Flygmaskinerna vid Skavsta står kvar på backen.
Det har sin orsak i en luftburen smitta.
Däremot trafikeras flygfältet av från sydliga länder i flock ankommande vårfåglar. Besökare som inte genererar några märkbara intäkter.
Privatägda Stockholm Skavsta Airport rapporteras ha hamnat i svår ekonomisk turbulens. Goda tider har ersatts av dåliga tider.
Det är inget nytt under solen. Fråga den som bedrev häståkeri vid automobilens genombrott.
Skavstas vd utmålar flygplatsen som bankrutt vilket ger återverkningar på varje slags flygrutt.
Därtill förefaller tidigare avkastningar spårlöst försvunna likt en flygfarkost i Bermudatriangeln.
Bakgrunden till bekymren är att Skavstas start- och landningsbana för en tid varit lika glest trafikerad som allfarvägen till Husby-Oppunda kyrka.
Det tidigare kan förklaras av den pågående pandemin, det senare kan måtro bero på allmogens minskade tilltro till en stad ovan molnen. Eller på dåligt vägunderhåll på sträckan.
Skavstas vd larmar vidare om faran för flygplatsens snara haveri om inte Nyköpings kommun ställer upp som borgensman för ett banklån. Det tänkta lånet uppges till 70 miljoner kronor.
Hur det än går med försträckningen lär flygbossen själv landa på fötterna. Personer i den positionen har i allmänhet försäkrat sig om personliga fallskärmar.
Stockholm Skavsta Airport ägs av ett privat franskt multiföretag och i deras affärsportfölj finns ett 40-tal flygplatser runt om i världen. Där torde det finnas ett överskott av multum.
Nyköpings kommuns kvarvarande ägarandel i flygplatsbolaget motsvaras av ett drinkunderlägg i kork i avgångshallens Business Lounge.
Det är heller ingen kommunal skyldighet att ge en privat flygplatskoncern luft under vingarna. Den förväntade förtjänsten med att fullgöra den tjänsten är förmodligen mindre än att förbättra den kommunala hemtjänsten.
Majoritetsägarens man i Skavstas vd-stol räknar nu med att kommunen som minioritetsägare går in som garant för lejonparten av lånet.
Det är en logik endast begriplig för invigda.
För oinvigda förefaller den ekvationen istället tämligen ologisk.
Kamraternas blickar vänds nyfiket mot mig. Det är min tur att ställa mig upp inför klassen och berätta vad jag ska bli när jag blir stor.
Det är med viss tvekan, man vill ju inte verka mallig, jag låter alla veta: ”Busskonduktör”.
Det väcker skratt och fniss i klassrummet. Till och med den snälla fröken Kerstin låter antyda ett leende. Nedrans femtekolonnare.
Betydelsen av det ordet har jag läst mig till. Dock inte i någon av lågstadiets läroböcker. Utan i seriemagasinet Blixt Gordon.
Handlingen tilldrar sig på Gärdeskolan i Oxelösund i slutet av 1950-talet.
Nej, inte händelserna i Blixt Gordon. Dom utspelas i rymden. Fasen vet var.
Jag pratar om tiden som förstagluttare. Det var så vi fick heta, vi omogna dunungar som av någon någonstans bedömts vara skolmogna.
Därvidlag var min tidiga vetgirighet ett plus. Till exempel kunde jag redan innan skolstarten utan att staka mig rabbla fotbollsspelaren Pelés dopnamn: Edson Arantes do Nascimento.
Den extraordinära lärdomen har jag haft lika lite nytta av i livet som av Arkimedes princip.
Däremot var jag en gång i världen spekulant på en begagnad båtmotor av märket Archimedes.
Nu blev det aldrig någon affär. Vid förevisandet av aktersnurran vägrade den dessvärre starta. Hostningarna lät inte alldeles olikt hästastma.
Pojkarna i klass 1E önskar sig annars överlag vilja bli piloter och flickorna flygvärdinnor.
Det är att sväva på moln. Busskonduktör är att stå med fötterna på jorden.
Eller filosofiskt formulerat: ”Bättre rida en åsna som bär än en häst som kastar av”.
Det kloka i detta har jag insett först i mogen ålder. Vi förstagluttare på Gärdeskolans lågstadium hade nämligen inte teoretisk filosofi på schemat.
Vänligt ber väna fröken Kerstin mig motivera mitt nyss avslöjade framtida yrkesval.
”Jag har en konduktörsväska hemma”, upplyser jag ohågad det stimmiga auditoriet om.
Det är en leksaksväska i hårdpapp och på framsidan står det ”Den lille konduktören”.
Den uppgiften utelämnar jag emellertid. Likaså att jag endast lyckats sälja två biljetter.
Mina två yngre bröder har motvilligt köpt varsin biljett till morbror och moster i Bälgviken. Detta efter löfte om att slippa betala.
