Tidigare kåserier

Jag är ingen anhängare av julen, frånsett gammaldags svagdricka och egengjord ischoklad. Detta sagt med vetskapen om att julen firas av andra orsaker än att vi i första hand ska få dricka söt maltdryck och stoppa i oss sötsaker. Må vara att Jesu födelse alltmer kommit att hamna i skuggan av den vinstinriktade tomten. Tomten kan det här med handel inför julen och har lyckats få landets butikspersonal, manlig som kvinnlig, att uppträda i röda tomteluvor. Där är Jesus Kristus

Jag är exkluderad från det pulserande folklivet i Nyköping. Möjligen är pulserande folkliv att överdriva. Lite som att påstå att Jogersö-Bergö är Ibiza. ”Vad ska du in i stan och göra?”, säger torparhustrun om att jag i realiteten är belagd med vistelseförbud i residensstadens centrala delar och föreslår ett gagneligare och närmare alternativ: ”Gå ut i vebon och hämta in ved istället”. Det är också ett sätt att se på livets realiteter. Jag är väl för sjutton ingen dräng, muttrar

Vi har kärt besök i torpet. Duvungen och Sparvungen gör oss den äran med krav på allehanda roliga aktiviteter. Här finns ingen tid över för att ligga och dröna i kökssoffan med ansiktet gömt i en Expressen. Det gör mig förresten detsamma. Det står ändå bara elände i tidningen, som att Carola kört på en refug och fått punktering på ett däck. Vi får vidare veta i nyhetsartikeln att schlagerstjärnan vid bilolyckan endast var klädd i pyjamas! Det är ett

Jag bromsar in cykeln vid en mindre skylt. Den har överskriften ”Artrik vägkant”. Det jag ser är en slokande maskros. Därtill en cigarettfimp i dikeskanten. Thats it. Jag ska vara tydlig med att vad jag känner till har jag inget släktskap med Carl von Linné utan är måttligt insatt i växt- och insektsliv och arter som darrgräs och bastardsvärmare. Grönska är för mig ogräs och flygfän flugor. Dock misstänker jag att fimpen ifråga är kastad av någon tillhörande arten Homo

”Du ser matchen på Max.”   Det står så i OS-tablån. Max! Det är väl en svensk snabbmatskedja! Där har jag kanske varit två tre gånger. Max. Vad jag sett är det enda man kan se på bildskärm i dessa matlokus hamburgermenyn. Den faller vanligtvis inte mig i smaken. Jag tycker om ärtsoppa och fläskpannkaka. Det är ingen husmanskost jag tror mig ha sett på Max-menyn. Jag skriver tror, enär dylika hamburgerplejs stilar med amerikanska menyer och jag är lika knackig

Jag lyssnar på radion med ett halvt öra. Hur det nu är möjligt. Antingen lyssnar man väl med båda öronen eller inget öra alls. Det sista är nog vanligast. Generellt. Vi pratar gärna, men lyssnar ogärna. Det är väl ett karaktärsdrag, det också. Hur som helst trumpetar den manlige radiorösten passionerat ut att ”Trädgårdslandet är en plats för lust, inspiration och glädje”. Där är vi inte riktigt överens, han och jag. Torpets trädgårdsland är huvudsakligen en plats för ogräs och

Jag blir påkörd på min cykelrunda. Turligt nog utan skador. På cykeln! Detta bortsett från att en eker måste justeras, vilket är en enkel sak för en någotsånär händig person. Det är inte jag. Flink i fingrarna. Inte ett dugg. Det är nätt upp jag kan pumpa cykeldäcken. Jag är bättre på att tycka synd om mig själv. Det är inget jag haft speciell nytta av i livet. ”Jag är chockad!” säger damen genom den nedvevade vindrutan på bilen efter

Det är kanske ett i-landsproblem. Men likt förbaskat ett problem. Badstegen vid Jogersöbadet är alldeles för kort. Eller om vattenståndet är för lågt. Det kan förstås vara bäggedera. Hela idén med en badstege är väl annars att du ska kunna ta dig såväl i som upp ur vattnet utan att behöva besitta akrobatiska anlag eller ha mångårig vattenvana som konstsimmare. Jag är varken det ena eller det andra och får istället förlita mig på att någon kastar i en livboj

