Proletär eller höglitterär

Höstens fallna löv gör mig melankolisk.

Jag kläder mitt sinnestillstånd i ord:

Ett lövtäcke skyddar bra runt häcken

men värmer inte häcken på Näcken.

Det skaldade får mig att rycka upp mig.

Lätt euforisk återger jag raderna för en gammal själsfrände för att höra hans vitsord:

”Det är inte Shakespeare precis”.

Nähä! Det ska han säga vars egna litterära referenser stannar vid den allsvenska fotbollstabellen. Eller vid menyn på den lokala pizzerian.

Det gör heller inte saken bättre att jag ger honom en chans till bättring. Han tycker att jag ska hålla mig till det proletära, inte försöka mig på det höglitterära.

Det gör mig något undrande. Mest till var han lärt sig prata så kultiverat.

Han brukar endast öppna munnen för att be att få extra av allt på sin beställda kebabpizza.

Det ena behöver inte utesluta det andra. Det går att roas av Frans G. Bengtssons ”Röde orm” likväl som av en novell i barn- och ungdomstidningen ”Min häst”. I vart fall vad jag hört.

Mindre roligt kan det vara att läsa V75-raden.

Nåja, det är nog ändå ingen plats för mig, skaldekonstens estrad. Jag saknar den bohemiska själen och fallenhet för att klottra ned vers- och rimrader på baksidan av krognotor. Dock kan jag tänka mig att gå på lokal om andan faller på.

Det gör den i och för sig sällan. Det har torparhustrun låtit mig veta.

Nej, det är bäst att bli vid sin läst. Eller vid sin läsk, som bryggaren sa när han tillfrågades om att börja tillverka maskrosvin i 3-litersdunkar.

Min relation till det bokliga är när allt kommer omkring vilda västern-serien Bill och Ben i pocketutgåva. Och senast ett verk med den vederkvickande titeln ”Konsten att bli gammal”.

Det är inga publikationer som lär diskuteras på Svenska Akademins after work på torsdagarna. Där ses folkliga författare som ett osmakligt hårstrå i ärtsoppan.

Personligen hoppas jag varje år att litteraturpriset postumt ska tillfalla Axel Wallengren, pseudonymen Falstaff, fakir. Det var han som i slutet av 1800-talet  knåpade ihop versen:

Qvast och qvinna begge 2

pläga stafvas nu med k.

Lysande lyrik. Där ligger man efter. Där också.

Precis som med elräkningen från Vattenfall.

Hur som helst är det höst och jag kvistar iväg till bygghandeln och införskaffar en ny lövräfsa. Den beskrivs som ergonomisk och extra bred.

Mitt intryck är att det är jädrigt dyrt för ett plastskaft och några pinnar i samma material. Men, men, det kostar att kunna visa upp ett hemman lika välskött som Tullgarns slottspark.

Torpets lövbetäckta tomt ska snart vara renkrattad, tänker jag och påbörjar optimistiskt räfsandet. Det är tidsödande. Och lika tröstlöst som att vispa grädde med en tandpetare.

Löven i mina hopsamlade högar gör hela tiden små dröjande piruetter i vindilarna för att återigen landa på den nyss så välkrattade backen.

Problemet har nu löst sig på annat vis. Jag lejde helt sonika arbetsfolk från trakten, gamla i gården och vana vid hårda dagsverken.

Dom fällde raskt alla tomtens lövträd.

Nu har vi inga löv längre. Inga lövträd heller.

Vi har däremot ved som räcker i flera vintrar.

Den politiska gräddan har uppträtt i Agendas partiledardebatt i SVT och upplyst massorna om vilken fråga som står högst på agendan. Det är att utmåla varandra i passande kulörer.

Gångbara färgblandningar är i det sammanhanget en rödgrön röra eller en blåbrun smet.

Den senare potpurrin av kulörer skapade för övrigt en ordfejd mellan Dr Jekyll och Mr Hyde som fick de båda pamflettisterna att skifta ansiktsfärg.

Till slut kunde programledaren få trätobrödernas koleriska polemik att ta slut.

Som sagt. Proletariatet ska framledes slippa huvudbry över partiernas valmanifest och istället förmås gilla eller ogilla en färgkombination.

Det anses antagligen bli lättfattligare så.

Det gör ingen skillnad för mig. Jag tar inte parti för någon färg utan ser livet i svart eller vitt. Det hindrar inte att vi har färg-TV i torpet.

Det är ett krav från övrig person i hushållet.

Jag är således opolitisk. Det ska inte uttydas som att jag även är opålitlig. Det vore fel.

