Rätt om falafel

Jag tittar på partiledardebatten i TV.

Det är av allt att döma en repris.

Men där har jag synbarligen fel.

Det som skiljer från tidigare polemik är herrarnas slipsar och damernas dräkter.

Det är i stort sett det enda nya i debatten.

Vi har stora problem i Sverige, därom är debattörerna inte osams utan odelat omsams.

Därefter får vi veta att skatten på snus ska sänkas. Det är inget som faller mig på läppen.

Jag nyttjar inte tobak i någon form.

Det sägs påverka den fysiska formen.

Då inte till det bättre. Vilket annars vore bra.

Det finns faktiskt snus med smak av mint.

Jag föredrar dock gammeldags mintkyssar.

Det är annars att misstänka att snus överhuvudtaget inte direkt inbjuder till kyssar.

För att få ordning på Sverige framgår det också av inläggen i partiledardebatten att plastpåseskatten ska avskaffas i november år 2024.

Det är ett besked som välkomnas. Av Svensk Handel. Vi konsumenter kunde antagligen inte bry oss mindre. Vi vill ha lägre pris på tomater.

Det senare nämns det emellertid inget om i partiledardebatten. Inte vad jag uppfattar.

Då ska erkännas att jag snart nog somnar.

Väcks gör jag av vovven som glatt viftar på svansen. Dock inte åt något argument i partiledardebatten. Den är visst slut. Gudskelov.

Vovven propsar på sin kvällspromenad.

Jag hade för egen del hellre förpassat mig vidare till sängen än att dra på mig ytterkläderna.

Det skulle jag ha tänkt på innan en ännu ej rumsren valp en vacker dag skuttade in i torpet.

Vi strosar som vanan är fram och åter i höstmörkret på den öde gång- och cykelvägen som står till buds för ändamålet. Vovvens ändamål.

Då dyker det oväntat upp en i bygden infödd.

Vi stannar till och språkas vid en liten stund.

Detta till vovvens gnällande. Han ogillar avbrutna pinkturer.

Den i höstmörkret uppdykande kvällsflanören är av pratstunden att döma politiskt påläst.

Han förhör sig försiktigt om mitt potentiella intresse av att gå med i sverigedemokraterna och lägger välmenande till: ”Du kan ju skriva”.

”Förvisso”, tillstår jag och tänker i mitt stilla sinne att det måtte väl fler kunna göra, skriva!

Detta alldeles oavsett partitillhörighet.

Vad som skrivs är sedan en annan sak.

Nej, politik omges i mitt tycke av för mycket skenhelighet, lite som en ateist med prästkrage.

Det är inget för mig, trots viss skrivkunnighet.

Jag upplever att det redan nu sägs och skrivs så mycket från den ena till den andra politiska kanten att man rent av kan bli vimmelkantig.

Tänk er bara att tre politiker ska skriva varsin debattartikel om till exempel politikerarvoden.

Beroende på debattörernas partitillhörighet kommer ni att få läsa tre vitt skilda versioner.

Jaså, det tror ni inte. Näe, inte jag heller.

Jag skulle vilja påstå att det i betydande grad är mer sannolikt än osannolikt att politikernas inlägg kommer att ha exakt samma slutsats: Höga arvoden är en absolut nödvändighet.

”To´de, to´de”, som är brevbäraren Dag-Otto Flinks signaturreplik i friluftsspelen på Vallarna i Falkenberg och lockar publiken till stora skratt.

Jag hör en och annan person bland allmogen som ser paralleller mellan dagens politiska adel och den nämnde Dag-Otto Flink. En bäng buskisfigur utrustad med ett helt orörligt intellekt.

Min möjligen mildare mening är att våra folkvalda utför sitt uppdrag efter bästa förmåga.

Däri är en likhet med brevbärare Dag-Otto Flink.

Torparhustrun ansöker ibland om en dags ledighet i köket. Den beviljas. Nästan alltid.

Det innebär ändock en olägenhet. För mig.

Nu kanske ni är av den åsikten att jag själv borde ge mig i kast med grytlock och kastruller.

Visst, det skulle jag kunna göra om jag inte vore så ovan vid lokaliteterna och redskapen.

Det fåtal gånger jag är på besök i köksregionerna är för att leta efter torpets flugsmällare.

Vid torparhustruns fridagar är jag istället hänvisad till utbudet i stan och ”Petterssons”.