Det är bråda tider. Tomten ska vårrustas. Trädgårdsmöblerna ska fram. Det sista är i och för sig snart gjort. Vi har nämligen inga trädgårdsmöbler. Det vi har är den nakna stålställningen till en utrangerad hammock som stått ute hela vintern. Det gör ont när knoppar brister, skaldade en gång den omskrivna författaren Karin Boye. Hur hon nu kunde veta något om den saken. Däremot gör det säkert ont att placera sin lekamen direkt på hammockens stålfjädrar. Såvida man inte är

Vi beger oss till Sörmlands museum. Här ska bligas på utställda NK-möbler. Det är mest på torparhustruns bevåg. Gå på museum är för mig att gå en bit utanför boxen. Den formen av estetiska njutningar känner jag mig omodern inför. Och i det närmaste museal. Jag snubblar hellre fram på en stig i skogen. Det intresset har jag gemensamt med vovven. Jag vill ändå tillskriva mig en viss bildning och kunskap genom att åtminstone tro mig veta skillnaden på ett

Det kan säkert uppfattas som skryt. Jag är uppväxt på Esplanaden. Det är Oxelösunds enda esplanad. Det är förståeligt om mindre lyckligt lottade ser min person som något förmer än andra på grund av min anknytning till stadens paradgata. Själv har jag aldrig gjort någon stor sak av mina unga år i detta fashionabla gatukvarter. Det ligger inte för mig att gå omkring med uppnäsa. Åtminstone inte av ovan anledning. Kaxade mig på annat vis gjorde jag dock en gång

Vi sa Gott Nytt år till varandra. Då slog den till med full kraft. Köldsmockan. Kvicksilvret sjönk som ett sänke vid vinterfiske. Vi har så kallat självdrag i den otäta torpstugan. Det har den lilla olägenheten att när nordanvinden sveper runt stugknutarna står rumsgardinerna ut som seglen vid ett race i isjaktssegling. Torpets värmekälla är en Jøtul-kamin i kammaren och en vedspis märkt Näfveqvarn i köket. Det kan verka mysigt. Jag vet inte det, jag. Det är nämligen inget som

Jag är tillbaka på gymmet. Det är tre år sen senast. Jag satsar på intervaller. Det lär ge snabbast effekt. Detta under förutsättning att inte vilan mellan intervallerna även fortsättningsvis blir tre år. Det säger sig självt att man under så lång tid tappar i styrka och kondition när den enda dagliga aktiviteten utgörs av reflexmässiga gäspningar. Däremot tappar magen inget i omfång. Det har fått till följd att min livmedikus rekommenderat mig att gå ned cirka 10 kilo i

Jag tittar på partiledardebatten i TV. Det är av allt att döma en repris. Men där har jag synbarligen fel. Det som skiljer från tidigare polemik är herrarnas slipsar och damernas dräkter. Det är i stort sett det enda nya i debatten. Vi har stora problem i Sverige, därom är debattörerna inte osams utan odelat omsams. Därefter får vi veta att skatten på snus ska sänkas. Det är inget som faller mig på läppen. Jag nyttjar inte tobak i någon

Jag kan läsa och skriva. Det är mina viktigaste lärdomar i livet. Då ska ni veta att jag köpte teliaaktier vid statens utförsäljning av Telia sommaren år 2000. Den läxan lärde jag mig inte ett dugg av. Nej, lika intelligent som en järnvägssyll hoppade jag på det framrusande börståget Diamyd. Tvärsäkert lät landets aktieanlytiker oss veta att det var en enkel biljett till framtida jordisk rikedom. Aktieanalytiker är en illuster skara  som siar om börsens upp- och nedgångar med samma

Jag är ingen elak person. Ingen Moder Teresa heller. Dock hjälpte jag vid ett tillfälle en äldre dam begripa sig på lasarettets parkeringsautomat. Det tackade hon översvallande hjärtligt för. Detta inte minst med tanke på att det visade sig att hon saknade bil och trodde apparaten var ett nytt påfund för att beställa färdtjänst. Det är en god egenskap att se varje människas positiva kvalitéer. Om sådana kan tänkas finnas. Det för mig osökt in på trängseln av region- och

Häromveckan ringde en bekant. Han var sur över sommarvädret. Varför han kontaktade mig i den frågan är lika förvånande som när solen tittar fram. Som om jag nu vore en nutida Enok Sarri. Det vore mer logiskt att den som är missnöjd med vädrets makter vänder sig till högre makter. Då med en önskan om en plats på Noaks ark II. Jag ska för ordningens skull förklara att Enok Sarri var en sägenomspunnen väderspåman som förutspådde vädret i fisk- och

Jag håller upp fingret i luften för att känna vartåt det blåser. Det är ingen som helst tvekan. Det som gäller idag och i morgon är AI. Det är en maskinell intelligens som besegrat den mänskliga intelligensen. Låt vara att det var i den amerikanska upplagan av frågesporten Jeopardy. Det finns beresta och belästa amerikaner, absolut, därtill trevliga, men jag erinrar mig också den jänkargubbe i cowboyhatt som i ett TV-inslag trodde sig veta att: ”Europas huvudstad är Paris .

