Konstig konst

Måla tavlor är en konst.

Det är lättare att göra tavlor.

Det senare är jag hyfsat bra på. För detta krävs inte någon större talang.

Det räcker med medfödd klantighet.

Låt mig ta ett exempel: Jag glömde vid ett tillfälle att stiga av tåget vid Stockholms central.

Eller glömde är fel ordval. Jag sov.

Vaknade gjorde jag ute vid Hagalund.

Dit hade jag ingen biljett. Det var heller ingen som frågade efter den saken.

Yrvaket tittade jag ut genom kupéfönstret. Det var inte mycket jag kunde se. Faktiskt inget alls.

Tågvagnen jag nyss slagit upp ögonen i kördes nämligen genom en automatisk tågtvätt.

Tillbaka till Centralen åkte jag taxi. Och lyckades därtill hålla mig vaken under hela färden. Detta tack den pratglade chauffören. Han frågade vad jag hade haft för ärende i Hagalund.

Surt svarade jag: ”Hälsat på en kusin”.

Taxichaffisar borde överlag vara mindre nyfikna.

Det är större sannolikhet att du möter en alian på Ica än att du möter mig på en konstsalong.

Nu har jag nyligen varit på Thielska galleriet.

Däremot har ingen grön gubbe setts till på Ica.

Besöket i konstvärlden kändes överraskande bekvämt. Såtillvida att mina old fashioned helgdagskläder alltjämt passade. I alla fall enligt mitt eget tycke. Vilket kan vara en tveksam referens.

Min klädstil i kultiverade sällskap kan knappast ses som extravagant: vinröd bomullströja, marinblå bomullsbyxor och snedgångna fritidsskor.

Lika upplivande som ett gruvhål i Kiruna.

Det bästa man kan säga om det modet är att det är modigt att klä sig så infernaliskt färglöst.

Dock har jag även en knallröd Arsenalslips. Den vågar fasen stoltsera med när Londonlaget är ojämnt som fotbollsplanen i Gropptorp.

Thielska galleriet ligger på en kulle på Blockhusudden på Kungliga Djurgården i Stockholm.

Där kan du inte köpa en kåk för pengar. Du måste vara tjenis med Tjabo. Eller som han är döpt: Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte.

Han är både monark och markägare. Vi undersåtar är dock tillåtna att promenera på de kungliga ägorna. Det bockar och tackar man för.

Torparhustrun, jag och vovven tog tillfället i akt och tog oss en runda till fots i den bleka höstsolen. Vi skymtade vördnadsvärdiga villor bakom höga spetsiga smidesstaket och grova ekar.

Just gamla ekar är det tämligen gott om. Detta till glädje för vovvens naturliga behov.

Plötsligt anar jag en rörelse behind my back.

Det är ett uttryck jag lärde mig när jag läste engelska på distans på Statens skola för vuxna.

Nu kommer formuleringen även till reell användning. Det visar vikten av språkstudier.

Min förnimmelse stämmer i det här fallet.

Jag har en Finlandsfärja i häcken! Nästintill bokstavligen. Ty promenadstråket längs Blockhusudden löper alldeles jäms med vattnet och båt- och finlandstrafiken in till kaj i Stockholm.

Hur herr Bernadotte ställer sig till det återkommande intrånget i det kungliga strandskyddet har mig veterligen aldrig offentliggjorts.

Vad som rapporterats i det rojalistiska organet Svensk Damtidning har emellertid majestätet själv en fäbless för motorstarka farkoster. Då har han möjligen även överseende med Cinderella.

Hur förvånande det än kan te sig idag anfäktades jag själv av konstnärsdrömmar under en kort period. Med kort menas här en 45-minuterslektion på högstadiet Frösängsskolan i Oxelösund.

”Hm”, sa den godsinte teckningsläraren, lutad över min axel och granskande mitt försök till  alster i blyerts: ”Det ska bli en häst, förstår jag”.

Jag nickade. Det föreföll i stunden enklast så.

Teckningsläraren fyllde ut mina oklara streck med några raska penndrag och fram på på pappret trädde en väl så bildskön springare.

Det var skickligt gjort. Särskilt som mitt påbörjade och tänkta motiv var en schäferhund.

Där någonstans dog min konstnärsbana.

Det muromgärdade Thielska huset inklusive konstsamlingen var längre tillbaks i privat ägo.

Huvudmän idag är staten och en stiftelse.

Den ursprungliga besittaren av hela härligheten, finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiel, ska visst ha tvingats slå vantarna i bordet.

Tyvärr ingår dom inte i utställningen, vantarna.

Vi välkomnas av en oansenlig och trång trapphall som är väl befolkad. Det är toalettkön.

Det besöket finner vi inte av nöden tvunget.

Vi går direkt på konsten och begapar först ett verk av djur- och naturmålaren Bruno Liljefors.