Det var så vi sa förr. Det var när korvmenyn bestod av en kokt eller grillad special. Och Pucko.

Nu heter det istället Vipsgrillen. Och gatukök. Och där går det att få falafel. Jodå, det är faktiskt rätt. En vegetarisk rätt. Det behöver inte vara fel.

Före mig i kön till Vipsgrillen står en medelålders man i blåkläder. Uppenbarligen van vid utbudet. Hans beställning är av det imponerande slaget. Och då menar jag inte en vegoburgare.

Här handlar det om en raggarrulle med extra allt och som tillbehör en stor pommestallrik.

Den unga flickan i gatuköksluckan frågar avslutningsvis om han vill ha grönsaker till. Ja, det vill han ha: ”Du kan strö på lite dillkrydda”.

Det visar att folk tagit till sig hälsotrenden.

Vad jag själv beställer? Köttbullar med lingon.

Där ingår några gurkskivor. Om än svårfunna.

Å andra sidan är inte ett gatukök en salladsbar.

På senare tid har torparhustrun börjat göra antydningar om att hennes ledighet från kökssysslorna även borde innefatta ett restaurangbesök.

Det är en ack så välbekant strategi. Det minsta man ger någon lillfingret så tar dom hela handen. Men varför tvista om småsaker. Nästa gång bjuder jag henne på Vipsgrillen. Då på en kokt korv med bröd. Därtill med en klick bostongurka.

Jag har aldrig varit knusslig på det viset.

Jag går när det passar sig på lokala evenemang som anordnas av ideella kulturföreningar.

Det kan handla om allt från visning av bilder från igår till ventilering av stadsmiljöer av idag.

Alltid lär man sig något, tänker jag förtröstansfullt i min föresats att vidga min världsbild.

Det jag lärt mig hittills är att arrangörer överlag ter sig valhänta när det gäller att hantera den ljud- och mikrofonanläggning som tillhandahålls. Det får till följd att så gott som varje evenemang inleds med att delar av förväntansfulla åhörare gör sina stämmor hörda: ”Tala högre!”.

Här ska inflikas att åhörarnas ålder oftast ligger någonstans i spannet mellan 70 till 100 år.

Det gör av naturliga skäl att hörselnedsättning är lika vanligt som tonårens tonårsfinnar.

Min egen hörsel bedömer jag som fungerande.

Jag tillhör den kategori människor som hör det jag vill höra. Det är jag fullt tillfreds med. Men inte alltid torparhustrun.

Den ovane föredragshållaren samt eventuella frågeställare har för vana att svinga mikrofonen i luften likt en tamburmajor använder sin stav.

”Micken” hålls mer sällan nära intill munnen.

Då hjälper det föga att lokalen har hörslingor.

Den moderna varianten är att den inbjudne föreläsaren begagnar sig av ett trådlöst headset.

Detta har den fördelen att mikrofonen alltid befinner sig framför talorganet oavsett vad talaren framme på podiet använder för rörelsespråk.

Problemet är att trådlösheten är opålitlig. Högtalarljudet kan när som helst under framförandet börja brusa och susa, svaja och tjuta.

Det är inget vidare att lyssna till, vilket i och för sig ibland även kan gälla det av talaren torgförda.

Den orutinerade som ställs inför en ”mick” drabbas inte alltför sällan av besvärande tunghäfta.

Jag kontaktades för flera år sedan av Sveriges Radio P1 som ville göra ett inslag om mitt skrivande. Varför just jag, undrade jag för mig själv.

Det var det fler än jag som gjorde. Undrade.

Hursomhelst. Nästkommande dag infann sig en  journalist med en portabel bandspelare och körde fram en mikrofon i ansiktet på mig.

”Berätta om ditt jobb under en dag”, sa han och tryckte på bandspelarens inspelningsknapp.

Mikrofonens blotta närvaro gjorde mig dessvärre lika tyst som Charlie Chaplin i en stumfilm.

Då är det svårt att åstadkomma ett radioinslag.

Det blev således mycket lite sagt. I alla fall inget som ansågs vara av intresse för P1:s lyssnare.

Det gjorda inslaget kom heller aldrig att sändas.

Det är en hållning jag hållit fast vid, att i offentligheten avstå från att göra min stämma hörd.

Det är det många som är mig tacksamma för.