltalade mitt ekonomiska sinnelag, vilket är synonymt med min snålhet, och i en bod hittar jag en spade som av skicket att döma inte använts sedan det grävdes en egen brunn på torpet på 1960-talet.

Men som bekant tager man vad man haver.

Det är femtio meter ned till den stipulerade tomtgränsen. Jag handgräver i tre dagar med en för varje spadtag alltmer kroknande rygg innan fiberröret ligger på plats i backsluttningen.

Belåtet betraktar jag resultatet av slitet.

Den svetten och mödan hade jag just i det här fallet kunnat bespara mig.

Gubbarna som ska slutföra installationen in i torpet besiktar mitt idoga grävande och rördragning och skakar på huvudet.

Jag har grävt ned fel rördimension.

Gubbarna tvingas rekvirera en grävskopa och lägga allt tillrätta. Detta mot den merkostnad jag på ett skickligt vis trodde mig ha undsluppit.

Det positiva är att jag är en erfarenhet rikare, det negativa att jag fortfarande har svårt att räta på min ännu ömmande rygg.

Det är för övrigt min erfarenhet att glädjeämnena i livet är lika sällan förekommande som hönständer.

Detta faktum stärks av att jag i samma veva och framför spegeln upptäcker ett grått hårstrå.

Det är inte livets slut men början på slutet.

Eller om det är att vara alltför pessimistisk.

Det går att leva ett gott liv i många år som gråhårig efter vad jag förstått av TV-reklamen.

Där utlovar ett för mig obekant varumärke inom hårvård en 100-procentig gråhårstäckning.

Det låter lovande. Och ser lovande ut. Detta att döma av modellen i nämnda TV-reklam vars  kastanjefärgade hårman vackert böljar fram och tillbaka i rutan så att jag hart när blir sjösjuk.

Problemet är ett. Jag är svårt skeptisk till allehanda i vår tid saluförda skönhetsprodukter.

Det är min uppfattning att det mest är båg.

Det har i alla fall inte haft mycket verkan på mig, ingen alls om man ska vara petig.

Det tillåter inte dom biologiska omständigheterna.

Den enda produkt i den vägen jag använt vid ett tillfälle är Nalox. Detta mot en missfärgad lilltånagel.

Hittills också det utan synbar verkan.

På tal om skönhetsprodukter. Finns Brylkräm nu för tiden? Det var fett coolt på 1950-talet.

Högst tveksamt emellertid om hårpomadan ifråga gick under kategorin skönhetsprodukt.

Brylkrämen höll den tufft kammade kalufsen på plats.

Det ogynnsamma var att håret blev fett och oljigt som en slarvigt rengjord stekpanna.

Den nämnda hårprodukten gjorde när den var som populärast ordentligt avtryck. Mest på användarens örngott.

Hur jag nu ska undvika att mitt hårs originalfärg alltmer skiftar över till en nyans av råttgrått?

Det får jag veta vid nästa reklamavbrott i TV.

Det aktuella hårvårdsmärket har självklart lösningen på mitt och andra grånade gentlemäns  huvudbry.

Vi rekommenderas en för oss ”speciellt framtagen hårfärg” – askblont! Som om jag ville gå omkring på stan som en nutida David Bowie.

Ja, vad ska man egentligen säga.

Man kan bli gråhårig för mindre.