Det anser jag bevisat av att jag ansvarade för klassens insamlade slantar till en skolresa på mellanstadiet i lärosätet D-skolan i Oxelösund.

Det var dock inte jag som bestämde resmål.

Det gjorde fröken. Det var en missräkning.

Strängnäs domkyrka är inte Lustiga huset. Och Sten Sture den äldres sarkofag må vara en skattkammare, men är ingen Skrattkammare.

Paradoxalt nog kunde skolutflykten ifråga ändå summeras som: ”Slutet gott, allting gott”.

Detta helt och hållet tack vare den ambulerande glassförsäljaren på kyrkbacken.

Partiledardebatten i SVT var klargörande. Det ansåg alla partiledarna efter debatten.

Detta oaktat framkom inga belägg som talade för att tittarna ska ha delat den åsikten.

Det får anses styrka parafrasen: Struntprat är struntprat, om ock ur gyllne trutar.

Hågkomsten är att tidigare Bondeförbundet vill satsa på bönderna. Och på lands- och glesbygden och dess gudsförgätna sockensamhällen.

Den monotona visan har vevats tidigare, om än av andra tongivande positivhalare i partiet.

Bondeförbundet tillkom på 1910-talet under stridsropet: ”Bröder, låtom oss enas”.

Det har allt sedan den tiden bedrivits mycket politisk kohandel. Apellen från förr väcker heller inte samma genklang numera.

Centerledaren av dags datum agiterar och agerar snarare som en motvalls kärring, om uttrycket tillåts i sammanhanget.

Min politiska neutralitet och naivitet till trots sympatiserar jag med budskapet från Bondeförbundets banbrytare: ”Bröder, låtom oss enas.”

Men det är jag det. Jag har två bröder också.

Jag är sedan länge folkbokförd i pastorala Bergshammar. Det är ingen större metropol.

Du som kör landsvägen in i samhället är i själva verket redan på väg ut ur Bergshammar.

Det gör det brydsamt att peka ut ett centrum.

Det uppvaknade intresset för oss avsides boende själar på vischan inger mig viss oro.

Varhelst våra folkvalda fläskar på med sina utfästelser om glest befolkade bygder brukar det bli pannkaka. Om ens det.

Jag tycker vi har det bra som vi har det i Bergshammar med skola, kyrka, hembygdsgård, pizzeria och på landsvägen småputtrande A-traktorer som från och till avger förgasarsmällar.

Det kan upplevas som uppskakande.

Det är dock inget att skälla över, menar jag.

Därom är vi inte helt överens, jag och vovven.

Vi saknar däremot en landsfiskal i distriktet. Ja, kanske inte tonåringarna i sina A-traktorer vars lagliga legitimitet ibland väcker visst tvivel.

Som bekant är landsfiskalämbetet sedan årtionden utdömt och idag lika bortglömt som den folkloristiska bygdebrygden kaffekask på fat. Vad som i det avseendet är mest saknat beror förmodligen på tycke och smak.

Helt utan polisiär trygghet är vi dock inte i Bergshammar. Det har hänt att blåljus blinkat när turnerande tjuvligor hälsat på i samhället. Vad jag vet med magert resultat. Då syftar jag inte på tjyvarnas byten.

Jag glömde att vi i Bergshammar inte heller har någon återvinningsstation.

Däremot har vi som andra hushåll avfall att sortera och hantera. Var någonstans är en hittills obesvarad fråga. Och en fråga som dragits i långbänk allt sedan  bibban av kommunal- och oppositionsråd i Nyköpings kommun gick i kortbyxor. I alla fall närapå.

Höga vederbörande på Tekniska divisionen  har i ortsbladet låtit meddela att det inte finns någon lämplig kommunal mark att anvisa för en återvinningsstation.

Kan det vara möjligt. Bergshammar är ändå inte Manhattan. Definitivt inte lika förtätat.

Det är inte heller frågan om ännu ett Biltema vars disponenter för sin etablering i kommunen pekat ut ett område av 4 fotbollsplaners areal.

Den yta som krävs för en återvinningsstation är inte ens av 1 fotbollsplans storlek. Utan att jämföra med straffområdet.

Själv förvarar jag avfallet i bilen. Detta till dess jag ska besöka min gamla hemstad Oxelösund och en därstädes åtkomlig återvinningsstation.

Det är ingen idealisk lösning. Dels betalar jag av förståeliga skäl inte längre kommunalskatt i ostkustens pärla, dels sprider soporna i kupén inte samma arom som doftgranen Wunderbaum

Den varma årstiden nyttjar jag därtill inte bilen utan cyklar. Jag får väl anskaffa en cykelkärra. Det stärker benmuskulaturen Och löser framför allt luktproblemet.