Jag sitter vid datorn och tänker stort. Målet är att värka fram en odödlig strof. Det målet låter dessvärre vänta på sig. ”Ge dig ut och cykla istället och njut av sommaren”, hojtar torparhustrun vars största bekymmer här i livet är att passa starttiden för golfrundan och att bli överens med hybridklubban. Ack, ja, vilka världsliga huvudbry. Det är tydligt att torparhustrun tvivlar på mina ambitioner att gå i skalden Gustav Frödings fotspår. Det kan i och för sig vara

Vi befinner oss mitt i 1960-talet. Min far kommer en dag hem med en nyhet. Detta till skillnad från andra dagar när han istället kommer hem med ett Aftonbladet. Min far förklarar att familjen stundande sommar ska arrendera kiosken vid Jogersöbadet. Den nya beachen i Oxelösund dit alla dras. Beskedet från min far möts av tystnad från min mor, mig själv och mina två yngre bröder, trots att det i åtagandet ingår tillgång till en sommarstuga på Jogersö. Och med

Jag är utbjuden på lunch. Den gästfrie yrkesbrodern har angelägna saker att lägga i dagen över pumpasoppan och pannbiffen. Det handlar om vedstaplars estetik samt i vissa fall vedstaplars synbart bristande estetik. Mitt lunchsällskap säger sig ha hört att en snyggt staplad vedstapel tyder på att huset står under kjortelregemente medan en slarvigt staplad vedstapel tydligen ska ses som att husbonn inte tar order av vare sig sin äkta hälft eller f-n själv, vilket i en del hushåll kan vara

Låt mig göra er uppmärksamma på att det älskas över hela Sverige. Påfallande ofta i offentligheten. Här följer ett exempel belyst av en intervjuad valarbetare inför fjolårets allmänna val: ”Jag älskar min valstuga!” Den passionen kan man fundera över. Det händer att jag lyssnar på Sportradions direktrapportering från någon allsvensk fotbollsarena och i kulissen hör publiken skandera: ”Vi älskar Hammarby! Vi älskar Hammarby!” Den böjelsen kan man också fundera över. Hur går det i praktiskt tillämpning till att vara erotiskt

Torparhustrun och jag bor i en stuga på landet. Vi är lyckligt lottade. Vi har en egen odlingslott. Och strängt taget. Vad mer behöver vi människor? Det är i mitt fall en legitimerad naprapat. Min rygg är rak och stel som ett hammarskaft. Torparhustrun tror i sin tur att hennes problem skulle rätta till sig med några lektioner hos en golftränare. Det skiljer oss båda åt. Torparhustruns aldrig sinande optimism. Jag anlitar en renommerad naprapat i hopp om en förbättrad

Jag tittar på pappret som vore det en gravsten. Det är december månads elräkning. Tala om att utsättas för en elchock. Jag har inte hämtat mig än. Än mindre hushållsekonomin. Det lär dröja. I bägge fallen. Här i torpet har vi under hela hösten toksparat på el. Detta efter sakkunskapens råd och rön. Det känns bra. Mindre bra känns det att sitta i det glest isolerade torpet med nedskruvade element, röda nästippar och frusna öronsnibbar. Det är inte att tänka

Vi tjoar Gott nytt år! Men jag tvivlar. Det finns i mitt dna. Det tunga svårmodet. Emellertid ser jag fram emot när knopparna brista. Det gör inte ont. I alla fall inte i mig. Det har sin orsak i att jag sedan i fjol har kvar en påse 50 liter kogödsel. Den hoppas jag nu kan komma till användning vid vårens ankomst. Det kan gräsmattan må bra av. Eller vad vet jag om trädgårdsskötsel. Egentligen ingenting. Jag vet dock numera

Det är en rätt så ny rit i vårt land. Juldagen har blivit en återvändardag. Det vill säga inte för min egen del. Oxelösund saknar lokal för ändamålet. Det är inget alternativ att nöjeslystna hemvändare träffas på bänken utanför Ica Kvantum. Det blir åt helsike för kallt om ändalykten, vilket kan övergå i blåskatarr. Och det vore just snyggt att drabbas av ohälsa när man är tillbaka i hemstaden för att hälsa på. Jag är överlag tvehågsen inför nya jultraditioner.