Bussätena består av tre köksstolar som jag radat upp i pojkrummet. Tyvärr tar resan slut innan den ens påbörjats. Jag tvingas åberopa force majeure. Dels saknas chaufför, jag kan ju inte både köra bussen och vara konduktör, dels ropar vår kära mor att maten är färdig.
Det blir till att kånka tillbaka köksstolarna. Tråkigt nog utan att resenärerna i bussen visar det minsta intresse av att hjälpa till.
Det positiva är att inga pengar för köpta biljetter behöver återbetalas.
Min barndoms hjälte var busskonduktör.
Till resenärernas roade miner tillkännagav han röststarkt när landsortsbussen stånkade in i stationssamhället Jönåker: ”Kalle i backen nästa!”.
Det var sällan någon av- eller påstigande där. Det förra mindre förvånande än det senare.
Bussen saktade dock farten så att konduktören hann hiva ut postbunten genom sidorutan. Förmodligen för adressaternas avhämtning vid nämnda lanthandeln ”Kalle i backen”.
Vad vet jag. Jag var mest orolig för att konduktören skulle ha glömt av att jag skulle av i Björkvik för sommarlovsvistelse hos farfar och farmor.
Det hade han nu inte. Han klev själv av under det korta uppehållet vid samhällets busstation. Detta för att införskaffa en dosa snus i kiosken.
Mig bjöd han på en Puckstång med jordgubbssmak.
Därav i mina tindrande barnaögon busskonduktörens hjältestatus.
Busskonduktörer är numera omsprungna av tiden. Det är tydligen jag också, allt enligt min omgivning som anklagar mig för gubbnostalgi.
Det för i sin tur tankarna till den bekant som med ett förväntansfullt flin frågade mig om jag var förtrogen med åldrandets hälsomässiga fördelar.
Det kunde jag svara ett otydligt njae på. Det skulle i så fall vara den pensionärsrabatt man får på Vaccinklinikens fästingspruta.
Nu ville alltså den nämnde bekantskapen peka på hur hälsan påverkas positivt på ålderns höst:
”Jo, man spiller ut ganska mycket av den alkohol man annars skulle ha druckit.”
För övrigt har jag i yngre år åkt Greyhoundbuss i USA. Det var på flera sätt en shaky upplevelse.
Tidtabellen var opålitlig som aprilvädret i Säffle, där jag faktiskt också har varit.
Det säger jag inte bara för att verka vittberest.
Bussbolaget Greyhound kör långdistanstrafik kors och tvärs över den amerikanska kontinenten.
Det omtalade bussbolagets avgångs- och ankomsttider ska ses som en grov uppskattning. I det fall du överhuvudtaget hittar några angivna tider.
Bäst är att ställa sig och vänta vid en Greyhoundstation tills det förhoppningsvis dyker upp en buss. Det gör det också, inte alltför sällan.
Min reskamrat och jag hade köpt biljetter på legendariska rutten Los Angeles- San Francisco.
Vi stod nu sent en kväll och spanade nervöst ut i skumrasket vid bussterminalen downtown L.A. Det var vid den här tiden inte den tryggaste platsen på jorden.
Kriminaliteten i stadsdelen var högre än den skyskrapa som härbärgerar Los Angeles stadshus.
Det ska numer ha snyggats upp. Ruffiga downtown L.A. sägs ha bytt kostym till ett modernt finans- och konstdistrikt med tillhörande hippa barer.
Det var inget vi såg något av. Det enda hippa vi erfor var en nött och trött gatumusikant som på en illa åtgången gitarr plinkade på accorden till Blowin in the Wind.
Det lät inte direkt som Bob Dylan, vilken i och för sig kan ha haft sin orsak i att gitarren var ostämd och därtill saknade några av strängarna.
Nu är inte jag rätt person att ha synpunkter på en vinddriven gatumusikants framförda covers.
Min tid i musikskolan i Oxelösund blev kort. Mitt tutande i blockflöjten bedömdes öka risken för mina medmusikanters framtida hörsel. Därtill inverka menligt på lärarens psykiska hälsa.
Jag tvingades snart nog instämma i klagolåten om att mitt musicerande lät lika kakofoniskt som en tappad plåt på Valsverket på SSAB.
Gladare grabbar har sällan setts än när vi sent omsider kunde gå ombord på Greyhoundbussen. Lyckligtvis med både respengar och liv och lem i behåll. Det upplevde vi som ett utfall klart över förväntan.
Trippen utmed Stilla havet med sina undersköna vyer omtalas som världens vackraste kuststräcka. Det har jag i efterhand läst i en resebilaga.
Vi hade olyckligtvis bokat natturen och sov hela den långa bussresan till San Francisco.
Å andra sidan har jag som sagt sett Säffle.