Man är väl ingen harkrank!
Handlöst kastar sig kåsören ut på nätet.
Helt utan skyddsnät – och störtkruka.
Tidigare har mina djupsinniga betraktelser om vår tids ödesfrågor kunnat läsas i vad som numera hädiskt beskrivs som gammelmedia.
Det blir mindre av det nu.
Inte av beniga världsproblem, alltså.
Utan av mina inlägg i diverse avisor.
Tidningsutgivarna visade sig ha samma intresse av mina frambringade alster som en tonåring av Antikrundan.
Jag fick utan vidare spisning foten.
Det får man ta med en klackspark.
Sånt är livet, som en svensk vokalissa trallade i radion på 1960-talet.
”Du kan väl börja blogga istället”, föreslog tidigare droskbilsägare Lundell när vi häromsistens löste allehanda gåtor på en av stadens parkbänkar.
”Det är kanske ingen dum idé”, replikerade jag. Som alltid lättledd som en hornlös fjällko på väg till sommarens rofyllda fäbodsvistelse.
Snart nog anslöt också verkligheten.
Det går nämligen knappast att bortse från att cyberrymdens universum är mig lika obegripligt som landstingsstyrets uttalade malllighet över den egna sjukvårdsverksamheten i Sörmland.
Där är det ingen brist på blygsamhet.
Lika lite som på kroniskt långa vårdköer.
Hur som helst har jag kommit till insikt om att det gäller att vara tillstädes i den digitala kommunikationen – om man vill bli sedd och hörd.
Den vetskapen är det fler som tillskansat sig.
Jäklar i min schatull vad det facebookas, bloggas, twittras, instagrammas och poddas.
Märkvärdigt ofta om just ingenting alls.
Bortsett från bibban av uppburna bloggdrottningars upplyftande tips, råd och vägledning om smink, smycken och den eviga skönheten.
Låter det missunnsamt ber jag om överseende. I min ålder har man som ni eventuellt känner till att leva upp till det osminkade maximet: Gamla gubbar och rostiga gångjärn gnäller jämt.
Den som har flest följare på bloggen blir en glamourstjärna. Det brukar vara fagra mör som kallar sig sådant som Kenza, Blondinbella – eller non de plume Arga tanten.
Va! Utbrister säkert ni som i högstadiet valde metallslöjd framför franska. Precis som jag.
Behövs det finns det palörer att rådfråga.
Betydligt svårare är att hitta en handbok i hur man man bäst hanterar en lödkolv.
Strunt i det. Det var vid ett hastigt besök i den oändliga bloggosfären jag lärde mig att non de plume Arga tanten fritt kan översättas till pseudonymen Arga tanten.
Nu vet även ni det. Även om den kunskapen förmodligen är lika överflödig som landets landshövdingar.
Därmed inte sagt att jag inte unnar konungens befallningshavande i Sveriges alla län ett ståndsmässigt länsresidens som undantagsstuga.
Jag kan till och med tänka mig ett återinförande av den gamla landshövdingeuniformen. Presentabel och parant som munderingen var när det en gång begav sig i protokollära kretsar i ätten Bernadottes rike.
Nu för tiden kan ju en landshövding strutta omkring i vilken ordinär ämbetsdräkt som helst. Det är näppeligen för uppgiften representativt; att klippa blågula invigningsband i sladddriga Bermudashorts i sportig polyester.
Arga tanten är för övrigt en pantertant.
Eller som vi coola säger: 70-plussare.
Så det finns hopp även för mig. Åtminstone verkar inte åldern leda till något huvudbry.
Värre är det med min eventuella fägring!
Vad jag känner till har jag aldrig varit aktuell för listan över Sveriges sexigaste män.
Den enda lista jag kommit i kontakt med är veckans inköpslista på Willys.
Det här är alltså min debut som bloggare.
Det var en lång väg att vandra för den vars tekniska färdighet stannar någonstans vid att kunna trycka av och på lysknappen hemma.
Jag överdriver självklart en smula.
Det är klart att jag klarar av mer än så.
Häromsistens lyckades jag pumpa cykeln.
Det praktiska kunnandet är dock till föga nytta vid uppstarten av en blogg. Där ska du orientera rätt i skogen av snåriga termer som webbhotell, domäner, wordpress, sökoptimering etc.
Jag säger bara: Herre du min skapare!
Det är knepigare att skapa en blogg än att förstå sig på Albert Einsteins relativitetsteori.
Gynnsamt nog finns det verksamma inom nättrafiken att få hjälp av för att få fart på verksamheten. Det kan man vara glad för. En kort stund.
Det dröjer inte innan glädjen är förbytt mot förbannelser över livets pekuniära påfrestningar.
Det är när fakturan dimper ned i brevlådan.
Nåja, vad är väl pengar mot att kunna titulera sig bloggare i sällskapslivet.
Vilket det för all del inte är mycket bevänt med.
Jag umgås merendels med vovven.
Vi är i och för sig inte överens om nånting, men det gör ingenting. Vi är goda vänner ändå.
Det är vad vi kommunicerar utåt.
Verkligheten är dock den motsatta.
Vi är vanligen som hund och katt.
Det primära är nu att få följare, det vill säga läsare, till bloggen.
Den tidigare nämnde droskbilägaren Lundell tar jag som given. Han har vidare utfäst sig att varsko en avlägsen bekantskap boende i USA.
Det är bra. Det ger bloggen en touch av stora vida världen.
Men två följare är lite lite. Även om det till viss del hjälps upp av att hälften av dessa är besökare utanför Sveriges gränser.
Mat- och bakbloggen Jennys har exempelvis över 200 000 besökare i veckan. Fast det är ingen rättvis jämförelse, kan jag tycka. Det är i det närmaste omöjligt att konkurrera mot ett recept på raggmunk.
Det är tveksamt om ens min kära sambo går att övertalas att bli en följare av min blogg.
Hon föredrar som regel IKEA-katalogen.
Det gör hon alldeles rätt i.
Jag är mycket väl medveten om att jag är till föga praktisk nytta i hemma i vårt pörte.
Detta till skillnad mot bokhyllan Ivar.