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid aldrig blivit. Hittills. Det är nog lika bra det. Jag passar illa i frack. Därtill är matsedeln på franska. Ett språk mig lika främmande som grodlår i olja. Däremot är jag ganska förtjust i småfranska. Det skulle dock förvåna om ”fralla” med ost stod på menyn när kungen bjuder till bords. Det är få som

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga är frisbeegolf. Det är väl ändå att yvas överhövan, att referera till det aristokratiska sällskapsspelet golf. Gissningsvis är olikheterna mellan utövare av discgolf och golf i paritet med den mellan en motorstrypt Epa–traktor och en motorstark Audi R8. Det hjälper i det fallet inte att ”Epan” är trimmad, avger förgasarknallar som om kriget kommit och

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är kass och väl uppe på backkrönet slår pulsen som en kolibris vingar. Det går så att säga utför fastän det är uppför. Det är bara att erkänna för sig själv att framtiden ter sig svart som en nattorientering utan pannlampa. Jag får väl förlita mig på en gudsförtröstan om en försening av kroppens förfall. Hittills

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som mötte mig var något som liknade en åldrad politiker under fyraprocentsspärren. Det var inte vad jag väntat mig, att mina lösliga anletsdrag skulle föra tankarna till en folkvald som folket kunde tänka sig att välja bort. Den kallduschen fick mig att fundera på den nära förestående valdagen i Sverige och min egen politiska profil. Vad

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou. Den grandseigneur vars självupptagenhet är lika vida berömd som en gång travaren Ego Boy. Det låter annars som ett uppslag väl värt att överväga, att ge offentlighet åt mina framgångar i livet. Det har jag gjort nu. Övervägt det hela. Det skulle tyvärr bli ack så korta texter. Jag är dålig på lovsånger, bättre på

Jag kliver upp ur sängen och kvittrar glatt till omgivningen: ”Äntligen semester!”. ”Det gör väl ingen skillnad för dej”, replikerar med len röst den alltid så rara torparhustrun. Det ska hon säga, vars huvudsakliga uppgift på sin egen kom-i-håg-lista brukar stanna vid att ladda batteriet till den självgående elgolfvagnen. Det är knappast något som knäcker ryggen. Golfentusiasterna måste dock fortfarande slå till bolluschlingen själva. I alla fall än så länge. Detta med alltför känt resultat: det myckna och tidsödslande bolletandet

Tanken slår mig när jag för en stund hämtar andan på en bänk inne vid Willys servicebutik. Jag kan ta mig tusan vara en celebritet! Eller om jag kanhända uppfattas som ett original. Det är trots allt påfallande ofta att det senare får till följd att man även skattas som det förra. Vad jag menar med detta är Jokkmokks-Jokke. Var och varannan kund stannar i alla fall till och stirrar ogenerat på min harmlösa person. Det gör mig lätt generad.

Lördag förmiddag. Jag flanerar Västra Storgatan upp och ned och som allt som oftast utan mål och mening. Det är själva betydelsen av ordet flanera, att knalla runt på stan utan något som helst syfte. Den sysslan är därtill en av mina mest framträdande förmågor. Jämte min uthållighet vad avser att nöta byxbaken på en kommunal parkbänk. Vanligt hederligt slöande är underskattat. Torparhustrun är av den motsatta åsikten. Mina vilostunder blir därefter. Alltför korta. Hur som haver. I vimlet på

Jag ställer mig allt oftare frågan: Vad har jag egentligen uträttat för mänsklighetens fromma i mitt hittillsvarande liv? Det tål att tänka på. Det gör jag också. Detta med tämligen magert resultat. Jag får rota runt en god stund i minnenas garderob för att hitta någon form av samaritgärning som skulle kunna tillskrivas min person. Till sist hittar jag åtminstone en ädel handling, om än långt tillbaka i tiden. Händelsen härrör hur som helst från en sommarstuga på Vivesta. Där

Jag cyklade omkull och skrapade knät 1963. Anledningen till att jag berättar det här och nu är att vi på den tiden saknade Facebook. Därigenom fick aldrig gemene man kännedom om händelsen. Men. Bättre sent än aldrig. Dessbättre fick jag inga kroppsliga men av olycksfallet. I alla fall inte vad avser knät. Det torde vara seniora läsare bekant att företeelsen Facebook inte fanns på 1960-talet. Det mesta av det som tilldrog sig i våra liv under modsens och minikjolens blomstringstid

