Defekter med negativa effekter

Jag har stela höfter. Stelare än en djupfryst hummer.

Det är en ledproblematik som diagnostiserats av en legitimerad fysioterapeut och enbart med ledning av min styltiga gång.

Däremot sa han ingenting om min allmänt håglösa hållning.

Jag får väl börja bära en lerkruka på huvudet. En praktisk färdighet som bland annat ibland kvinnor i afrikansk kultur bidrar till att bäraren utstrålar lekamlig elegans och skönhet. Dit har jag en bit kvar.

Därtill är torparhustrun ovillig till att avvara en av alla sina blomkrukor för ändamålet. Detta trots möjligheten till en spänstigare livsledsagare.

Stela höfter! Tro fan det! Jag har aldrig givit mig ut för att vara en  sambadansare med snabba höftrörelser, kroppsskakningar och festlig energi. Däremot har jag vid ett tillfälle tågat med i ett karnevalståg utklädd till inget alls.

Bortsett från en svart filthatt på huvudknoppen.

Huruvida nu den beskedliga utstyrseln sågs som ”festlig energi”.

Jag kan för övrigt inte dansa överhuvudtaget.

Jag anmälde mig i och för sig i tonåren till en ungdomskurs för att lära mig dansa foxtrot.

Ja, egentligen var det min kära mor som propsade på att det skulle vara bra för mig att överbrygga min blygsel inför jäntor genom att bocka och buga och bjuda upp någon av dessa jämnåriga och i mina ögon närmast ouppnåeliga varelser.

Detta som ett avbrott i mitt ständiga flängande på en dammig kolstybbsplan med en nött fotboll framför fötterna.

Det kunde min mor för all del ha rätt i. Det var dock i min kringskurna värld enklare att jonglera till 100 med en fotboll än att ikläda mig rollen som danskavaljer och stamma fram ett får jag lov till en söt tös.

Nej, jag blev förstås aldrig någon Fred Astaire. Jag blev å andra sidan ingen Johan Cryuff heller.

Detta med det nedslående faktumet att vare sig anskaffandet av dansskor eller fotbollsskor räntade sig särskilt väl.

Det gick inte speciellt mycket bättre för min ena bror som i samma veva tjatade till sig en begagnad scoutskjorta. Vad han nu skulle med den till! Vad jag vet kan han inte skilja en pålstek från en söndagsstek.

Det var således ingen överraskning, åtminstone inte för mig, att scoutskjortan aldrig kom till användning utan blev hängande bortglömd i en garderob.

Nu kom skjortan ändå till viss nytta enär vår resignerade mor till slut gjorde tygremsor av plagget till en trasmatta.

Det kan tilläggas att den aktuella danskursen jag högst ofrivilligt anmält mig till på intet vis lyckades locka fram något intresse hos mig för dansbandsmusik och sällskapsdans.

Den största anledningen till detta kan för all del ha varit att jag aldrig infann mig till någon lektion. Danslektionerna krockade nämligen med fotbollsträningen.

Tack och lov, säger jag i förvissning om att jag därmed undvek att trampa i klaveret och någon kursdeltagare av det motsatta könet på tårna.

Möjligen är ert intresse för min kroppsliga hållning, förvillande lik seriefiguren Kronbloms i kombination med stela höfter, lågt.

Det är trots allt inga fysiska defekter som borde föranleda mig att kontakta Fonus och efterfråga Vita Arkivet.

Det är sedan tidigare – mina kroppsliga defekter. Jag var nämligen för en oherrans många år sedan hos en renommerad och legitimerad sjukgymnast som efter att ha böjt och bänt en stund på mina armar och ben förklarade att jag var den stelaste patient han någonsin träffat på. Och att han hade träffat många patienter gick att förstå.

Det var bara att svälja det beska pillret. Det finns värre saker i livet än att vara för oböjlig för att kunna plocka upp bouleklotet från marken. Ta till exempel den som gör en perfekt golfsving och av inga skäl alls helt missar bolluslingen.

Det är i och för sig ingen fadäs jag själv kan påminna mig någonsin ha braverat med. Det har emellertid torparhustrun, tydliga minnen av mina tillkortakommanden och försmädliga luftslag på golfbanan. Vem trodde för övrigt något annat.

Den legitimerade fysioterapeut som omtalas i textens inledning rekommenderar mig att köpa en gymboll, eller en pilatesboll som det heter i gymkulturens allra mest passionerade kretsar.

Det är hur som helst  en uppblåsbar plastboll snarlik en större variant av badboll. Den synbara skillnaden är att badbollen är i alla regnbågens färger medan gymbollen oftast är lika färglös som en tallrik havregrynsgröt.

Den av mig besökta ”stelhetsspecialisten” skickar även med mig fyra gymnastiska, för att inte säga akrobatiska, övningar att utföra med och på gymbollen i ett försök att få en gnutta liv i dom oelastiska höftleder Skaparen en gång i begynnelsen tilldelat mig. Som bekant kan vi alla ha en dålig dag. Tydligen Vår Herre också.

Nåväl, övning 1, 2 och 3 med och på gymbollen går redan vid första försöket galant även om det kan låta skrytsamt. Det är å sin sida rörlighetsövningar av ungefär samma svårighetsgrad som den sittgympa som erbjuds i pensionärsgympan hos PRO.

Här kan flikas in att Folkhälsomyndighetens riktlinjer anger att all träning räknas. Därvidlag görs ingen skillnad på att ta 65 kilo i bänkpress eller att ta trappan upp till torpets övervåning för att hämta läsglasögonen.

Det är övning 4 som stökar till det, och det rejält. Det är en balansövning där jag ska stå på alla fyra på gymbollen. Och under en minut!

Hittills har jag inte överhuvudtaget klarat av att kravla mig upp på alla fyra på gymbollen. Det känns som en lika oöverstiglig utmaning som att utföra en korrekt kvadrupel axel i konståkning.

Jag var ytterst nära vid ett tillfälle, ja, inte att göra en kvadrupel axel, utan att klara övning 4, men ramlade dessvärre huvudstupa över gymbollen och gjorde en vådlig kullerbytta på golvet.

Eller kullerbytta är kanske att överdriva. Min akrobatiska uppvisning inklusive mina uppenbara svårigheter att komma upp från golvet och på fötter igen och inför ögonen på mer välskapta atleter i gymlokalen påminde antagligen mer om rörelsemönstret hos en vimmelkantig flodhäst.

Det är bara upp på hästen igen, som bonden sa när han rundade ladugårdsknuten och drattade på ändan i gödselstacken. Eller som i mitt fall ­­­– upp på gymbollen igen.