Vad motivet är har fallit mig ur minnet.

Vad jag häpnas av är istället målningens storlek. Tavlan ifråga är större än en lagårdsvägg.

Jädrar vad oljefärg det måste ha gått åt. Då syftar jag i första hand inte på lagårdsväggen.

Där är att föredra den billigare Falu rödfärg.

Torparhustrun intresserar sig mest för den pågående specialutställningen av Carl Johan De Geers stormönstrade och färgglada textiltryck.

Det ser för mig ut som ordinära lapptäcken. Sådana har var och varannan hembygdsförening i Sverige hängande på bygdegårdens vägg.

Nä, har jag nu farit hela vägen till Stockholm ska jag också se Anders Zorns frodiga dalkullor. Där är det ont om textiler, om jag så säger.

Jag begrundar en längre stund den berömde målarens målning ”På klippan” från 1904.

Den avbildar en spritt språngande naken dalkulla stående på en klippavsats vid havet. Det är vackert fångat. För all del även klippavsatsen.

Vi avslutar konstvandringen genom rummen på Thielska galleriet med ett besök på det iordningställda kaféet i den palatsliknande byggnaden.

Vi råkar därvidlag bli bordsgrannar med Leif Pagrotsky, socialdemokratisk ex-kulturminister. Han sörplar ”Dagens soppa” som vilken bonnläpp som helst. I det fall ni trodde något annat.

Torparhustrun är nu inte den som begapar kändisar utan är mer betagen av sin beställda räksallad där det inte snålats på ingredienserna. Den portionen gör henne faktiskt mållös.

Det har aldrig jag lyckats med, vad jag kan påminna mig. Detta trots att jag var och varannan fredag hemma i köket inviterar torparhustrun på räkfrossa. Inte fasen tystar det munnen inte.

Beträffande konstsalonger utgör jag själva sinnebilden av vad katten släpat in. Jag har svårt att se skillnaden på Edvard Munchs ”Skriet” och en spretig barnteckning uppnålad på förskolan.

Det är i båda fallen omöjligt att begripa. Förmodligen för alla utom skaparna bakom verken.

Betydligt mer hemmastadd känner jag mig vid betraktandet av en installation. Konstigt nog.

Den genren kan generellt sägas vara utställd konst med en benägenhet att bli utskälld konst.

Jag har faktiskt av en tillfällighet sett Nimis.

Vad är det för något? frågar sig möjligen den person vars erfarenhet av estetik stannar vid åsynen av en Gustaf Adolfsbakelse.

Det är hur som helst ett omstritt träkonstverk på Kullabergshalvön i nordvästra Skåne.

Den som känner till min avoghet att lämna hemmets härd undrar säkert vad jag hade där att göra. Svaret är att vovven behövde rastas.

Det var inte det enda skälet till långresan. Det kan ha funnits fler. Men minnet är kort.

Det är för övrigt en konst att bara ta sig dit. Till Nimis, alltså. Till nordvästra Skåne tar du E6:an.

Konnässörer tvistar om huruvida Nimis ska ses som en installation eller bara en träkonstruktion.

Jag kunde inte se något annat än en imponerande hög med drivved, plankor och trädgrenar.

Då är jag ändå opererad för gråstarr. Därtill på båda ögonen. Det borde innebära att jag ser klarare. Såvida det inte var just det jag gjorde.

Det man kan vara nyfiken på vad gäller installationer är den så kallade vedkonsten i Gökhem.

Frågan är därvidlag vad som drar mest besökare: vedkonsten eller det pittoreska bynamnet.

Byn har även en slogan: ”Det är ingen skröna, här är alla välkomna att vänslas i det gröna”.

Tydliggöras ska att uppgiften är obekräftad.

Gökhem ligger på västgötaslätten. Det är på en av traktens gårdar installationen kan beses.

Konstverken ifråga är byggda av vedklabbar och som clou försetts med pappgubbar i helfigur av Trump, påven och tidigare excellensen Löfven.

Tre världsmän med erfarenhet av egna installationer. Och att bli begapade av menigheten.

Vedkonsten i Gökhem inspirerar. Själv saknar jag tyvärr den typen av skaparkraft. Eller tack och lov.

Jag har annars lämpligt bygg- och konstnärsmaterial i vedboden. Bortsett från pappgubbarna.

Det skulle kanske gå lika bra med en bröstbild på mig själv i soldatuniform från I4 i Linköping. Bilden gör mig i och för sig inte rättvisa.

Jag har aldrig passat i vapenrock, tygslips och båtmössa. Befälen menade i sin tur att jag inte passade i armén alls. Där var dom lite orättvisa.

Det ska medges att jag till den grad gick i otakt med officerskåren att jag fick tre dar i buren.

Jag var å andra sidan styv på att dra vitsar och göra det livat på luckan.

Det är också en konst.