Det händer sig en nyårsafton att jag väljer ensamheten. Detta i förtröstan om att det går att fira utan att svira. Förmodligen befinner jag mig i en slags existentiell kris. Jag tänder rökelse i min vid den tiden skavda ungkarlslya. Tanken är att mitt liv ska få en större och djupare mening. Det är i den stunden en tant i trappuppgången ringer på dörren och undrar över röklukten och om jag glömt en kastrull på spisplattan. Det finns antagligen en

Det är en vanföreställning. Julafton är inte lutfiskens dag. Den infaller fredagen före Alla helgons dag. Frågar ni mig är lutfisk fel rätt alla dagar. Detta till skillnad från kålpudding, som i och för sig kan vara rätt fel just på julafton. Det är ingen inställning mina närstående blir långa i ansiktet över. Min avsmak för lutfisk. Den är känd sedan medeltiden. Inte min uppfattning i frågan, utan anrättningen ifråga. Jag minns för övrigt en ramsa jag lärde mig på

Måla tavlor är en konst. Det är lättare att göra tavlor. Det senare är jag hyfsat bra på. För detta krävs inte någon större talang. Det räcker med medfödd klantighet. Låt mig ta ett exempel: Jag glömde vid ett tillfälle att stiga av tåget vid Stockholms central. Eller glömde är fel ordval. Jag sov. Vaknade gjorde jag ute vid Hagalund. Dit hade jag ingen biljett. Det var heller ingen som frågade efter den saken. Yrvaket tittade jag ut genom kupéfönstret.

Höstens fallna löv gör mig melankolisk. Jag kläder mitt sinnestillstånd i ord: Ett lövtäcke skyddar bra runt häcken men värmer inte häcken på Näcken. Det skaldade får mig att rycka upp mig. Lätt euforisk återger jag raderna för en gammal själsfrände för att höra hans vitsord: ”Det är inte Shakespeare precis”. Nähä! Det ska han säga vars egna litterära referenser stannar vid den allsvenska fotbollstabellen. Eller vid menyn på den lokala pizzerian. Det gör heller inte saken bättre att jag

Biltema kommer till stan. Det är det roligaste som hänt i Nyköping sedan OBS Stormarknad sålde starköl på hyllan för folköl. Och detta till starkt rabatterat pris. Kundtillströmningen lär ha ökat kraftigt. Personalen varsnades efter några timmar om felleveransen och stoppade vidare utförsäljning. Säg den glädje som varar beständigt. Den bärande idén bakom Biltema är att kränga allsköns doningar du aldrig vetat att du behövde. Varuhusets kafé erbjuder även en kundbonus: Raggmunk med fläsk för 59 riksdaler. Det är ett

Häromdagen gick batteristen Charlie Watts hädan. Den välputsade silverräven i Rolling Stones. Han gjorde aldrig något större väsen av sig. Tygellösa trumsolon var inte hans melodi. Han satt där han satt på sin trumpall och blev så småningom ett sittande inventarium. För eventuellt yngre läsare är ”Stones” ett brittiskt rockband som gjorde sig hörda både på och utanför scenen i inledningen av 1960-talet. Bandmedlemmarna utmålades som rötägg. Detta till skillnad från medbröderna i The Beatles som i det närmaste framstod

”Fade”, säger jag. ”Va!”, säger min hovfrisör Maria som står beredd med sax och trimmer i handen. Hon ser förbryllad ut. Det kan jag förstå.  Jag har aldrig haft några önskemål om stajling. Helst ska dock min frisyr och uppsyn inte leda till skrämsel och få barn att brista i gråt.  Det ställer i sin tur hårda krav på hårkreatören Maria. Det är ingen sysselsättning som blir roligare med åren, att varje morgon se sig i spegeln. Dåliga hårdagar följs

Jag ögnar förstrött i ortsbladet. Vafalls! Vad skådar mitt norra öga! Den ryktbare regiondirektören i Sörmland har påkommits med otillbörlig klåfingrighet. Det är i och för sig roligt med omväxling. Den uppburne tjänstemannen brukar i vanliga fall vara rubrikernas man vid ortsbladets uppmärksammande av hans hissnande löneutveckling. Vad som rapporterats inhöstar han en chefslön som kan ge en underordnad en svindlande känsla. Eller rent utav för tankarna till svindleri. Nåväl, det är inte olagligt med en hutlös lön. Däremot frågar